En dag sent i december 2014, strax före norra halvklotets vintersolstånd, vandrade jag under Atacamaöknens sol, som just då stod i zenit ovanför mitt huvud. Med ett hårt grepp om min vattenflaska gick jag ned längs huvudgatan i ruinerna av den gamla gruvstaden Pampa Union, övergiven sedan slutet av 1920-talet.
Uppemot åttiotusen människor vistades här en gång, i början av 1900-talet. Mitt i världens torraste öken. De drogs hit av Chilesalpetern som världen hungrade efter – tills tyskarna uppfann konstgödslet, och Wall Street kraschade 1929. Sedan var det slut på festen. Och mycket snart därefter, på Pampa Union. Staden som till och med spökena övergav.
Vi ska ta en titt på några berömda, och några lite mindre kända spökstäder i Kvanthopp. Det här är nämligen ett hett tema just nu. Världen efter oss. Hollywood har redan en längre tid älskat att måla upp dystopier där huvudpersonerna gömmer sig för zombier i Chicagos eller Londons ruiner.
Nu senast är det den omtalade serien The Last of Us där en förskräcklig svampsjukdom gör zombier av folk och en handfull överlevande kämpar för livet i Bostons öde ruiner.
Men verklighetens spökstäder är nog så fascinerande också utan zombier. Mer om det i veckans avsnitt.
Efter guldruschen
Det är någonting speciellt med tomma fönster. Mörka fönstergluggar utan glas, som de tomma ögonhålorna i en dödskalle. Hus med inrasade tak och tomma fönsterkarmar med flagnande målarfärg, kanske en gardintrasa som fladdrar lite sorgset i vinden. Det är väldigt mycket memento mori i övergivna hus.
Wikipedia definierar en spökstad som ett övergivet samhälle, vanligtvis en stad där den ekonomiska basen har kollapsat (eller vattentillförseln har upphört). Till exempel i västra USA efter att guldruschen tog slut.
Det är någonting extra sorgset och vemodigt över de samhällen där ingenting desto mer dramatiskt hände, jag menar, ingen naturkatastrof. Ingen massiv brand eller tornado, inget vulkanutbrott, som i fallet med Pompeji och Herculaneum som bokstavligen begravdes i samband med Vesuvius utbrott år 79 v.t. Bara – tja, en massa drömmar som plötsligt dog när marknaden skiftade växel och efterfrågan tog slut.
En av mina favorit-spökstäder, eller nåja, spöksamhällen, ligger ute på Jussarö i västra Finska viken, numera tillhörande Raseborgs stad. Till det här övergivna gruvsamhället brukar vi segla med familjen om somrarna och bada på den så kallade Iron Beach med sin järnhaltiga, svarta sand. För att komma till beachen måste man passera de gamla bostadshusen från sextiotalet, vars förnedring har markerats ytterligare av att försvarsmakten har övat stadskrig här.
Första gången Jussarö nämns i historiska källor är i en dansk farledsbeskrivning från 1200-talet. På 1600-talet noterade sjöfarare att magnetiska störningar fick kompassnålen att visa snett när de passerade ön. Vilket förklarades av de järnfyndigheter som ön dolde, som började brytas 1817. Gruvverksamheten pågick till 1861 då den lades ned för att kvaliteten på malmen var så dålig.
Ön övergavs ändå inte helt, ett sjuttiotal personer bodde kvar på Jussarö. Mest fyrvaktare, lotsar och fiskare. Och hundra år efter att gruvdriften lades ned, 1961, återupptogs järnbrytningen. Nu i en ny malmåder öster om ön. Gruvschaktet låg 150 meter under havsbottnen.
Som ett minne från den gruvepoken, som bara pågick i sex år, finns förfallna flerfamiljshus kvar och ett flertal andra bostads- och industribyggnader. Nylands brigad använde Jussarös östra halva som övningsområde för bland annat artilleri mellan åren 1976 och 2003. Och som sagt, för att öva stadskrigföring, vilket syns på kulhålen i husruinernas väggar.
