”Imorgon, vill Gud, infaller vår Herres och Frälsares nåderika födelsefest. Och varder förty härigenom en allmän julfred kungjord och påbjuden, med åtvarning till envar att denna högtid med tillbörlig andakt fira, och i övrigt iakttaga ett stilla och fridsamt uppförande.”
Vi som har lite flera jular under bältet börjar kunna den utantill vid det här laget. Julfreden från Åbo. Det klingar lite extra fint en krigsjul som den här, då bomberna och granaterna faller över delar av Europa. Precis som de gjorde 1914, första världskrigets första krigsjul.
Fast… också då utlystes ju en sorts julfred. De flesta av oss har säkert hört också den här storyn. Om när vapnen tystnade och soldater från bägge sidor av slagfältet sjöng Stilla natt tillsammans och spelade fotboll i ingenmansland.
Det är en berättelse som har blivit legend, och till en del av västerlandets populärkultur. Det har skrivits böcker och gjorts både film och TV av händelsen.
Men vad hände egentligen den där juldagen för mer än hundra år sedan, då franska, brittiska och tyska soldater hängde upp sina gevär för en stund och pyntade sina skyttegravar med juleljus? Hur exceptionellt var det här?
Och skulle det vara möjligt att få till stånd någonting liknande den här julen, i ingenmanslandet mellan skyttegravarna i Bachmut i Ukraina? Någonting som kanske sedan kunde tillåtas fortsätta och utvidgas?
Nä, jag håller inte heller andan i väntan på att så ska ske. Men man kan ju alltid drömma och hoppas. Jag menar, det är ju jul, som sagt. Om inte en dag som den här, när i så fall?
Krigets infernaliska köttkvarn
Mer än hundra år senare har man svårt att föreställa sig djupet och bredden på den fullkomligt infernaliska köttkvarn av industriell kaliber som var det första världskriget. Under de fyra åren mellan 1914 och 1918 tuggade den här dödsmaskinen i sig mer än 25 miljoner människor – och till vilken nytta? Ofta vann man på sin höjd några hundra meter terräng, om ens det, på ett slag som kostade hundratusentals liv.
Varken före eller efter det här har något krig utkämpats där så många liv har offrats för en så liten utdelning.
Trots det här, mitt i all den misär och det lidande som rådde då, upplevde soldaterna faktiskt udda och spridda ögonblick av glädje och hopp i skyttegravarna i Flandern och Frankrike. Och en av de mest anmärkningsvärda av de här stunderna inträffade under krigets första jul.
Under några korta timmar lade soldater från båda sidor på västfronten ner sina vapen, dök upp ur sina skyttegravar och delade mat och cigaretter, sjöng julsånger – och spelade fotboll.
Den här inofficiella och högst olagliga vapenvilan, Julfreden 1914, har sedermera blivit till en legend och en symbol för hopp och inspiration i tider av mörker och hopplöshet orsakad av krig.
Fast den tidens officerskår såg ju inte på det hela med blida ögon, och högkvarteren på bägge sidor tog till kraftfulla åtgärder för att se till att det aldrig kunde hända igen. Men medan vapenvilan varade, låg den som ett magiskt skimmer över det hela.
”Tyskarna har lyst upp sina skyttegravar”
De första tecknen på att något extraordinärt var på väg att hända inträffade på julafton. Klockan 20.30 rapporterade en officer från Royal Irish Rifles till högkvarteret: ”Tyskarna har lyst upp sina skyttegravar, de sjunger sånger och önskar oss en god jul. Julhälsningar utbyts men jag vidtar ändå alla militära försiktighetsåtgärder.”
Upp och ned längs fronten började soldater som bara någon timme tidigare gjort sitt bästa för att ha livet av varandra sjunga julpsalmer för varandra. Tyskarnas Stilla natt besvarades av britter som stämde upp i The First Noel.
