Sofia blev offer för Mohamed El Fatimi, som även kallats ”Eno”, på svenska ungefär morbrorn. År 2020 dömdes El Fatimi till 13 års fängelsestraff för 26 sexualbrott, misshandel och narkotikabrott i Helsingfors tingsrätt.
Offren var i huvudsak minderåriga. Brotten skedde i El Fatimis lägenhet på Degerö i Helsingfors under tio års tid, de första år 2006.
Hovrätten fastställde tingsrättens dom i maj år 2022.
El Fatimi våldtog Sofia kring decennieskiftet. Hon var då minderårig.
Sofia heter egentligen något annat. Svenska Yle har ändrat hennes namn och utelämnat detaljer från hennes fall för att skydda hennes identitet.
Sofia fick veta om våldtäkten först i polisförhör då härvan började redas ut år 2019. Hon hade varit medvetslös under våldtäkten och kom inte ihåg den. Det fanns ändå dokumentation.
– Jag fick ångest och mina studier led under den tiden. Sedan dess har jag behandlat saken i terapi. I dag är det bättre, jag försöker leva mitt liv så att jag inte tänker på det så mycket. Det är lättare nu då rättsprocessen är över.
Vissa saker triggar hennes ångest.
– Saker som har med gärningsmannen att göra, om någon till exempel liknar honom.
Medierna publicerade ”Enos” ansikte
Sexualbrottshärvan i fråga är exceptionellt stor i finska mått mätt.
Då utredningen började 2019 publicerade Helsingforspolisen El Fatimis bild, som även många medier publicerade. Syftet var att få fler offer att komma fram.
För Sofia väckte det många känslor att se El Fatimis ansikte i offentligheten.
– Självklart var det bra att härvan uppdagades, och jag förstår väl varför det pratades så mycket om det i offentligheten. Men när hans ansikte publicerades kändes det om att jag inte kunde välja att inte se det, det hoppade fram överallt.
Det minsta man kan göra är att vara i kontakt med offret eller offrets närstående
Jaana Koivukangas på Brottsofferjouren om true crime-program
Hon tycker ändå att medierna behandlade fallet förhållandevis bra.
– Det handlade om gärningsmannen, och inte direkt om mig. Men jag var nog rädd då jag gick till rätten, för att där skulle vara journalister. Det var det inte, säger Sofia.
– Brottsjournalistik är ett tveeggat svärd. Om fallen diskuteras i offentligheten kan vi kanske lära oss något av dem, ändra praxis och förebygga framtida fall. Men även saklig rapportering kan orsaka lidande för de berörda. Till exempel visas ofta brottsplatsen på nytt och på nytt igen, säger Jaana Koivukangas som är utvecklingsdirektör på Brottsofferjouren.
Göra underhållning på trauma
I ett fall tycker Sofia att man gick för långt.
Det var i årsskiftet 2020-2021, efter själva tingsrättsprocessen. Det var ännu oklart om fallet skulle behandlas i hovrätten. Sofia var hemma och såg på Youtube.
Vissa videor på Youtube har insprängda reklamer. När reklamklippet började hoppade El Fatimis ansikte fram på hennes skärm. Det var en reklam för true crime-programmet Rikoksen anatomia (på svenska ungefär ”Ett brotts anatomi”).
– Jag minns inte helt allting, det väckte en så stark reaktion.
Enligt Sofia är hon inte emot true crime.
– Det är en sak att göra ett sakligt program med god smak, där experter diskuterar fallet. Men att sätta gärningsmannens ansikte mitt i bild på en reklam känns inte lyckat.
Vi ser inga skäl att kommentera
Miska Berg, vd för Century Films
Sofias vän föreslog att hon skulle ta kontakt med produktionsbolaget.
– Jag ringde dem och de sa att programmets producent inte var på plats, men att personen skulle ringa mig.
Sofia fick ändå aldrig något samtal.