Under de långa, ljusa och milda julinätterna på Iron Beach är det lätt att förtränga spökstadskänslan av förlorade förhoppningar och döda drömmar. Men senast när septembermörkret sätter in hastar man gärna lite extra på stegen förbi de öde radhuslängorna, på sin väg mot båtens väntande varma kajuta.
”Ex Pueblo”, Chiles spökstäder i öknen
Lite samma sorts känsla upplevde jag 2014 under min resa till Chile. Jag var där för att besöka Europeiska sydobservatoriets (ESO) stora teleskop på Andernas sluttningar.
Medan jag körde min lilla hyrda Citroën genom Atacamaöknen såg jag med ens en ensam skylt som bröt den vita slättens annars rätt totala monotoni under den lika kompakt blåa himlen. ”Ex Pueblo Pampa Union”.
En kort stund senare dyker spridda husruiner upp i synfältet till höger om den spikraka vägen, som av allt att döma är dragen med linjal över öknen. Jag saktar in och viker av från asfaltsvägen, in på en sandväg. Den leder in på det som en gång var en storgata av någon sort. Jag befinner mig på huvudstråket i den stolta staden Pampa Union, som under sina glansdagar inhyste uppemot 80 000 människor.
Numera är stället så dött som det kan vara. Det är bara de blint stirrande fönsterhålorna i husens stenskelett som följer mig när jag går ned längs den en gång myllrande gatan. Tyst för mig själv döper jag den till Boulevard of Broken Dreams. Bulevar de sueños rotos.
Pampa Union och flera andra spökstäder i Atacamaöknen växte upp under salpeterboomen i början av 1900-talet. Salpetern, Chiles vita guld, hade upptäckts i Atacamaöknen i början av 1800-talet, ungefär samtidigt som man började bryta järn i Jussarös berggrund. Chilesalpetern exporterades i stora mängder till Europa, till en början som råvara för krut. Europeerna behövde ju krut i stora lass, inte minst när första världskriget bröt loss. Men salpetern användes också som gödsel.
Hela samhällen växte i rask takt upp runt gruvorna. Pampa Union var ett av de största. Invånarna jobbade i gruvorna som bar namn i stil med Arturo Prat, Anibal Pinto, La Cecilia, La Candelaria, Edwards och Concepción. De dyrbara råvarorna lastades i tågvagnar och fraktades till hamnstaden Antofagasta med den nyanlagda järnvägen.
Det tidiga 1900-talet var en tid av en aldrig förr skådad ekonomisk boom, inte bara för Chile: större delen av Sydamerika växte till en ekonomisk stormakt tack vare sin blomstrande råvaruexport.
Många européer emigrerade hit för att få sig en bit av kakan, precis som under guldruschen i Kalifornien 70 år tidigare. Evert Taube befinner sig vid den här tiden i Argentina där han skriver flera av sina mest minnesvärda låtar.
Festen tar abrupt slut
Sedan, som en blixt från blå himmel, slår den stora depressionen till. Och till råga på allt uppfinner tyskarna konstgödslet som på nolltid konkurrerar ut den mycket dyrare Chilesalpetern. Och med det tar boomen slut lika snabbt som den började. Med omedelbar ekonomisk ruin som följd för gruvstäderna som på några år töms på folk och förvandlas till spökstäder.
Till skillnad från Jussarös gamla bostadshus använde ingen Pampa Unions byggnader som övningsmål för prickskytte med kanoner, efter att festen tagit slut. Det var faktiskt till och med värre än så. Flera av Atacamaöknens ex-pueblor användes som koncentrationsläger av Pinochetregimen på 70-talet. Man brydde sig inte ens om att sätta upp några omgivande taggtrådsstängsel.
När man står där och ser ut över den ändlösa slätten inser man den grymma logiken bakom det: du kan springa ett tag och rentav komma undan. Vakterna bryr sig knappast ens om att springa efter dig, eller skjuta mot dig. Du är ändå så gott som död. Under Atacamaöknens stekande sol, utan en rejäl vattenranson, kommer du inte längre än någon enstaka kilometer förrän du kroknar.
