Murmeldjursflickan Rafsa Vildpäls har precis vaknat ur vintersömnen. Hon är ett aningen missnöjt och frågvist murmeldjur som söker sin plats mellan sorglös barndom och krävande vuxendom. Tillsammans med den mer osäkra och fundersamma kompisen Kotten, försöker hon bena ut murmellivets frågor och orättvisor.
Jag är inte som andra! Jag tänker vara den första stenåkersmurmeln som börjar jobba precis när jag själv bestämmer mig för det!
Rafsa Vindpäls
Medan de flesta andra murmeldjur har många pappor och stora familjer att värma sig mot i vinteridet, har Rafsa bara en pappa som dessutom inte kommer hem för att sova vintersömn.
De riktiga problemen börjar, då ett helt fält av ormar slingrar sig mot murmeldistriktet. “Vi har kommit för att meddela er om en skärpning av reglerna”, meddelar general Swartsvanz. Medan murmelkolonin står maktlös inför ormarnas stränga krav, blir Rafsa så arg att hon måste stampa. “Går dom bara MED på allt det här?” säger hon. Ilskan leder till ett oväntat gräl med Kotten, varpå Rafsa blir så arg att hon helt sonika slår honom på käften så att han får näsblod.
Samtidigt som jag frågar mig om en blodig nos inte rör sig över gränsen för vad en åttaåring klarar av i läsväg, beundrar jag hur modigt Frölander-Ulf tar sig an ämnen som vrede och upprorsanda. Det är inte enkelt att beskriva en huvudkaraktär som har en stark vilja och en känsla för vad som är rätt och fel, samtidigt som hon tampas med en våldsamhet som kanske inte alltid är så klädsam.
Rafsa Vildpäls är en berättelse som i grunden handlar om vänskap, familj och grupptillhörighet. Frölander har skickligt målat upp två samhällen som delar samma stenåker - murmeldjuren representerar det trygga samlarsamhället med varma trygga famnar att krypa upp i, medan ormarna lever under en kompromisslös auktoritär regim där ord är lag och dödsstraff väntar de olydiga.
Skicklig gestaltning av otippad vänskap
Bakom ormarnas orimliga krav, finns en längre och mer komplicerad historia, som nystas upp då en otippad vänskap formas mellan ormen Ziczac och Rafsa. Detta möte blir ett fint illustrerande exempel på hur vänskap och förlåtelse kan introduceras till någon som överhuvudtaget inte känner till sådana begrepp. Här har Frölander-Ulf lyckats få fram en svår sak så att också ett barn kan sätta sig in i situationen. Den onde är inte genomond av naturen - omständigheter har gjort honom till det.
Frölander-Ulf har illustrerat boken med sina kännspaka teckningar, som i samklang med berättelsen, också har en ständig underton av hotfullhet och mörker. Medan teckningarna av djuren emellertid ter sig aningen generiska med sina stereotypt karakteristiska serieteckningsögon, finns det uppslag som är alldeles hisnande vackra i och med sättet hon hanterar ljus, skuggor och kontraster.
Det är en imponerande detaljrik värld Frölander-Ulf har satt ord på. Det enda som emellertid får mig att stanna upp i läsningen, är några återkommande, enformiga predikat som att morrhår och öron vickar och ormtungor fladdrar, samt ett antal långsökta och övertydliga beskrivningar som kunde ha formulerats på mindre komplicerade sätt. Emellanåt ter sig beskrivningarna av djurens kroppsspråk som ett manus till en tecknad serie, och jag frågar mig om inte Rafsa Vildpäls rentav hade fungerat alldeles utmärkt även som animerad teveserie?
Författaren har målat upp inkörsporten till en stämningsfull och fartfylld berättelse, som ger förhoppningar om att fortsättningen kommer att vara minst lika spännande.