Upplägget är enkelt; framgångsrika singelkvinnan Gemma (Allison Williams) jobbar med att utveckla nya leksaker och i skrivbordslådan finns sedan länge drömmen om en robot som kan anknyta till och interagera med barn.
När hennes 9-åriga systerdotter Gaby (Violet McGraw) plötsligt står ensam i världen inser Gemma att hon fått ett levande material att arbeta med. För vad kunde väl funka bättre än att sammanföra roboten M3GAN med ensamma Gaby?
Finns det något finare än en söt docka som med huvudet på sned och mjuk stämma yttrar de magiska orden: ”Jag skall alltid beskydda dig” ?
Sött och smart
Trots hög igenkänningsfaktor och en lika stor dos förutsägbarhet är M3GAN en underhållande film vars tempo tillåter en att tänka mellan chockeffekterna.
Man hinner skratta åt leken med låttexter, genrereferenser och tiktok-anpassad dans. Man hinner småle åt bilden av den perfekta lekkamraten som en flicka med stora blå ögon, blont hårsvall och en klädsel hämtad från 1950-talet.
Man hinner till och med nicka igenkännande inför en värld uppbyggd kring digitala impulser. En värld där barn jagar visuella fix medan lättade vuxna överlåter barnpassandet till diverse skärmar för att själva ha tid att surfa och/eller jobba.
För vad kan väl vara viktigare för en vuxen än att jobba? Och till exempel utveckla nya innovationer som kan roa och uppfostra nästa generation.
För visst vore det väl skönt om leksakerna kunde styra barnens känslor så att de vuxna slapp handskas med dem? Om robotar kunde axla ansvaret för sorg, trots och ilska?
Lära barnen konstruktiv konfliktlösning. Liksom.
Stål och salt
M3GAN är en skräckfilm som har potential att locka både den som kan sin skräck & scifi-historia och den som vanligen värjer sig mot allt som stavas blod, dystopier och jumpscares.
Storyn är skapad av James Wan - som bland annat jobbat med SAW-serien (del 1 kom 2004), Conjuring 2 (2016) och The Nun (2018) - och manuset är framslipat av Akela Cooper som också tidigare samarbetat med Wan.
När det gäller M3GAN är ändå tilltalet betydligt snällare och blodpåsarna färre än i duons tidigare projekt.
Tempomässigt bygger regissören Gerard Johnstone långsamt upp mot filmens klimax samtidigt som han regelbundet strör in hänvisningar till föregångare inom både skräck och scifi-genren.
Visa en familj som åker bil genom ett snöigt bergslandskap eller kasta in ett flickebarn som står stelt i ändan av en korridor och tankarna går till The Shining (1980).
Lek med människolika robotar som avläser sin motståndare och såväl Terminator (1984) som Spielbergs A.I. (2001) knackar på minneskontoret.
Och när M3GAN böjer sig bakåt i en omöjlig vinkel för att kunna springa på alla fyra löper associationerna i riktning mot Exorcisten (1973) minst lika snabbt som hon rör sig.
När dammet lagt sig i Gemmas lägenhet kan man med fördel fundera på två saker; hur långt är egentligen steget mellan M3GAN och dendär mobilen som så beskedligt ligger på bordet och registrerar vad vi pratar om och intresserar oss för?
Och vad det är som gör dockor så skrämmande? Vare sig det handlar om skamfilade porslinsexemplar i öde hus eller barbiesläta varianter med stora blå ögon?