– Det kändes som att mitt och andras trauma görs till underhållning, och att det är helt ointressant för dem om det är etiskt eller ej: att rättsprocessen ännu var i gång, många av offren är minderåriga och lider fortfarande, och brotten har skett för en relativt kort tid sedan. De har inte alls tänkt på offren, utan på att det här intresserar folk och att man kan göra pengar på det.
Produktionsbolaget: ”Inga skäl att kommentera”
Rikoksen anatomia har producerats av Century Films.
Då Svenska Yle kontaktar Century Films möts vi av en stenvägg.
Century Films har tidigare figurerat i medierna då offer varit missnöjda med deras program: År 2017 kring programmet Katastrofin anatomia (på svenska ungefär ”En katastrofs anatomi”) och ett avsnitt om en brand i Nådendal, och senast år 2016 med serien Rikollinen mieli (på svenska ungefär ”Ett brottsligt psyke”), där förövare fick prata ut om motiven till sina brott. Brottsoffrens anhöriga tyckte att programmet var osmakligt, programmet ledde till en polisutredning samt att ett avsnitt togs bort eftersom det avslöjade för många uppgifter om ett våldtäktsoffer. Det senare programmet sändes av Yle.
Enligt Century Films webbsida har de inte producerat några nya program sedan 2020.
Century Films svarar inte på Svenska Yles e-postmeddelande på flera veckor. Då vi ringer dem och frågar om vi kan prata med producenten säger de att hen inte längre jobbar hos dem.
– Jag ska se vad jag kan göra, säger personen i andra ändan och lovar återkomma samma eller följande dag.
Vad heter producenten för programmet? Kan du ge hens telefonnummer?
– Nej, det kan jag inte berätta, säger personen.
Personen återkommer inte med några uppgifter.
Nationella audiovisuella arkivet har ändå uppgifter om vem som producerat programmet.
Efter några samtal till de som jobbat med programmet visar det sig att den ansvariga producenten är Miska Berg, enligt uppgift nuvarande vd för Century Films. Berg har även fungerat som producent för bolagets två tidigare kontroversiella program, Katastrofin anatomia och Rikollinen mieli.
Berg svarar inte på flera telefonsamtal eller textmeddelanden.
”Vi ser inga skäl att kommentera”, svarar Berg slutligen per e-post.
Bolaget följer inte journalisternas etiska regler
De flesta stora medierna i Finland har förbundit sig till självregleringsorganet Opinionsnämnden för massmedier, och deras journalistregler.
Privata produktionsbolag har i regel ändå inte förbundit sig till reglerna, och så är även fallet med Century Films. Kanalerna där programmen sänds är ändå ofta bundna av reglerna.
Rikoksen anatomia sänds av Discovery plus, som även ansvarar för TV5. Kanalen ägs av Warner. Varken TV5 eller Discovery plus är förbundet till journalistreglerna.
”Vi ser inga skäl att kommentera”, svarar även Alexandra Rosti, ansvarig producent på bolaget och för Rikoksen anatomia, till Svenska Yle per e-post.
”Har inte hört om att något offer skulle vara glad över ett true crime-program”
– Jag vet inte om något brottsoffer önskar att det görs ett program om deras fall. Jag tror också att många kanske glömmer att det handlar om riktiga människor, det är inte bara fantasi, säger Sofia.
Koivukangas från Brottsofferjouren kan inte kommentera några enskilda fall, men säger att true crime-program påverkar brottsoffren.
– Jag har inte hört att något offer skulle vara glad, eller ens förhålla sig likgiltigt till det. Men förstås tar de kontakt med oss som upplever att det är svårt. De som är ok med programmen tar inte kontakt.
Borde då de som gör brottsprogram höra offren?
– Det minsta man kan göra är att vara i kontakt med offret eller offrets närstående. Sedan kan man tillsammans diskutera om det är lämpligt att göra ett program om frågan, eller hur det ska behandlas, säger Koivukangas.
– Förstås är det väldigt svårt, identiteterna är dolda. Men jag tycker nog offren borde tillfrågas, och sedan kan de som vill delta i programmet vara med, säger Sofia.
Vad tycker du om true crime?