Spanare från bägge sidor dök upp ur skyttegravarna och möttes, försiktigt och trevande, mitt i det leriga och söndersprängda månlandskapet mellan skyttegravarna.
En krigsdagbok från the Scots Guards återger hur en viss menig Murker ”mötte en tysk patrull och fick sig ett glas whisky och några cigarrer, och ett meddelande som sade att om vi inte sköt mot dem skulle de inte skjuta mot oss.”
För en annan brittisk soldat i en annan skyttegrav, menig Frederick Heath, började vapenstilleståndet sent samma natt när ”hela vår rad av skyttegravar hörde hälsningen från andra sidan ingenmansland: Engelska soldater, engelska soldater, god jul, god jul! ” Sedan – som Heath skriver i ett brev hem – lade rösterna till:
”Kom ut, engelska soldater, kom ut hit till oss.”
Blod och fred, fiendskap och broderskap – krigets mest fantastiska paradox
Frederick Heath
Heath fortsätter: ”En stund var vi försiktiga och svarade inte ens. Officerare, som anade en krigslist, beordrade männen att vara tysta. Men upp och ner längs vår linje hörde man männen svara på den där julhälsningen från fienden. Hur kunde vi motstå att önska varandra en god jul, även om vi kanske är i halsen på varandra direkt efteråt?
Så vi svarade på tyskarnas hälsningar, hela tiden med händerna redo på våra gevär. Blod och fred, fiendskap och broderskap – krigets mest fantastiska paradox. Natten led mot gryning – ett nattmörker som lyftes av sånger från de tyska skyttegravarna, pipandet från flöjter och ekona från våra hjärtliga skratt och julsånger. Inte ett skott avlossades.”
Vid sidan av julfirandet anordnades det också gemensamma begravningsceremonier och utväxling av fångar. Man passade också på att ta vara på sina stupade som hade blivit liggande i korselden i ingenmansland.
Inte den enda spontana vapenvilan
Hur kom det då sig att vapnen tystnade julen 1914? Faktum är att det här varken var första eller sista gången under första världskriget som sådana här ex tempore-vapenvilor uppstod. De begränsade sig inte heller till julen. Julfreden 1914 råkar helt enkelt vara det berömdaste exemplet på det här.
En viss löjtnant Charles de Gaulle skrev faktiskt så tidigt som den 7 december om franska infanteristers ”beklagliga” önskan att lämna fienden i fred, medan befälhavaren för 10:e armén, Victor d'Urbal, skrev om de ”olyckliga konsekvenserna” när män ”blir bekanta med sina grannar mitt emot”. Skyttegravarnas närhet till varandra gjorde det faktiskt rätt så enkelt att kommunicera muntligen med fienden, genom att ropa, helt enkelt. Vilket också ofta utnyttjades. Också i fredligt syfte.
Fenomenet fick faktiskt ett eget namn: ”live and let live”, lev och låt leva. Det är ett bra exempel på att det som vi uppfattar som ett svartvitt förlopp av kompakta och oavbrutna fientligheter, vid närmare betraktande är någonting mycket mer komplext, fullt av små gråzoner.
Leva och låta leva blev till en överlevandets filosofi som tillämpades lokalt, där som de stridande inte kunde besegra varandra, utan bara stupade i stora drivor när de försökte sig på ett anfall. Det här ledde till att man ibland bara låtsades strida utan att försöka döda fienden, i hopp om att han skulle göra det samma. Det fanns också ofta ömsesidiga, tysta överenskommelser från bägge sidor om att inte skjuta medan männen vilade, tog hand om sina sårade och liknande.
Och råkar det nu dessutom vara jul, så… hej, varför inte?
Men tiden var på det hela taget mogen för en paus vid västfronten just kring julen 1914. Flera olika faktorer bidrog till förutsättningarna för den här julvapenvilan. Striderna hade vid det här laget mattats av en del också i övrigt, när arméerna fick slut på manskap och ammunition. Det här samtidigt som befälhavare på bägge sidor omprövade sina strategier efter den oklara utgången av det första slaget vid Ypern.
