Textproduktionen inför VM-semifinalen mellan Frankrike och Marocko var verkligen inte dålig. Jag ägnade en hel eftermiddag åt närstudier – den magra slutsatsen: jo, det här var en oerhört speciell match.
Fotbollens förmåga att skapa fängslande, sympatiska historier om de underlägsna är fascinerande. Även nådens år 2022 lyckades, här hade ju över tjugo fullpackade flyg lyft från Casablanca för att invadera en historisk VM-kväll.
Marocko har målat läktarna röda, Marocko har skapat VM:s högsta ljudkuliss (tillsammans med Argentina), Marocko har omfamnat rollen som turneringens färgklick i takt med att de europeiska jättarna har stupat framför deras fötter.
Någonstans var det här också den givna slutdestinationen. Marocko har sina historiska band och en frostig nutidspolitisk relation till Frankrike, det bor hundratusentals marockaner i Frankrike, det var onekligen en match med spetsiga klor.
Det var förståeligt att de på läktarna knäppte händerna och bad till högre makter. Deras lag spelade för arabvärlden, de spelade för en osannolik finalplats.
För den neutrala var det att slitas mellan två läger samtidigt. Det var omöjligt att inte hålla en tumme för Marocko, men med vetskapen att Argentina–Frankrike är en roligare final.
Trygga i att vara pragmatiska
Roligare? Jag gissar att Walid Regragui hade fnyst åt tanken.
Häromdagen fnyste förbundskaptenen Regragui – född utanför Paris, fotbollsman för Marocko – åt kritiken som han tycker att framför allt europeiska medier har riktat mot Marockos spelstil.
För defensivt, för tråkigt, för lite bollinnehav?
– Ingen vinner matcher med att bara slå tusen passningar, sa Regragui och var så spetsig som han har varit under hela VM.
Och sen fick Regragui, ironiskt nog, en semifinal där hans Marocko hade mer än sextio procents bollinnehav.
Didier Deschamps stjärnspäckade franska landslag sitter inne på många oerhörda kvaliteter, men undrar om den allra vassaste inte är den totala tryggheten i att vara pragmatisk för att nå resultat.
De var jättefavoriter i semifinalen, de öppnade Marockos försvar tidigt och hällde in 1–0, de spelade mot ett lag som räknade de sårade.
Med tre av fyra i ordinarie marockanska backlinjen borta var det läge för Frankrike att hugga med dolken. Väl?
Masserade Frankrikes svaghet
Les Bleus är i Mellanöstern för att spela hem sin tredje VM-titel genom tiderna, den andra i rad. Då de vill ser vägen mot det guldet ofattbart enkel ut, men det har vi bara sett glimtar av så här långt i VM.
Det hackade i gruppspelet, Polen höll fransoserna på halster i åttondelen, England grillade dem i kvarten.
Marocko? Manfall i försvaret, då gick de på offensiven efter paus. Achraf Hakimi och Hakim Ziyech – stjärnorna i Marocko som inte hade slocknat – masserade Frankrikes defensivt svaga vänsterkant med Kylian Mbappé och Theo Hernandez, de hittade halvlägen och skapade oro.
Deschamps tog in mer försvarslojala Marcus Thuram till vänster, tryckte fram Mbappé i fronten och stoppade den akuta blödningen.
Sedan vann Frankrike matchen. Det blev 2–0, Frankrike vann sin fjärde raka VM-semifinal och de gjorde det utan att vara så där våldsamt imponerande – imponerande i sig, förstås.
Emmanuel Macron vevade av glädje bredvid en artigt applåderande Infantino, Marockos modiga lejon ska spela om bronset, Frankrike är klart för en ny VM-final.
Deschamps har en trupp fylld av fotbollsmagiker, men det är som att de har sparat trolleritricken tills det verkligen behövs. Hög tid på söndag?