– Jag tycker synd om alla barn. Ett helt år har gått förlorat i deras barndom. För mig spelar det egentligen ingen stor roll, jag är redan ganska gammal.
Det säger 25-åriga Danyl, som tjänstgör i den ukrainska försvarsstyrkan. Han visar ett vykort som han alltid har med sig. På kortet har 9-åriga Liza målat ett hjärta med den ukrainska flaggans färger och skrivit tackord till de ukrainska soldaterna.
– Kortet hjälper oss att klara av det här och komma ihåg vad vi kämpar för, säger Danyl.
Staden Dnipro har fungerat som ett medicinskt centrum för den ukrainska armén sedan 2014 på grund av dess närhet till fronten. I år blev Dnipros betydelse ännu större. När Ryssland invaderade Ukraina i februari etablerades en avdelning för sårade soldater på alla civila sjukhus i Dnipro.
Yle besökte en av dessa avdelningar i slutet av november. Av säkerhetsskäl delar vi inte informationen om sjukhuset eller intervjupersonernas efternamn.
Andra gången på sjukhus inom en månad
I det ljusa rummet finns förutom Danyl också en annan soldat, Jurij. Båda hade sårats dagen innan Yle kom till sjukhuset.
Danyl hade precis avslutat sin militärtjänst när kriget började. I början av mars gick han in i armén igen. Nu ligger han på sjukhus för andra gången på en månad.
– Jag fick ett sår på huvudet den sjätte november. Då fördes jag till sjukhuset och såret syddes, men då hittades inga skärvor. Min hälsa var god och jag misstänkte inte ens att det fanns några bitar kvar inuti.
Skärvan hittades andra gången Danyl lades in på sjukhus, efter att ha träffats av en granat i slutet av november.
– Vi evakuerade till Bahmut, där vi fick första hjälpen. Men skadorna var så allvarliga att vi förflyttades till Dnipro. Skärvorna gick väldigt djupt, minst fyra måste tas bort.
Danyl träffades i armen och axeln, men benen är i skick.
– Det är svårt att säga hur länge jag kommer att vara här. Det kan bli så att jag blir förflyttade till ett annat sjukhus där det finns läkare som är specialiserade på den här typen av sår, säger Danyl.
300–400 sårade passerar genom avdelningen varje månad
Alla orkar inte återhämta sig i lugn och ro utan flyr från sjukhuset tillbaka till fronten när de tycker att de mår bra, säger Vadim, avdelningens kirurg.
Vadims avdelning startade sin verksamhet två veckor efter att kriget inleddes. I mitten av mars började sårade soldater föras till avdelningen.
– I snitt passerar 300–400 personer via oss varje månad. Skadorna är olika: sår i buken, sår av splitter, övre och nedre extremitetsskador, ryggskador, säger Vadim.
Skadornas typ och svårighetsgrad bestäms redan innan den skadade personen förs till sjukhus. De som till exempel får slag i huvudet förs till det största sjukhuset i Dnipro, till den neurologiska avdelningen.
– Ibland flyttar vi också patienter längre västerut, säger Vadim.
När Yle besökte sjukhuset var avdelningen full. Det hade kommit många nya patienter kvällen innan.
– Men oftast räcker sängarna. Det finns också tillräckligt med personal och medicin för alla.
”Utan värmekameror är vi som blinda kattungar”
Som patient är Danyls erfarenheten av sjukhuset positiv. Resurserna är tillräckliga.
– Jag är väldigt tacksam för läkarna och vårdpersonalen som räddar oss. Och volontärerna som skickar strumpor och mat till exempel. Det är små saker, men det för oss närmare seger.
I Danyls enhet är värmekamerorna särskilt populära.
– Utan dem är vi som blinda kattungar, ögonlösa på natten.
Danyl berättar att frivilligorganisationer och privatpersoner kontaktar soldaterna direkt och frågar vad som behövs.
– Förra gången bad jag om att få ben- och handledsvärmare när det är så svinkallt i skyttegravarna.
Situationen i Bachmut svår
Danyl har tjänstgjort på flera platser vid östfronten, inklusive Vuhledar och Bachmut. Han beskriver situationen i Bachmut som mycket svår.
Danyls rumskamrat Jurij har också tjänstgjort i Bachmut.
– Situationen är ganska svår. Många av våra män stupar och många är sårade, säger han om Bahmut.
Jurij träffades av en granat nära Bahmut. Nu är benen fulla av splitter och han hör inget på vänster öra. Jurij kan inte heller röra på benen.
– De satte nytt bandage på mig och rötgade såren. Jag fick smärtstillande och antibiotika, något mer kan inte göras just nu.
Framtidsutsikterna klarnar om några veckor för Jurij.
– Läkarna säger att jag måste tillbringa minst tre veckor här. Efter det kanske jag åker hem ett tag och sedan återvänder jag till fronten.
Jag har inte berättat för min mamma eller syster än att jag befinner mig på sjukhuset
ukrainska soldaten Jurij
Jurijs släktingar bor i Krementjuk, som ligger cirka hundra kilometer nordväst om staden Dnipro.
– Jag har inte berättat någonting för min mamma eller syster ännu. Ärligt talat så är jag rädd att berätta för dem att jag ligger på sjukhus. Jag brukar vara i kontakt med dem varje dag, så de får nog snart veta.
Både Jurij och Danyl säger att den gemensamma andan är bra på sjukhuset.
– Vi utbyter information om våra enheter och drömmer om att vinna, säger Danyl.
Artikeln är en översättning och bearbetning av Yles artikel Pikkutytön piirtämä kortti auttaa 25-vuotiasta Danylia jaksamaan taisteluissa – Yle tapasi haavoittuneita ukrainalaissotilaita sairaalassa, skriven av Maxim Fedorov. Artikeln är översatt av Jasmine Urwäder.