I december 1914 hade en stor del av männen i skyttegravarna också hunnit bli garvade veteraner. Vid det här laget hade krigets realiteter fått dem att nyktra till från mycket av den idealism som de hade med sig till fronten i augusti, och de flesta ville bara att blodsutgjutelsen och mardrömmen skulle vara över.
Många var dessutom övertygade om att hela kriget skulle vara över till jul, men när julveckan stundade fann de sig alltjämt där, fortfarande leriga, frusna och blodiga. Det här trots flera försök från flera olika aktörer att vädja om fred. Påven Benedictus XV till exempel, hade den 7 december 1914 bett de stridande parterna att gå med på en officiell vapenvila. Han vädjade om att låta vapnen tystna ”åtminstone på natten då änglarna sjöng”, vilket förkastades av krigsledningen på bägge sidor.
Vädergudarna lägger sig i
Men sedan, på självaste julafton, lade sig vädergudarna i. Flera veckor av milt men bedrövligt blött och grått väder med dimma och klafsig lera gav plötsligt vika för en köldknäpp med klart väder. Leran fick sig en skorpa av gnistrande frost och ett tunt flor av snö som fick männen på båda sidor att känna att något andligt höll på att äga rum.
Hur utbredd den här vapenvilan sist och slutligen var är svårt att säga. Den var förvisso inte heltäckande – det finns gott om skildringar av strider som fortsatte rasa under julen i vissa sektorer. Rapporter förekommer också om ”män som förbrödras till ljudet av vapen som avfyras i närheten”.
En gemensam faktor tycks ha varit att saxiska trupper – som hade ett rykte om sig att vara avspända och lättsamma – var de som oftast stod för de första kontakterna med sina brittiska motsvarigheter. ”Vi är saxare, ni är anglosaxare”, ska en av dem ha ropat över ingenmansland. ”Vad har vi att slåss om?”
Den mest ingående kartläggningen av julfreden 1914, gjord av Malcolm Brown från Storbritanniens Imperial War Museum, tyder på att vapenvilan sträckte sig längs minst två tredjedelar av den brittiska skyttegravslinjen som löpte genom södra Belgien.
Trots att vapnen tystnade längs vissa frontavsnitt den julen, tycks upphävandet av fientligheterna huvudsakligen ha skett mellan britterna och tyskarna. Ryssarna, på östfronten, höll sig då som nu till den gamla julianska kalendern, så de firade inte jul förrän den 7 januari. Fransmännen var i sin tur mycket mer medvetna än sina allierade om det faktum att tyskarna ockuperade ungefär en tredjedel av Frankrike – och om de grymheter som ockupationsmakten utövade mot deras landsmän.
Det var alltså främst i den brittiska sektorn som trupper på juldagsmorgonen lade märke till saker som att tyskarna hade placerat ut små julgranar längs kanterna till sina skyttegravar.
Långsamt började grupper av soldater från bägge sidor att söka sig ut mot taggtråden som skilde dem åt, tills ”bokstavligen hundratals från varje sida var ute i ingenmansland och skakade hand.” Det här enligt ett brev som infanteristen Oswald Tilley skrev till sina föräldrar.
Språket skapar utmaningar
Men kommunikation är inte alltid lätt. Väldigt få brittiska soldater behärskade tyska, medan många tyskar hade jobbat i Storbritannien före kriget, ofta på restauranger. Kapten Clifton Stockwell från Royal Welch Fusiliers som bemannade en skyttegrav mittemot ruinerna av ett sönderskjutet bryggeri, skrev i sin dagbok om ”en saxare som talade utmärkt engelska” och som ”brukade titta ut ur någon fönsterglugg i bryggeriet och ropa ”how is London getting on”, hur går det med London, och liknande.
