Begravningsmässan för påve emeritus Benedictus XVI inleddes på Petersplatsen strax före klockan 10.30 finsk tid på torsdagen. Begravningen leddes av den sittande påven, påve Franciskus.
I huvudsak följde programmet en normal påvebegravning där stommen alltid utgörs av den katolska huvudgudstjänsten, mässan. Vid altaret representerades påven av kardinalkollegiets dekan, kardinal Giovanni Battista Re, men Franciskus ledde bönerna och predikade.
Vatikanen hade på förhand meddelat att böner för både Benedictus och Franciskus ingår i mässordningen, men att vissa böner som brukar höra till vid en påvebegravning uteblir eftersom Benedictus inte var en sittande påve vid sitt frånfälle.
För den sittande påven ber man alltid i alla katolska mässor världen över.
Inte en statschefs begravning
Protokollet påverkades också av att det inte var en statschef som begravdes. Det innebar att det bara var två länder som inbjöds att skicka en officiell representation till begravningen. Det ena var Benedictus hemland Tyskland och det andra Italien, eftersom påven är biskop av Rom. Ett antal kungligheter, statschefer och en stor skara diplomater deltog också i torsdagens begravningsmässa.
Språkens mångfald inom katolska kyrkan illustrerades som brukligt vid påvemässor genom läsningar och förböner på olika språk. Begravningsmässans läsningar gick på spanska, engelska och italienska, medan Psalm 23 – Herren är min herde – sjöngs på latin.
Förbönen för Benedictus lästes på tyska, men församlingen svarade på latin på samtliga förböner.
För påve emeritus Benedictus, som har insomnat i Herren: må den evige herden ta emot honom i sitt rike av ljus och frid.
ur mässordningen för Benedictus begravningsmässa
Hela requiemmässans program med översättningar till engelska och italienska finns på Vatikanens webbplats här.
På Stockholms katolska stifts webbplats finns länkar till begravningsmässan med kommentarer på olika språk, dock inte svenska.
Drygt 200 år sen senast
Det är visserligen en historisk händelse att den sittande påven deltar i sin föregångares begravning, men ”en påve i tjänst som välsignar föregångarens kropp innan gravläggningen har skett ganska nyligen om man ser till kyrkans 2000-åriga historia”, rapporterar Vatikanens nyhetstjänst.
Vi behöver bara gå drygt 200 år tillbaka i tiden, visar det sig.
Under Napoleonkrigen intar en fransk general Rom år 1798 och kräver att påven ska underkasta sig Napoleon. Den dåvarande påven Pius VI vägrar och blir tagen till fånga.
I augusti följande år dör Pius VI i fångenskap i franska Valence. Hans kropp balsameras, men begravs inte förrän i januari 1800 – men utan begravningsceremoni. I slutet av år 1801 tillåter den politiska situationen att påvens kvarlevor grävs upp och återbördas till Italien.
I februari 1802 förrättar efterträdaren Pius VII en begravning i Rom och Pius VI begravs i Peterskyrkan.
I Peterskyrkans krypta – alltså en våning under det nuvarande kyrkgolvet i basilikan – blir också Benedictus begraven. Vatikanen har meddelat att hans viloplats blir där påven Johannes Paulus II i tiden begravdes.
Den platsen i kryptan är ledig, eftersom Johannes Paulus II har salig- och helgonförklarats och därför fått en ny gravplats i ett av sidokapellen uppe i Peterskyrkan.
En del sådant som brukar hända genast efter att en påve har dött hände för Benedictus del redan för snart tio år sedan. Hans påvliga sigillring, den så kallade Fiskarringen – i åminnelse av fiskaren Petrus som enligt traditionen är den första biskopen av Rom – förstördes när han avgick år 2013.
Källor: AP, Vatican News, katolskakyrkan.se
Artikeln uppdaterades kl. 15.19 med bilder och detaljer från mässan.