I våras rasade hårda strider i Mariupol. Ryska styrkor bombade sönder hamnstaden. Samtidigt följde världen med hur de sista ukrainska soldaterna försökte hålla emot i den jättelika fabriken Azovstal.
Inne i de labyrintiska passagerna och jättelika hallarna i den väldiga elva kvadratkilometer stora fabriksanläggningen Azovstal gömde sig cirka 2 500 civila.
Bland de civila fanns också den 25-åriga ukrainska läraren Anna Zaitseva och hennes tre månader gamla baby. De satt fast, djupt under jorden i 65 dagar.
– Det var fruktansvärt, det ryska bombardemanget pågick i stort sett dygnet runt. Ärligt talat fanns det stunder då vi förlorade hoppet.
Vår enda målsättning var att överleva. Vi var där i två månader utan frisk luft
Anna berättar att hon i de mörkaste stunderna funderade vilket är det minst smärtsamma sättet att dö, att hennes lilla son inte skulle behöva känna smärta.
– Det är ett mirakel att jag och min son är vid liv idag. Det är tack vare det modiga ukrainska soldaterna.
Framtiden krossas den 24 februari
Anna Zaitseva arbetade ännu i början av året som franskalärare i en skola i hamnstaden Mariupol. Hennes man Kirilo, en tidigare marinsoldat, hade lämnat armén och börjat arbeta på stålverket Azovstal.
Det unga nygifta parets son föddes i slutet av år 2021. Hon beskriver det som en lycklig tid. Men den 24 februari inleddes den ryska invasionen mot Ukraina och alla framtidsdrömmar gick i kras.
Genast efter att anfallet inleddes beslöt Anna att ta skydd i stålverket Azovstal i utkanten av Mariupol. Hennes man anslöt sig till Azovbataljonen som försvarade stålfabriken, som är som ett fort i staden.
Den första veckan befann sig Anna och hennes son i ett bomskydd där det endast fanns några bänkar och inga sängar. Några minuter varje dag sökte de sig till markplan för att andas frisk luft.
Sedan intensifierades beskjutningarna.
De var tvungna att flytta längre in i anläggningen som består av stora hallar och ett nätverk av tunnlar på över 20 kilometer.
De följande 58 dagarna höll de till djupt under jorden i ett skyddsrum som till sin storlek motsvarar en trerummare.
I det trånga utrymmet befann sig 75 personer, 17 av dem var barn.
– Vår enda målsättning var att överleva. Vi befann oss där i två månader utan frisk luft, vi kunde inte se ut.
- Det var som att vara i en ubåt, men med väldigt lite mat och ingen el.
De delade på den föda och vatten som soldaterna hämtade.
De försökte hushålla det sinande bränslet som höll generatorerna igång samtidigt som det ryska bombardemanget tilltog i styrka.
– Varje morgon undrade jag ifall det här är den sista dagen.
Samtidigt som rädslan ständigt var närvarande började paniken krypa allt närmare för Anna hade ingen mjölk till sin baby.
– Soldaterna lyckades hitta mjölkersättning och hämtade den till mig. Jag använde stearinljus för att värma vatten och blandade sedan in mjölkersättning.
– I stället för sex skedar pulver lade jag tre, för att det skulle räcka längre. Det är tack vare dessa soldater min son är vid liv.
Hennes man var en av de ukrainska soldater som barrikaderade sig i stålverket Azovstal.
– Under mina 65 dagar såg jag honom bara ett par gånger och bara några minuter per gång. Han var då i sällskap med soldater som hämtade mat, vatten, mediciner och information. Efter den 11 mars har jag inte talat med honom.
Kläddes naken och förhördes av FSB i filtreringslägret
Flera gånger försökte civila kvinnor, barn och äldre som suttit fast i de gamla skyddsrummen ta sig ut.
I samband med ett av försöken att evakuera civila öppnade ryssarna eld.
Flera ukrainska soldater skadades och Anna och de övriga civila var tvungna att fly tillbaka in i anläggningen.
I början av maj blev de evakuerade med hjälp av FN och Internationella Rödakorskommittén.
– Det var blandade känslor. För första gången på två månader kunde jag andas ordentligt. Men jag var tvungen att gå igenom ryssarnas ”filtreringsläger”.
– Det var en fruktansvärd upplevelse.
Hon beskriver filtreringslägret som en kvarleva från andra världskriget, som ryssarna kopierat av Nazityskland.
De ryska soldaterna förhörde de civila. Utgående från förhöret antingen fängslades de eller släpptes fria. Anna säger att de ryska soldaterna behandlade henne som en fånge.
– Jag kläddes av naken framför dem och de rörde mig. Ryssarna tog min telefon och laddade ner all information, bilder, meddelanden allt. Sedan förhördes jag av FSB (ryska säkerhetstjänsten, red anm). Det här pågick i dagar.
Efter fyra dagar i det ryska filtreringslägret släpptes hon fri och kunde evakueras till Ukraina.
Anna tror att hennes frigivning beror på att FN och Internationella Rödakorskommittén befann sig i närheten och att hon talar flera språk.
Hon kunde till skillnad från många andra ukrainare kommunicera med hjälparbetarna.
”Har inte hört av min man på sex månader”
Anna och hennes son tog till Ukraina medan hennes man tillfångatogs av den ryska armen.
Hon såg skymten av sin man i maj när han togs tillfånga, men har efter det inte kunnat nå honom.
– Jag vet att han skadades allvarlig när han försvarade Mariupol. Ryktesvägen har jag hört att han är väldigt skör. Jag kan bara be för att han fortfarande är vid liv och att jag en dag får se honom igen.
I dag bor Anna med sin son Svyatoslav i Berlin.
Intervjun med henne görs däremot på den nationella pressklubben i Washington DC.
Anna är en av huvudkaraktärerna i dokumentärfilmen Freedom on Fire: Ukraine's Fight For Freedom, en gripande och stark dokumentär om krigets första sex månader.
Dokumentären har regisserats av den israelisk-amerikanska prisbelönta filmmakaren Evgeny Afineevsky.
Hans förra dokumentär Winter on Fire skildrade Euromajdan i Ukraina 2013–2014.
Dokumentären fick flera pris och var också nominerad som bästa dokumentärfilm på Oscarsgalan.
Anna och ett par andra av huvudkaraktärerna i den nya dokumentären deltar på olika visningar som ordnas runt om i USA.
Det börjar vara sent, evenemanget på pressklubben avslutas. Anna berättar att hon är trött, månaderna i Azovstal har satt djupa spår. Hon har svårt att sova.
Märkbart tagna amerikaner och ukrainare bosatta i USA lämnar salen där filmen visades. En tårögd amerikan kommer fram och ger henne en kram.
– Du och din son är otroliga hjältar, säger amerikanen.
Innan vi skiljs åt frågar jag Anna hur hon klarar av att resa runt i världen och berätta om det fruktansvärda hon upplevt?
– Jag är i grunden ingen modig person, utan det är omständigheterna som gör mig modig. Men jag vill inte vara modig. Jag vill vara lycklig. Jag vill vara med min familj, med min man.
– Jag gör allt jag kan för att vi ska vinna kriget och att vi en dag ska återförenas i ett fritt Mariupol. Det här motiverar mig, ger mig styrka och kraft att orka.