Många från den brittiska sidan brukade fyra av sporadiska skott mot honom i mörkret, vilket han skrattade åt. ”En kväll, skriver Stockwell, gick jag ut och ropade åt hans håll: vem fan är du”? Genast kom svaret tillbaka, ”Ah, ser man på – herr officer – jag tror minsann att jag känner dig – jag brukade vara överservitör på Great Central Hotel.”
Men också då soldaterna inte förstod varandras ord, hade de ett annat universellt språk att ty sig till: fotboll. Fotboll hade vid det laget spelats professionellt i Storbritannien i minst ett kvartssekel och i Tyskland sedan 1890-talet. Kanske var det oundvikligt att någon skulle langa fram en boll och så dröjde det inte länge innan en match var igång.
I en skyttegrav är det ju svårt att spela boll, så när nu striden tystnade åtminstone tillfälligt, tog mannarna tillfället i akt och njöt för fullt av den öppna spelplan som ingenmansland erbjöd.
Alla uppskattade inte det här. Den 1 januari 1915 publicerade The Times ett brev från en läkare vid Rifle Brigade, som rapporterade om ”en fotbollsmatch, spelad mellan dem och oss framför skyttegraven.” Brigadens officiella historia insisterar hur som helst än i denna dag på att ingen match ägde rum eftersom ”det skulle ha varit högst oklokt att låta tyskarna veta hur klent de brittiska skyttegravarna försvarades.”
Det hela tycktes med andra ord ha uppfattats som högst pinsamt och odisciplinerat bland den högre officerskåren.
”Ingen domare, ingen poängräkning”
Men det finns gott om bevis för att fotboll verkligen spelades den juldagen – mestadels mellan soldater av samma nationalitet, men på åtminstone tre eller fyra platser mellan trupper från de motsatta arméerna.
En sergeant från Argyll and Sutherland Highlanders noterade att en match spelades i hans sektor ”mellan linjerna och skyttegravarna”, och enligt ett brev hem från den här sergeanten, publicerat av Glasgow News den 2 januari, vann skottarna enkelt över tyskarna med 4-1. Tyskarna har självklart hävdat att de vann.
Löjtnant Albert Wynn från Royal Field Artillery skrev i sin tur hem om en match mot ett tyskt lag av ”preussare och hannovrare” som spelades i ingenmanslandet nära Ypres. Den matchen ska ha slutat oavgjort medan Lancashire Fusiliers, som höll skyttegravar en bit från kusten nära Le Touquet förlorade sin motsvarande match enligt vad man kan läsa i deras regementshistoria.
Infanteristen Ernie Williams från Cheshire Regiment sade efteråt att ”det fanns ingen sorts illvilja mellan oss. Det fanns ingen domare och ingen poängräkning, ingen höll koll på sådana saker. Alla verkade trivas, helt enkelt”.
Williams noterar hur som helst att de stora, klumpiga militära stövlarna gjorde det svårt att spela fotboll med någon sorts precision. Dessutom var bollarna på den här tiden gjorda av läder, så de blev snart blöta av gyttjan och tappade formen.
Naturligtvis delades den här entusiasmen för fotboll med fienden inte av alla, vare sig bland fotfolket eller som sagt bland officerarna, som mer än en gång lade sig i och beordrade mannarna att sluta upp med pajasfasonerna och fortsätta strida.
Det fanns ingen sorts illvilja mellan oss. Det fanns ingen domare och ingen poängräkning, ingen höll koll på sådana saker. Alla verkade trivas, helt enkelt.
Ernie Williams, Cheshire Regiment
Löjtnant C.E.M. Richards, en ung officer vid East Lancashire Regiment var en av dem som fick nog av rapporterna om förbrödring mellan männen i hans regemente och fienden. Richards noterade senare att han faktiskt välkomnade ”återkomsten av hederlig gammal skottväxling” sent på juldagen. Som han uttryckte saken, ”bara för att göra en säker på att kriget fortfarande pågick.”
