I romanen Flickorna på Nappari (2013) skriver Fredrik Lång om den unga filosofiestuderanden Osborne Hancock som en varm sommardag år 1905 anländer till Nappari gård vid Kumo älv för att undervisa godsägarens döttrar i det svenska språket och litteraturen.
Osborne är son till finsmeden John Samuel Osborne Hancock som kommit från Sheffield till Fiskars bruk för att modernisera kniv- och saxtillverkningen.
På Nappari gård styr Madame Jeanne Tigerstedt med järnhand medan husbonden själv, gårdskaptenen Severin Tigerstedt, befinner sig i Ryssland.
Men det är inte lätt att styra unga hjärtan som satts i brand.
Det blir en societetsskandal när kvinnan av börd, kaptensdottern Rose-Marie, rymmer tillsammans med mannen av folket, den radikala studenten Osborne, för att leva ett enkelt och anspråkslöst liv i en liten hyresetta i Malm.
Flickorna på Nappari är en underhållande herrgårdsroman med en dragning åt såväl pikaresk- som äventyrsromanhållet. Berättelsen växer också ut till en intressant tids- och samhällskildring där författaren genomlyser (för att inte säga genomborrar) det gamla ståndssamhället och ger en inblick i de radikala anti-ryska motståndskrafternas verksamhet.
Berättelser med verklighetsförankring
Huvudpersonerna i Flickorna på Nappari har verkliga förlagor, och i en intervju för Hufvudstadsbladet (9.9.2013) berättar Fredrik Lång att han fick idén till berättelsen under samtal med John Hancock, son till Osborne och Rose-Marie. Romanen bygger också på släktdokument och en omfattande brevväxling mellan makarna Tigerstedt.
I efterordet till Flickorna på Nappari skriver Fredrik Lång att Osborne och Rose-Marie Hancock levde ”ett sparsamt, strävsamt och förhoppningsvis lyckligt liv i Mosabacka fram till Rose-Maries död 1940”.
I vår är Fredrik Lång aktuell med romanen Farväl Nappari som är en fristående fortsättning på berättelsen om flickorna på Nappari.
Huvudperson i den nu aktuella berättelsen är sonen John Hancock och året är 1938.
På grund av det allt mörkare läget i Europa har John beslutat sig för att lämna Finland och emigrera till Nya Zeeland. John, som är brittisk medborgare och därmed befriad från militär tjänstgöring i Finland, har ingen lust att ens som frivillig ställa sig på barrikaderna för att försvara Finland i ett kommande krig.
På väg till Nya Zeeland har John mellanlandat i Valparaíso i Chile där han fördriver dagarna med att strosa runt, teckna och anteckna det han ser och det han minns av sitt liv.
Bilen – symbol för social status
Hemma i Finland arbetade John som husdjurskonsulent vid Nylands Svenska Lantbrukssällskap – ett arbete som gick ut på att besöka kontrollföreningar och lantgårdar för att undervisa i mjölkhygien, föra stambok samt uppmuntra till fjäderfäskötsel och att etablera svingårdar.
På sina resor runtom i Nyland höll John också föredrag för lantmannagillen om nyttan av täckdikning samt vikten av att gjuta cementbotten och sockel kring gödselstäderna.
Konsulenten John Hancock rattade inte runt på vägarna i vilken rishög som helst, utan susade fram i en Ford Coupe Deluxe med Flathead V8-motor – i 1930-talets Helsingfors fanns bara två exemplar av just den bilen.
För John signalerar bilen en dröm om frihet och oberoende, men är också en statusmarkering som vittnar om ekonomisk framgång – även om det, den höga farten till trots, kan vara svårt att skaka av sig en gnagande känsla av social underlägsenhet.
Bilen är samtidigt en blinkning till Flickorna på Nappari, där Carl von Knorring, kusin till systrarna Tigerstedt, stolt kör runt på skogsvägarna i Satakunta med en automobil han införskaffat i Tyskland.
John och hans syskon har vuxit upp under enkla förhållanden i en arbetarvilla i Mosabacka i Helsingfors. Familjen hade det knapert med en far som under långa perioder var arbetslös och en mor som slet med matlagning, städning och tvätt.
Under skolloven fick barnen åka till mormor, kallad MamaMá, på Nappari. Gården blev en fristad och ett löfte om ett annat liv. Och inte minst en välkommen paus från en tyrannisk far. Livet hemma hos familjen Hancock var kanske inte riktigt så lyckligt som Lång hoppades på i efterordet i Flickorna på Nappari.
I valet och kvalet
När Osborne Hancock kom till Nappari sommaren 1905 som hemlärare blev båda systrarna Tigerstedt huvudlöst förälskade i den unge informatorn. I valet mellan den allvarsamma och tillbakadragna Avé och den impulsiva och glada Rose-Marie föll valet på den senare.
Även sonen John har två kvinnor han slits emellan – den gäckande och undanglidande Rakel och den jordnära och rättframma Inga.
I förhållande till kvinnor framstår John som en riktig ”catch and release”-typ – när John fångat en kvinnas intresse tappar han ofta själv intresset. Han irriteras av alltför efterhängsna kvinnor. Men när kvinnan drar sig tillbaka och flyr undan kvicknar Johns jaktinstinkter till.
I Valparaíso går en alltmer frustrerad och rådvill John omkring och väntar på svar från en Rakel som envisas med att tiga.
Mina ord och mina meningar och det som de vill säja skiljer sig lika mycket från det som jag upplevt som notan för en lindströmsbiff skiljer sig från smaken på den. Den rätta formen och meningen får ett gräsfrö först när det mejats ned till hö.
ur Farväl Nappari
Minnesfragment och anteckningar
Farväl Nappari är en skildring av en man som korsar sitt spår, som skär av banden till släkt och vänner för att skapa sig en ny framtid på andra sidan jordklotet – på vinst och förlust.
I romanen är perspektivet Johns – det är hans historia, hans version och tolkningar vi får ta del av i ett slags flöde av minnesfragment och kommenterande anteckningar. Det innebär också att skildringen ibland blir rätt rapsodisk och skissartad.
John Hancock framstår som en målmedveten och kompromisslös man, men också som en irriterande självmedveten och självupptagen man. Hans charmfulla framtoning kan lätt tolkas som snobbism, arrogans och nonchalans – egenskaper som inte uppskattas av alla, allra minst av kvinnor.
Farväl Nappari har som undertitel ”En kärleksroman”, och det är framför allt Johns invecklade kärleksrelationer som står i fokus – till en del på bekostnad av tidsbilden och skildringen av den smärtande relationen till föräldrarna.
När Fredrik Lång skildrar livet hemma hos familjen Hancock i Mosabacka och den komplexa och komplicerade relationen mellan den auktoritära och kompromisslösa fadern (”den jäveln”) och barnen bränner det till.
På samma sätt hettar det till i mötet mellan John och hans kusiner – förnimmelser av underlägsenhet och mindervärdighet stiger oundvikligen upp till ytan.
Även om Farväl Nappari är en fristående fortsättning på Flickorna på Nappari och författaren på ett förtjänstfullt sätt bemödat sig om att skriva in en del relevant bakgrundsinformation i texten tycker jag att läsningen av Farväl Nappari blir större, rikare och djupare om man har Flickorna på Nappari i bakhuvudet.