Närmare den totala spökstadskänslan än så här har åtminstone inte jag kommit. Och det är ju oundvikligen så att det är de nya samhällena, uppvuxna kring någon enskild, nyupptäckt naturresurs, som är mest sårbara för konjunkturernas nycker. Den så kallade nya världen är full av sådana spökstäder som kom till när guldet blev till sand. Åå, Kristina, och så vidare.
En del av fascinationen med spökstäder är att det är så lätt att identifiera sig, att placera sig själv in i de där tomma fönstergluggarna. Någon precis som jag, med planer och hopp och framtidsdrömmar, har suttit just där och tittat ut. Och sedan har någonting hänt. Och plötsligt är allting borta. Mossan växer på väggarna. Vinden viner genom de tomma fönstergluggarna och får en tom gunga på den övergivna lekplatsen att svänga fram och tillbaka.
Och som samhälle kan vi också leva in oss i det här. Innerst inne är vi medvetna om att det kan hända just den här staden och det här huset, här som jag sitter just nu. Ingen stad är immun.
Till och med Rom, den eviga staden, var under kortare perioder nästan avfolkad, inte minst under det mycket kalla 500- och 600-talet. Forskarna kallar den här perioden för den senantika lilla istiden. Den stränga kylan, orsakad av massiva vulkanutbrott, ledde till missväxt i stora delar av Asien och Europa. Vilket i sin tur bidrog till den period av oro som historikerna kallar folkvandringstiden. Och i slutändan bidrog det hela ju till Roms fall.
Strikt taget var Rom aldrig helt och hållet övergivet. Något tiotal tusen människor bodde kvar där, också då det var som svårast. Men vi talar ju nu om en stad som under sina glansdagar, under seklet före vår tideräknings början, hade en och en kvarts miljon invånare.
För den handfull folk som återstod under den senantika lilla istidens djupaste misär, måste det ju ha känts som en spökstad. Det förfallande Colosseum, det folktomma Forum Romanum. Och mitt i allt, som ett stumt vittne – Pantheon, som kanske tidvis har haft lite glest med besökare, men som står där intakt, än i denna dag. Min favorit!
Pompeji slumrade i sexton sekler
Och när vi nu talar om Rom – vissa städer blir spökstäder fortare än andra. Det mest legendariska exemplet på det måste ju vara städerna Pompeji och Herculaneum vid Neapelbuktens stränder, bokstavligen i skuggan av vulkanen Vesuvius. Följaktligen begravde Vesuvius de två städerna, bokstavligen över en natt, den 24 augusti år 79, under fyra till sex meter aska och pimpsten.
Städerna begravdes bokstavligen med befolkning och allt. Få hann fly det heta pyroklastiska flödet, de vulkaniska gaserna som drog ned från Vesuvius som en ugnshet lavin. Forskning har visat att utbrottets offer uttryckligen dog av hetta, de kvävdes inte av den fallande askan. Nå, slutet har åtminstone kommit snabbt. Ironiskt nog hände det hela på dagen efter att man firade Vulcania, festivalen för den romerska eldguden.
Hur som helst, med tiden glömdes Pompeji och Herculaneum bort, inklusive deras namn och plats. I sexton sekler var det som om de aldrig hade existerat. Eller nästan – området gick under hela den här tiden under namnet La Civita – staden, liksom lite undermedvetet. Staden som inte längre är – inte ens dess riktiga namn.
Glömskans slöja låg kvar till 1599 då arkitekten Domenico Fontana stötte på Pompeji medan han lät gräva en underjordisk akvedukt. Fontana förstod sannolikt aldrig riktigt vad det var han hade funnit, så ingen tog någonsin tag i saken. Nästa upptäckt och därpå följande utgrävningar dröjde till mitten av 1700-talet.