Julsångerna fortsatte att klinga ut över ingenmansland, och på åtminstone en plats utbyttes presenter. George Eade, från Rifles, hade blivit vän med en tysk artillerist som talade bra engelska, och när han gick sade denna nya bekantskap till honom: ”Idag har vi fred. I morgon kämpar du för ditt land, jag kämpar för mitt. Lycka till.”
Kriget fortsätter – med respekt
På de flesta ställen längs skyttegravslinjen insåg soldaterna att vapenvilan var något ytterst tillfälligt, och att kulorna snart skulle flyga igen. Männen återvände till sina skyttegravar i skymningen, men den allmänna stämningen var att man ville försöka bevara den bräckliga lilla freden åtminstone till midnatt.
Nå, föga överraskande utbröt striderna igen nästa dag, även om det förekom rapporter från vissa sektorer som ville förlänga vapenvilan till nyårsdagen. Och det verkar inte ha varit ovanligt att krigandet återupptogs med ytterligare uppvisningar av ömsesidig respekt mellan fienderna.
I skyttegravarna som ockuperades av Royal Welch Fusiliers klättrade kapten Stockwell upp på bröstvärnet, avlossade tre skott i luften och satte upp en flagga med ”God jul” på. Det här fick hans motsvarighet på andra sidan slagfältet, Hauptmann von Sinner, att ställa sig på det tyska bröstvärnet, och så bugade båda officerarna och hälsade. Von Sinner avlossade efter det här också två skott i luften och försvann sedan tillbaka ned i sin skyttegrav.
På hemmafronten i västländerna valde pressen att inte rapportera om julens vapenvila på en vecka, tills The New York Times bröt det inofficiella embargot den 31 december.
De brittiska tidningarna följde snabbt efter. Tonen i rapporteringen var starkt positiv. The Times berömde bland annat ”avsaknaden av illvilja” som uppvisades av båda sidor. The Mirror beklagade att ”absurditeten och tragedin” som var kriget snart skulle fortsätta igen.
Vilket också skedde. Köttkvarnen snurrade än en gång för fullt. Julen 1915 förekom det spridda försök att få till stånd ett motsvarande vapenstillestånd, men försöket ledde inte till något lika utbrett lugn som året innan. Det här berodde delvis på uttryckliga order i kraftiga ordalag från befälhavare på bägge sidor som strängt förbjöd någon som helst vapenvila. Alla former av försök till förbrödring skulle straffas som landsförräderi, varnades det på den tyska sidan.
1916 var sedan de flesta soldater på bägge sidor inte längre på humör för något vapenstillestånd. Vid det här laget hade kriget hunnit bli allt mer bittert an efter som de enorma förlusterna hopade sig, inte minst under de mycket blodiga striderna 1915.
För många, den sista freden
Många, kanske rentav majoriteten av de tusentals män som firade julen 1914 med julsånger och fotboll i ingenmansland, skulle aldrig få uppleva fredens återkomst.
Men för dem som överlevde var vapenvilan något som de aldrig skulle glömma.
Och för oss andra, tja, vi kan ju åtminstone låta oss inspireras lite och insupa en aning hopp i dessa annars så mörka tider. Julfreden betraktas numera ofta som ett symboliskt ögonblick av fred och medmänsklighet mitt i en av de mest våldsamma konflikterna i mänsklighetens historia.
Om fredens frön kan spira i en så mörk och giftig jordmån, kanske den kan slå rot också nu? Kanske inte i Vladimir Putins mörka, kalla hjärta, men livet går vidare också efter att han är borta.
I skrivande stund är det årets mörkaste dag. Imorgon, precis som på dagen som följde efter den här dagen 1914, börjar ljuset återvända. Ibland är en liten ljusglimt i stil med den tanken bättre än ingen ljusglimt alls.