När jag träffar Fredrik Sonck på HBL:s redaktion på Mannerheimvägen i Helsingfors har han bara ett par arbetsdagar kvar som kulturchef på Svenskfinlands största dagstidning. Själv har jag drygt en månad axlat ansvaret som kulturchef på Svenska Yle.
– Det är med sorg jag lämnar uppdraget. Jag har trivts väldigt bra både med jobbet och kollegorna och framför allt i rollen som fri opinionsbildare, säger Sonck som efter årsskiftet inleder en ny era i livet som vd för Ålands radio och tv. Flyttlasset går till Mariehamn ännu på detta års sida.
Fredrik Sonck och jag känner varandra sedan tidigare. Vi är kurskamrater från journalistutbildningen vid Svenska social- och kommunalhögskolan i Helsingfors där vi båda inledde studierna år 2003.
Jag minns Sonck som klassens primus. Alltid högst poäng i tentorna och med ett intellektuellt djup och knivskarpa analyser som vi andra bara kunde drömma om. Samtidigt en humorist. I reportagekursen grävde han ner sig i en snögrotta och utforskade sin manlighet.
Jag är inte förvånad över att uppdraget som opinionsbildare och krönikör passat honom som hand i handske.
– Min huvudtanke har varit att i en rikssvensk anda skriva krönikor i gränslandet mellan kultur och samhälle och kultur och politik. Responsen har varit överväldigande. Det finns ett stort intresse och efterfrågan för den här typen av texter, säger Sonck.
Samtidigt menar han att den finlandssvenska debattkulturen tyvärr sällan förmår spinna vidare och lyfta diskussionerna så de når en större publik. Många intressanta diskussioner förs på Facebook under olika privatpersoners inlägg i stället för på kultursidorna, vilket är synd.
– Jag tror inte det beror på lättja eller feghet. Men Svenskfinland är så litet att vi kan uppleva att diskussionen redan avklarats på sociala medier och att det därför inte finns ett behov att ytterligare skriva till exempel debattartiklar i pressen. Kultursidornas betydelse för samhällsdiskussionen har i det här avseendet blivit mindre än tidigare.
Klick mäter inte hur värdefull en text är
På det stora hela ser Sonck att kulturjournalistiken alltmer får jobba för att uppnå en balans i sitt innehåll. Kulturaktörerna blir allt fler medan kulturjournalistikens resurser är oförändrade. Det leder till att frågan om urval, vad man bevakar och recenserar blir svårare.
– Kultur i sin vidaste bemärkelse berör precis alla medborgare och därför bör ambitionsnivån för kulturjournalistiken vara att den är till för alla, eller åtminstone för de flesta. Samtidigt har kulturjournalistiken ett ansvar att fördjupa och förklara.
– Jag hävdar att kulturjournalistiken bör ha frikort att skriva också svårare texter som kräver mer av publiken och erbjuder ett visst tuggmotstånd. Det är den form av journalistik där abstraktionsnivån kan vara allra högst. Sedan är det naturligtvis inget självändamål att skriva komplicerat. Men all konst kan inte sammanfattas på 140 tecken eller ens 500, säger Sonck.
I efterklokhetens ljus kan jag naturligtvis se att alla texter inte varit lika modiga eller välformulerade, ibland till och med idiotiska
Frågan hur mycket klicken på webben och statistik över publikens medievanor ska få styra innehållet är inte heller helt okomplicerad. Att vi i dag har möjlighet att på en väldigt detaljerad nivå följa med hur publiken använder medier kan kulturjournalistiken naturligtvis inte bortse från. En annan fråga är hur vi tolkar statistiken.
– Det är inte rimligt att ställa samma kvantitativa krav på recensionen av en finlandssvensk diktsamling som på en nyhet om vem som vunnit tävlingen Let’s dance, säger Sonck.
– Samtidigt kan det vara så att recensionen av diktsamlingen upplevs som väldigt värdefull för dem som läser den, medan artikeln som når väldigt många läsare i slutändan kanske inte känns väldigt omistlig.
Det här är aspekter av publiksiffrorna som kulturjournalister enligt Sonck bör vara medvetna om för att kunna göra relevanta prioriteringar.
En frisk offentlighet kräver modiga tankar
Sonck tillträdde som kulturchef på Hufvudstadsbladet hösten 2014, då 32 år gammal. Före det jobbade han drygt fyra år på vänstertidskriften Ny Tid bland annat som chefredaktör. Så här i retroperspektiv ser Sonck att han var mogen uppdraget som kulturchef då han tillträdde. Men ett råd har han både till den yngre Fredrik som stod inför uppdraget 2014 och samma råd gäller alla som arbetar som journalister eller krönikörer. Det låter så här:
– Var modig och våga lita på och vara lojal gentemot dina egna tankar och texter. Det är viktigt att våga köra sitt eget race också om det ibland känns jobbigt. Ibland blir folk blir provocerade också då du inte är förberedd på det, men en frisk offentlighet är beroende av modet i tanken.
Och har Fredrik som du ser tillbaka på varit modig?
– Ja, det tycker jag. I efterklokhetens ljus kan jag naturligtvis se att alla texter inte varit lika modiga eller välformulerade, ibland till och med idiotiska. Men på det stora hela är jag nöjd och vissa texter läser jag fortfarande med stolthet.