Historien om oceanångaren Titanic som förliste i april 1912 har aldrig upphört att fascinera. Den första filmen lär ha satts ihop en knapp månad (!) efter olyckan och därefter har de visuella verken avlöst varandra.
Vissa har flutit någorlunda medan andra fungerat som ekonomiska sjunkbomber. Hit hör Jerry Jamesons Raise the Titanic (1980) som kostade långt mer än den någonsin inbringade.
Men det hade jag ingen aning om när jag som barn blev omåttligt fascinerad av tanken på möjligheten att lyfta det enorma fartyget från 4800 meters djup.
Kunde det finnas något kvar av den forna glansen? Av de döda?
Fem år senare hittades vraket av Robert Ballard i samband med ett hemligstämplat militärt uppdrag i samma område.
I samma ögonblick som nyhetsbilderna kablades ut tog det globala intresset för olyckan ny fart. En av dem som noggrant studerade de suddiga fotografierna var James Cameron.
Omedelbar succé
Titanic gick upp på bio i Finland i januari 1998 – några veckor efter den amerikanska premiären – och jag kan fortfarande minnas känslan när jag och mina kolleger lämnade salongen efter pressvisningen: känslan av att det här nog kunde bli någonting stort.
Inte för att vare sig kärlekshistorien eller det historiska perspektivet erbjöd något nytt utan för att paketeringen intog perfekta Hollywoodmått – lite större än livet, väldigt stora känslor.
För mig var det hela en positiv överraskning eftersom den spektakulära trailern fått mig att undra hur Cameron skulle lyckas ro iland århundradets mest förutsägbara historia. Hur blåser man liv i en händelse vars förlopp hela världen redan känner till?
Det gäller också att minnas att jag och hela den övriga nordiska publiken såg filmen med bilderna från Estonia-olyckan (1994) i färskt minne. Hur känna något annat än ångest och panik?
Men Cameron lyckades fånga upp publiken i en romantisk livbåt – trots att både personporträtten och dialogen tecknats med breda streck. Allt det som lyfts fram i kritiska ordalag under senare år.
Framgångsfaktorerna
Kritiken till trots är det uppenbart att filmens initiala framgång – och slitstarka popularitet – är summan av många fungerande komponenter. Sceneriet är snyggt, både intrigen och dramaturgin fungerar och James Horners musik sveper fram över vattnet med ett oemotståndligt sug.
Men även om de ovannämnda faktorerna är viktiga så är det rollbesättningen som får bitarna att falla på plats.
Leonardo DiCaprio hade visserligen redan förfört som romantisk hjälte i Baz Luhrmanns Romeo & Juliet (1996) medan Kate Winslet övertygat som kärlekstörstande dam av börd i Sense and Sensibility (1995) – men tillsammans katapulterades duon rakt upp mot nya höjder.
Det är något i kemin mellan dem som gör att man köper det sockersöta upplägget – med allt vad det innebär av nakenstudier i brasans sken och en bar hand mot ett immigt bilfönster.
Det unga paret utstrålar exakt den blandning av oskuldsfull längtan och målmedveten åtrå som behövs för att man skall svälja drömmen om den första, oantastliga kärleken. Den som bara kan överleva om den omedelbart dör.
I det här fallet innan klassgränsen och vardagen kommer emot. Kanske just den vardag DiCaprio och Winslet fick chansen att spela tio år senare i Revolutionary Road (2008).
Arvet
Idag är det omöjligt att överskatta det avtryck Camerons film gjort – även om många ondgjort sig över dess osannolika upplägg: Hade Rose och Jack överhuvudtaget kunnat mötas på ett skepp med så skarpa gränser mellan passagerarna?
Hur det nu än är med den saken så ses filmen hela tiden av nya generationer, håller intresset för verklighetens Titanic vid liv, utgör ett stycke filmhistoria.
Den har gett upphov till odödliga citat som ”I'm the king of the world” (en i stunden improviserad replik) och låtit oss ta del av mördande fakta som att Winslet ansågs vara för fet för Hollywood.
Den har fått tv-programmet Mythbusters att vetenskapligt testa om inte Jack borde ha fått plats på den dörr som Rose klamrar sig fast vid i det kalla vattnet.
Och indirekt bäddade filmen för Camerons fortsatta intresse för havet i form av Avatar (2009) och Avatar: The Way of Water (2022) - ytterligare två kassasuccéer utan like.
För den som vill avskriva Cameron som en vinstdriven regissör med storhetsvansinne lönar det sig ändå att se någon av de många intervjuer eller dokumentärer som gjorts i anslutning till Titanic – hans intresse för historia går bokstavligen på djupet.
Han har dykt vid vraket tiotals gånger och varit mån om att i takt med alla nya rön kolla hur rätt – eller fel – hans filmversion träffade i relation till verkligheten. Och han har bett om ursäkt för att han i dramaturgins namn tog sig friheter som sårat anhöriga till dem som överlevde – eller dog.
När jag ser Camerons sjunkande fartyg idag går mina tankar precis som 1998 till Estonia – och den här gången är det djupet som får mig att haja till. Titanic ligger på 4800 meters djup, Estonia 80 meter under ytan. Ännu ett hisnande perspektiv.
Vilka tankar, känslor eller minnesbilder väcker James Camerons film hos dig?
Filmen Titanic har nypremiär på biograferna i 3D-version 10.2.2023.