”(H)an tyckte om de små vaserna i räfflat glas med liten mynning som stod på varje bord. Ibland fanns det en blomma i vasen, ibland inte. Blommorna brukade kännas trötta. Det var blommor som behövde en vas att luta sig mot. Idag fanns det ingen blomma, bara en vas.”
Mannen stiger in på stamkaféet för att träffa en kvinna han lärt känna i en stödgrupp för frånskilda. Mannen och kvinnan träffas regelbundet för att prata om sina liv – hon har gått tillbaka till sin otrogna man, han lever ensam sedan hans hustru flyttat ihop med en annan man.
Mannen och kvinnan är som blomman och vasen – de behöver varandra som stöd och sparringpartners.
Kaféet som scen för ett kammarspel är väl valt. Kaféet är en offentlig men samtidigt intim plats – en neutral zon där båda kan känna sig lagom anonyma och avslappnade.
Under månadernas gång blir kaféet också en fredad plats, en ficka i tiden och en bubbla i tillvaron – ett slags privat område dit inga obehöriga äga tillträde.
Bara vänner, eller?
I det slutna rummet bygger Sofia Torvalds upp en berättelse som drivs framåt av de spänningar som byggs upp mellan mannen och kvinnan. Det går inte att ta miste på tillgivenheten och trofastheten mellan de två, men finns här också en grogrund för någonting mer än vänskap?
Såväl kvinnan som mannen är kantstötta och besvikna över att livet inte riktigt blivit som de tänkt sig.
Kvinnan har svårt att återanpassa sig till familjelivet med en man som hon föraktar och en trotsig och trilskande tonårsson. Mannen sörjer för sin del den familj och de barn han aldrig fick.
Relationen mellan mannen och kvinnan utvecklas och invecklas – de trevar sig fram och tolkar varandras kroppsspråk, registrerar humörsvängningar och analyserar olika signaler.
Diskussionerna mellan mannen och kvinnan blir snabbt förtroliga och öppenhjärtliga – de läser av varandra på ett sätt som bara mycket nära vänner eller älskande gör.
Rätt snart framgår det att mannen och kvinnan har olika roller – kvinnan är den drivande parten, den som berättar och frågar, den som underhåller och upprätthåller medan mannen är mer passiv, en lyssnare och en iakttagare.
Det var lättast att se på henne så, så att han inte såg henne, så att det kändes som om hon inte såg honom.
ur Kaféet
Kaféet är deras lilla gömställe, ett litet paradis i den trista vardagen – men vad händer när en oinbjuden gäst slingrar sig in i lustgården?
Hur tacklar man en rädsla för att bli besviken och övergiven? Med små medel och känsla för det dramatiska (hur man äter en bakelse till exempel) skildrar Sofia Torvalds hur svartsjuka, missunnsamhet och misstänksamhet gör djupa skär i själ och hjärta när det oförhappandes dyker upp en rival på spelplanen.
En berättelse som gjord för hörspel
När jag läser Sofia Torvalds roman Kaféet hör jag tydligt hur personerna pratar i mitt huvud. Dialogen känns levande och böljande, temperaturväxlande, ibland med rätt så tvära kast – som gjord för ett hörspel, tänker jag mig.
I ett hörspel kan man också skala av all överflödig information och lita på att intonationer, pauser, små förskjutningar i tonläge och olika kringljud styr in lyssnaren på korrekt spår och skapar rätt stämningsläge.
Kaféet är ett förtätat relationsdrama som bär drag av såväl romance som feelgood-genren, men under den varma, gosiga och humoristiska ytan finns kyliga underströmmar av mörker och misstro som driver ut berättelsen på ett mer oberäkneligt djup.