Under tidiga utgrävningar av platsen dök hålrum upp i asklagren, tomrum som en gång innehållit mänskliga kvarlevor. 1860 fick utgrävningsledaren Giuseppe Fiorelli idén att fylla hålrummen med trögflytande gips. Det här resulterade i de karakteristiska och spöklika skepnader som turisterna idag flockar för att se. De dömda Pompejiborna, deras sista rörelser i livet fångade i gips. På några av dem ser man tydligt skräcken i deras kroppsspråk.
Pompejis spöken är unika i världen, inte bara i och med att många av dem har fått sina sista smärtsamma silhuetter förevigade i gips, utan också tack vare att deras röster fortfarande ekar i staden. I och med den talrika graffitin som har återfunnits på väggarna i stadens tavernor, bordeller och privata hem.
”Apollinaris, läkare till kejsar Titus, sket gott här.”
”Om någon inte tror på Venus, ska den ta en titt på min flickvän!”
”Gråt, ni damer, ty min penis har övergett er. Nu penetrerar den mäns stjärtar. Adjö, underbara kvinnlighet!”
”Till dig som gör ditt avträde här: akta dig för förbannelsen. Om du ringaktar den här förbannelsen, må du få en vred Jupiter som din fiende!”
Eller min favorit: ”Vi två kära män, vänner för alltid, var här. Om du vill veta våra namn så är de Gaius och Aulus.”
Prypjat och Tjernobyls långa skugga
Den här sortens spökstad, där en ögonblicksbild av tillvaron bevaras i tiden, med stora delar av husen och spåren av vardagslivet intakta, är såklart otroligt sällsynta. Från modern tid kommer man att tänka på staden Prypjat i Ukraina, där klockorna stannade, mer eller mindre, natten till lördagen den 26 april 1986, 01.23.45, (lokal tid) då reaktor fyra exploderade i kärnkraftverket i Tjernobyl.
Prypjat, som innan den övergavs hade 50 000 invånare, grundlades i februari år 1970, ironiskt nog i samband med byggstarten av Tjernobyl-kärnkraftverket. Staden har sedan numera blivit själva symbolen för vad man kunde kalla spökstadsturism. Bilderna av dagstidningar lämnade på köksbord, från dagen för katastrofen, och leksaker i övergivna barnsängar, har etsat in sig på våra näthinnor.
Åtminstone fram till det ryska invasionskriget mot Ukraina var det relativt enkelt att skaffa tillstånd för att ta sig till Prypjat i sällskap med en turistguide som försäkrar sig om att inget stjäls eller vandaliseras.
På grund av strålningen kan det vara farligt att vistas i staden under en längre tid och därför ska man utrusta sig med en geigermätare för att hålla koll på strålningsexponeringen. Alla dörrar i alla byggnader är öppna för att minska strålningen. Guiderna jobbar i 15-dagarsperioder och är sedan lediga 15 dagar. Eller åtminstone gick det till så före kriget.
Personligen har jag aldrig känt någon större lust att besöka Prypjat. Däremot skulle jag inte ha något emot att åka till Kolmanskop i Namibia.
Rikemansstaden under sanddynerna
Kolmanskop (afrikaans för ”Colemans huvud”) är en spökstad i Namiböknen i södra Namibia, tio kilometer inåt landet från hamnstaden Lüderitz. Den fick sitt namn efter en vagnförare vid namn Johnny Coleman som under en sandstorm övergav sin oxkärra där (tänk vilka triviala grejer ens namn kan gå till historien för!).
1908 upptäcktes diamanter i området och kring diamantgruvan växte det snabbt upp en bosättning i Kolmanskop. Arkitekturen i Kolmanskop härmar en tysk stad från samma tid, med alla möjliga bekvämligheter och tjänster, inklusive sjukhus och skola, plus en teater och en sporthall, ett kasino och den första röntgenkameran på södra halvklotet. Ja, och den första spårvagnen i Afrika. Kolmanskop hade en spårvagnsförbindelse till Lüderitz.
