En fredag kväll för några veckor sedan gick jag och såg inhemska elektroniska artisten Matti Ahopeltos som under namnet AHO spelade drömska toner som rörde sig mellan jazz, klassiskt, ambient och konstmusik.
Andra musiker i bandet var Ringa Manner som sjöng harmonier i bästa dreampop-anda och multiinstrumentalisten Tapio Viitasaari som plötsligt plockade upp sitt horninstrument som på ett ljuvligt sätt blandade sig med de elektroniska ljudslingorna.
Vissa i publiken satt med slutna ögon och förlorade sig i musiken, men om man såg sig omkring var krogen vackert dekorerad med ballonger och dunkelt ljus.
Att tala var uteslutet, något som skulle bryta magin.
Ändå var det viktigt att alla i publiken tillsammans med musikerna skapade en situation där ett kontemplativt lugn rådde, en skyddshamn från samtidens ständigt strömmande brus.
Jag kom att tänka på den här upplevelsen när jag hörde att svenska artisten Zara Larsson anser att man borde få prata på biografen, under tiden som man tittar på film.
1996 såg jag Baz Luhrmanns film Romeo + Juliet då en tonåring ett par rader bakom mig utbrast i ett ”vittu mikä nynny jätkä” (ungefär: helvete vilken mesig kille), när Leonardo diCaprios Romeo brast ut i gråt över Claire Danes Julia, som han trodde var död.
Det här minnet har följt mig i snart trettio år.
Jag kommer inte ihåg hur bra jag gillade filmen, men musiken i den var underbar och byggde upp en stämning som utmanades och slutligen punkterades av tonåringen och hans gäng.
Rätta reaktioner på ett konstverk?
I ett uppmärksammat inlägg på Tiktok ansåg musikern Zara Larsson att den som inte står ut med prat kan gå hem istället.
Man kan förstås resonera på ett motsatt sätt: Vad talar för att ett sällskap behöver se film tillsammans med andra människor? Kanske de kan göra det hemma istället!
Vad gör film ”bäst på bio”? Är det bara något som filmbolagen och biograferna lärt oss för att tjäna pengar, eller finns det poänger med den gemensamma upplevelsen?
Själva återgivningen av konstverket är ett svar. Stor duk, bra ljud och kanske godare popcorn än hemma.
Expressens kulturchef, kritikern Victor Malm, skriver att han är ”team Zara”, att verkligheten är stökig, att en adlig, viktoriansk etikett som kräver att vi av hänsyn är tysta gärna får brytas.
Han säger sig värna om offentlig tolerans och ser ett samband mellan att förbjuda popcorn och att bygga grindstäder,
Men att tona ner människor i en viss situation är inte detsamma som att kräva att de tonas ner i allmänhet.
Offentlig tolerans kan också betyda att förstå att lägga band på sig själv, ifall situationen kräver det. Det kallas också för hänsyn, en moraliskt mer betydelsefull känsla.
För att bli förstådda förutsätter många filmer att inmundigas uppmärksamt, snarare än att pratas sönder.
När jag såg AHO kände jag att varje människa i publiken var del i den stämning som byggdes upp, musiken angick oss alla.
Att vi reagerade med tystnad uttryckte en form av förståelse för själva konstverket.
Det handlade om att komma i beröring med den delen av själen som, för att tala med antika filosofen Platon, längtar efter skönhet.
Jag kände samhörighet med resten av människorna i lokalen och förstod också att känslor av den här typen kanske inte får utrymme i vår hektiska tillvaro.
Att kunna dela lugn med andra människor är ett behov som uppstår i en tid där man lätt kan känna sig ensam eller alienerad från andra människor, i synnerhet efter genomlevd pandemiisolering.
Att en hel biosalong sitter tyst och låter sig beröras av konsten tillsammans, blir en annan sak än den tystnad som infinner sig om salongen råkar vara tom.
Den delade tystnaden kan alltså vara själva upplevelsen, förståelsen, eller dialogen mellan verk och publik.
Det är därför film gör sig bättre på bio än hemma eller i mobilen.
Jag såg också skräckfilmen Smile under hösten. Till den gemensamma upplevelsen i skräckgenren hör att tillsammans rycka till, flämta av obehag, vrida sig i stolarna, skrika till, alltså kroppsligt uttrycka förståelse för det man ser.
Kravet på absolut tystnad är inte absolut heller på bio, men att prata sönder ett verk som knyter an till lågmäldhet, koncentration eller uppmärksamhet är att inte vilja förstå det.
Att på förhand slå fast att bioupplevelsens poäng är att skratta, skrika och analysera saker fullt ut, är att missa att det finns konst som kräver något av en som inte är detsamma som ens första reaktion på det man upplever.
Jag mindes när jag under mitten av 90-talet såg filmen Romeo & Juliet, och hur en tonåring ett par rader bakom mig utbrast i ett ”vittu mikä nynny jätkä”, där Romeo brast ut i gråt över Julia, som han trodde var död
Men ibland är den spontana känslan också det som uttrycker att en film lyckats estetiskt: 1994 såg jag filmen Natural Born Killers och i upprorsscenen spelades låten Forkboy av bandet LARD och då steg min klasskompis upp, höjde sin näve i luften och utropade ett yeah!
Han uttryckte ett smakomdöme som fångade in vad största delen av publiken kände: kombinationen av musiken och det estetiserande våldet kändes helt rätt för oss som hade vuxit upp under år av lågkonjunktur och osäkra framtidsutsikter.
Det gjorde det till en generationsmarkör, till en oförglömlig erfarenhet.
Sebastian Bergholm är musikdokumentarist och är ofta i publiken när han gör serien Musikdokumentär. Ett exempel på konsertmagi och på att lyssna uppmärksamt finns i den här dokumentären om musik, sorg och tröst:
