NHL-poddens vanligtvis så optimistiska duo börjar tappa tron på att Eeli Tolvanen och Jesse Puljujärvi ska få det att stämma i NHL-rinkarna. Att Connor McDavid vinner poängligan den här säsongen har däremot inget med tro att göra.
”Must see tv”. Det får den som följer nordamerikanska NHL-medier höra och läsa stup i kvarten nuförtiden. Och då handlar det sällan om hur lag A slog lag B med uddamålet.
I regel haglar överorden och hyllningarna över individuella prestationer. Snygga mål, overkliga dragningar, soloräder och statistiska bragder.
Inget fel i att gilla individuell briljans, men ofta hamnar det allra viktigaste i skymundan, eller glöms bort totalt: hjälpte trollkonstnärens uppvisning laget att vinna?
Förlorade laget trots zorromålet, den overkliga finten, eller skottet mellan benen? Händer samma sak alltför ofta: att laget med virtuoserna, som levererar matchens mest sevärda sekunder, åker av isen som förlorare?
Alla tiders trea?
För tillfället ligger fokus på om Connor McDavid kan bli den sjätte spelaren genom tiderna att göra över 150 poäng under en säsong. Med nuvarande takt är världens odiskutabelt skickligaste hockeyindivid på väg mot 159 poäng.
Steve Yzerman, med 155 poäng under säsongen 1988–89, är för tillfället spelaren med tredje mest säsongspoäng. Framför ”Stevie Y” finns duon Wayne Gretzky–Mario Lemieux som kom upp i 150 poäng hela 13 gånger. McDavid kan bli alla tiders trea.
Yzermans nästbästa säsong gav 137 poäng och inte heller Phil Esposito eller Bernie Nicholls nådde 150 poäng mer än en gång.
Förutom en historisk mängd poäng är det fortfarande också fullt möjligt att McDavid blir den första spelaren sedan Brett Hull säsongen 1991–92 som skjuter 50 mål i säsongens 50 första matcher. Endast Maurice Richard, Mike Bossy, Gretzky, Lemieux och Hull har klarat av det.
McDavid har nätat 27 gånger på 31 matcher. 23 mål i de följande 19 matcherna är ett tufft uppdrag, men inte omöjligt. Speciellt om Edmontons coach Jay Woodcroft satsar på duon McDavid–Leon Draisaitl för att optimera chanserna.
Helt klart är att Connor McDavids enorma individuella överlägsenhet – han får ibland andra elitproffs att se ut som amatörer – är helt exceptionell och bör få mängder med uppmärksamhet.
Någonting som ändå skaver mellan undertecknads öron är att McDavid – och även Draisaitl – i medier behandlas som om de skulle vara en separat enhet. För att lite karikera: ”fantastisk uppvisning av monsterduon när Oilers förlorade för femte matchen i rad”.
Om McDavids jakt på individuella milstolpar börjar diktera hur coachen matchar sitt lag, och kaptenens bravader får mer uppmärksamhet än Edmontons jakt på en svårfixad slutspelsplats, har ishockeyn kommit ganska långt från sina rötter.
I hockeynationen Kanada måste det väl ändå bli kalabalik av typ större om Oilers ser ut att missa playoff? Oilers är fyra i Pacificdivisionen och på första wild card-plats i väst.
Jakten på Gretzkys målrekord överskuggar allting
På södra sidan av Kanadas gräns ser världen annorlunda ut. I USA överskuggas ishockey och NHL av starkt individfokuserade MLB, NBA och NFL. Majoriteten av den amerikanska publiken är vana och bekväma med att idrotten säljs till dem via lyskraftiga stjärnor.
Washington Capitals och Aleksandr Ovetjkin är det allra tydligaste exemplet på var intresset ligger: stjärnorna är viktigast.
Gång på gång möts den NHL-intresserade av samma budskap i de olika nordamerikanska hockeymedierna: Capitals vann sin Stanley Cup (2018), nu handlar allt om att lagets kapten Ovetjkin ska slå Wayne Gretzkys målrekord.
Gretzky sköt 894 grundseriemål, Ovetjkin nådde 800 för ett par dagar sedan. Att göra 95 mål kan ta några år, men får man tro dem som säger sig veta kommer Capitals inte att börja bygga om sitt nedåttrendande lag innan rekordet är Ovetjkins.
En hel organisation i en proffsserie fokuserar på att en spelare ska nå ett individuellt rekord.
Vad ska man säga?
Lönen – viktigaste mätaren?
Fokuseringen på stjärnor inkluderar också att hjältarna ska vara förmögna. Publiken älskar att vältra sig i hur unga män lever ett liv i lyx. Ofta känns det också som att stjärnorna redan i unga år är väldigt måna om att maximera sitt följande kontrakt. Snabba cash.
Spelarna själva duckar undan allt personligt ansvar för jakten på högsta möjliga lön genom att hänvisa till sin agent. Kostymkillen får sköta förhandlingarna och kommunikationen utåt. Huvudpersonen ”vill bara spela och förstår sig inte på siffror”.
Och direkt när en spelare skriver på ett värdefullt kontrakt börjar alla ”lika bra spelare” vänta på sin biljett till en framtid full med fyrk. I ordboken för spelaragentspråk betecknas det här som att få den lön man är värd.
Att en lite över 20-åring ska vara värd till och med 15 procent av ett NHL-lags (23 spelare får finnas i truppen) tillåtna lönebudget kan diskuteras. Inte ens Connor McDavid går i land med att regelbundet spela mer än 25 minuter av de 60 som en match pågår.
I och med NHL:s lönetak (82,5 miljoner dollar) betyder en monsterlön, som äter upp rejält över 10 procent av den totala lönekakan, att inkomstgapet mellan stjärnorna och de övriga blir stort.
Inte så att någon spelar i NHL för en dålig lön, men medellängden på en NHL-karriär är faktiskt bara 4,5 år. Man kunde tycka att stjärnorna med långa välbetalda karriärer skulle vara beredda att inte maximera sin egen fördel på bekostnad av killarna som står för djupet.
Då skulle också många andra spelare ha det riktigt, riktigt bra. Kravet är ju att den sammanräknade lönesumman ska vara åtminstone nära taket.
Med mig som NHL-diktator skulle ingen spelare få tjäna mer än 10 procent av lagets totala lönebudget och maximalt tre spelare per lag kunde få ett sådant kontrakt. Tycker faktiskt att 8,25 miljoner dollar i årslön är väldigt mycket pengar.
Var tanken med lönetaket verkligen att topplönerna skulle skena iväg?
Nu är det inte så att den här textens författare är emot stora löner för de största stjärnorna. Men en rimlig gräns efterlyses.
Ishockeyns själ
Förutom att unna de bästa individerna över 8 miljoner i årslön riktas här heller inga protester mot att hylla McDavid, Auston Matthews, Mitch Marner, Nathan MacKinnon och stjärnorna vars släktnamn inte börjar på M.
Varför då allt detta gnäll? Faktum är ju att redan på Maurice Richards tid, för snart 80 år sedan, följdes ”The Rockets” jakt på 50/50-rekordet febrilt. Dessutom var han en avgudad stjärna vars avstängning orsakade kravaller i Montreal.
Jo, men. Bravaderna som de forna storstjärnorna stod för var fokuserade på att vinna, inte på vad ”jag får ut av det här”. Lag mot lag, alla för en, en för alla. Ishockeyn är globalt en liten sport och inte helt rumsren. Tidigare var den ännu mindre och betydligt lortigare.
Hockey som gren är något mitt emellan ett lagspel och en kampsport. Vad som helst kan hända när som helst, och allt som oftast händer sådant som är svårt att försvara. Farten är hög och adrenalinet tänker ibland före hjärnan.
Ändå försvarar laget sina egna, vare sig det är rätt eller fel. Gruppen är tät, laget har en gemensam själ. En kille kanske gör de stora målen, medan en annan tar bombtacklingen som gav utrymmet. En tredje blir mörbultad av att blockera skott. Alla behövs. Vi är störst.
Det är helt förståeligt att många inte alls tycker om ishockey som gren.
Men gör man det är det svårt att hitta en bättre sammanfattning av hockeylagets gemensamma själ än den av Fred Shero, coachen som ledde Philadelphia Flyers till två Stanley Cup-titlar:
”Win now and we will walk together forever”.
När stjärnorna blir viktigare än laget eller resultatet – då är det inte längre fråga om ishockey.
Därför detta gnäll – tack för att du läste.
Källor: nhl.com, Bleacher report, hockeydb.com