Staden började förfalla under första världskriget när diamantgruvan sinade. I början av 1920-talet var området i kraftig nedgång. Den här spökstaden är inte en plats där massvis med människor dog. Inga stora, plötsliga tragedier utspelade sig här. Bara små och större drömmar som dog. Siste man släcker belysningen. Lite som Pampa Union på andra sidan Atlanten, eller Jussarö i Ekenäs skärgård.
Kolmanskop är sannolikt den mest fotogeniska av alla spökstäder. Vinden och öknens vandrande sanddyner har gjort så att turister nu får vada genom knädjup sand som fyller de övergivna finrummen och sängkamrarna i Kolmanskop.
Kolmanskop är populärt uttryckligen bland fotografer som vill dokumentera hur jorden återtar vad som en gång var en blomstrande stad. Det torra ökenklimatet har dessutom gjort sitt för att bevara till och med de fina detaljerna i den traditionella edvardianska arkitekturen. Till och med tapeterna hänger kvar där på väggarna, delvis dolda av den stigande ökensanden.
Summa summarum, världen är full av spökstäder. Jag har bara skrapat lite på ytan i det här avsnittet. Det finns till och med resebyråer som specialiserat sig på de turister som vill besöka sådana här platser.
Rungholt: de döda ringer i klockorna
Sedan finns det ju spökstäder som historien har gått så hårt fram med att städernas osaliga själar verkligen får jobba för att få ens lite uppmärksamhet från turisterna. Ta nu Rungholt på vår tids Tysklands Nordsjökust till exempel.
Det sägs att man än i denna dag, under vindstilla dagar, kan höra den sjunkna staden Rungholts kyrkklockor klämta under Nordsjöns vågor. Det är de döda som ringer i klockorna för att varna de levande då en särskilt svår storm är i antågande. Så sägs det.
Föreställ dig: det är januari 1362 och en storm är i antågande. Hamnstaden Rungholt i det danska grevskapet Slesvig ska inom kort försvinna från kartan. Bokstavligen. Få städer har utplånats så här grundligt: till och med marken Rungholt står på upphör att existera.
När stormen som historien känner till som De Grote Mandrenke, ”den stora mandränkaren”, har dragit förbi kommer kartan över Nordsjöns kust att behöva ritas om i grunden. 100 000 människor (kanske något färre, kanske många fler, ingen vet exakt) möter döden i det iskalla, mörka vattnet som den annalkande stormen knuffar framför sig.
Men havet ger och havet tar, som man säger. Samtidigt som en hamnstad – Rungholt – får se sin framtid raderad av havet, så skapas omständigheterna för att en annan stad – Amsterdam – ska kunna gå en lysande framtid till mötes, som navet i ett globalt sjöfarts- och handelsimperium.
1362 års storm, Den stora mandränkaren, går också under namnet Zweite Marcellusflut, den andra Marcellus-stormfloden. Den första Marcellusstormen 1219 inträffade också på den helige Marcellus dag, den 16 januari – en oerhört destruktiv och dödlig storm även den.
Den som vill besöka Rungholt – tja, lycka till. Ni kan höra er för i Nordstrand i den tyska provinsen Friesland, nära stället där Rungholt tros ha legat. Inte ens det är man helt säker på, var Rungholt låg. Men forskarna är tämligen säkra på att staden har existerat. Det finns medeltida dokument och kartor som stöder det här.
Ja, och så kan man ju alltid sätta sig ned vid Nordsjöns strand en vindstilla dag och lyssna efter Rungholts osaliga själar som ringer i sina kyrkklockor nere i djupet.
Vi kan ju ge sista ordet åt den tyske poeten Detlev von Liliencron, i dikten ”Trutz, Blanke Hans”, i översättning av Martin Welander:
Idag över gamla Rungholt jag fördes
Sexhundra år sedan staden förstördes
Ännu var vågorna vilda, de slog
liksom den gången de fastlandet tog
Ångaren uppgav ett stönande dån
från vattnet hördes ett kusligt hån:
Trots, Vite Hans