Dockor har fått en allt synligare plats i mainstreamteatern. Lilla Teaterns färska Muminföreställning är bara ett av många exempel.
Åbo är känt som ett centrum för modern dockteater som allt oftare vänder sig till en vuxenpublik. En viktig aktör är kollektivet Aura of Puppets, som i samarbete med Åbo Stadsteater nu är aktuell med föreställningen Leda.
Dockor kopplas fortfarande ofta samman med barnteater, men när de används för en vuxenpublik blir det tydligt hur effektiva de är både när man vill skapa en okonstlad lekfullhet men också när man behandlar ämnen som är våldsamma och svåra att möta. Eftersom dockan saknar ett eget liv, är det åskådaren som fyller den men mening och sina egna reaktioner och känslor. Samtidigt för dockan med sig en distans som gör det lättare att analysera och förhålla sig till våld och övergrepp.
Det är Aura of Puppets Leda ett utmärkt exempel på, föreställningen man själv kallar för ”mytisk nutidsdockteater för vuxna”.
Antik myt möter både 1700-tal och vår samtid
Den antika myten om Leda berättar historien om överguden Zeus (i den romerska mytologin bättre känd som Jupiter) som förvandlar sig till en svan för att kunna förföra den vackra drottningen Leda.
Då dockteaterkonstnären Merja Pöyhönen fört över berättelsen till scenen, har hon utgått från Anu Kaajas debutroman Leda (2017). Kaajas version utspelar sig på 1700-talet. Vi har en berättare som fantiserar om sin tjänarinna, och författar en rad brev där Leda-myten skrivs in i berättarens samtid. Den som är bekant med 1700-talets brevromaner med sina laddade men dolda beskrivningar av lust känner snabbt igen sig.
I Kaajas roman och den nu aktuella föreställningen har Leda skrivits om till den oskuldsfulla Adele som vuxit upp i ett kloster. När hon möter berättelsens markisinna lockas hon till världen utanför klostret och förs till en maskerad där överklassmän hejdlöst jagar allt som rör sig, inklusive både markisinnan och Adele.
Så får vi en berättelse om lust och maktstrukturer och sexuella övergrepp.
Beundransvärt samspelt dockförarkvartett
På scenen i Åbo har vi fyra dockförare, av dem är Reetta Moilanen och Riina Takanen bekanta från den nämnda Muminföreställningen.
Kvartetten bygger upp ett elegant samspelt kollektiv. Ibland skapar de tillsammans berättarens rörelser och gester och gör pyttesmå detaljer som hur dockan rör sina fingrar så finkänsligt och exakt, med Moilanen som berättarrösten som smidigt följer dockans känslor. Ibland spelar de fram historien som berättaren skriver ner i hejdlöst tempo, med ett persongalleri som ibland framställs med uppblåsbara dockor, ibland med fantasifyllda rokokokreationer av tyger och fjädrar och skämtartiklar.
Med små medel skapas också scenografin, snabbt trollar man fram en park eller en skrivarvrå eller en trädgård. Allt görs beundransvärt smidigt, och det är vackert att följa med hur föreställningens värld byggs upp framför ens ögon.
Den täta en timme långa föreställningen är kryddad med en stor portion lekfullhet och svart humor. Det jättelika könsorganet som jagar allt som rör sig är samtidigt både skrattretande och hotfullt, och dockförarna lyckas också kommentera berättelsen på ett metaplan. Med försynta blickar och gester gestaltar man vår samtids reaktioner på det som spelas fram.
Föreställningens åldersrekommendation är 15+.