Vi bor på ett pussel, ett enormt, tredimensionellt, klotformat pussel med bitar som hela tiden rör på sig. Kontinentalplattorna flyter omkring, bokstavligen på ett enormt underjordiskt hav av eld och smält sten. Också Finland seglar runt på det här havet. För hundratals miljoner år sedan låg klipporna vi solar oss på om somrarna söder om ekvatorn. Vem vet var våra vimplar vajar hundratals miljoner år in i framtiden.
Där som pusselbitarna kolliderar eller deras kanter skaver mot varandra, där kan det ofta bli dramatiskt värre. Som det blev häromdagen i Turkiet och Syrien.
Sjutton minuter över fyra på morgonen, finsk tid, inträffade en våldsam jordbävning i södra Turkiet och norra Syrien. Bristningen som orsakade skalvet låg på aderton kilometers djup, hade en styrka på magnitud 7,8 och följdes av flera efterskalv. Det var den kraftigaste jordbävningen som någonsin har uppmätts i området.
Vi har tidigare här i Kvanthopp behandlat den så kallade Eldringen i Stilla havet, världens mest aktiva område när det kommer till jordbävningar och vulkanutbrott. Nittio procent av världens alla jordbävningar inträffar där.
Den här veckan tar vi en titt på vår egen världsdel, Europa och på pusselbiten vår världsdel ligger på, den eurasiska plattan. Hur ligger Finland på det här pusslet, och varför drabbas vi aldrig av den sortens skalv som Turkiet upplever med ojämna mellanrum?
Vi reder också ut den viktigaste terminologin bakom jordbävningar. Vad är epicentrum och hypocentrum? Eller en förkastningslinje? Eller, för den delen, momentmagnitudskalan, som har ersatt den gamla Richterskalan?
Finland är lugnt – Jyväskylä lugnast av alla
När det kommer till jordbävningar och risken att falla offer för sådana, faller ödets lotter ganska ojämnt i Europa. Världsdelen där vi bor bjuder både på några av de mest seismiskt aktiva områdena i världen, och några av de allra lugnaste trakterna.
För att nu få det undanstökat så tidigt som möjligt så kan jag ju redan i det här skedet berätta för den som inte visste det, att Finland hör till den sistnämnda kategorin. Lyckligtvis. Risken för farliga jordskalv är väldigt liten här där vi bor, långt borta från vår kontinentalplattas kanter och mitt på ett av de tjockaste styckena solid jordskorpa som går att hitta någonstans.
Finland ligger på själva kärnan av den fennoskandiska urbergsskölden, där berggrunden är urgammal och mycket stabil. Den har bildats för mellan 3 000 och 1 400 miljoner år sedan. Vårt urberg hör också till världens tjockaste. Tjockleken på berggrunden vi klampar omkring på är upp till 65 kilometer. Det här är mer än vad man kunde förvänta sig, eftersom jordskorpans tjocklek i världen i genomsnitt är cirka 42 kilometer.
Tjockare berggrund än vår egen hittar man egentligen bara i områden med så kallad aktiv bergveckning (som i Himalaya och Anderna), där skorpans tjocklek närmar sig 80 kilometer.
Med andra ord, vill du slå ned dina bopålar på en så tjock och bastant bit jordskorpa som möjligt så, grattis, nordbo, du har kommit till rätt ställe. Faktum är att den allra tjockaste och stabilaste berggrunden i hela Europa återfinns i Jyväskylä med omnejd.
Fast risken ökar en aning ju längre västerut du rör dig. De västligaste delarna av Sverige, och Norge, särskilt sydvästra Norge, har en aningen förhöjd risk för starkare skalv. Samma sak gäller för övrigt Baltikum, också om risken där också är hyfsat låg, lägre än i Norge åtminstone.
Andra lugna och stabila ställen i Europa är till exempel norra Tyskland, Polen, Irland, östra och södra England, Paris med omnejd, Madrid med omnejd, och, tja, Shetlandsöarna.
Det var alltså de trygga områdena. Är du beredd att acceptera lite mer risker ska du som regel leta dig söderut och österut.
Europas tektoniska oroshärdar
Baserat på den senaste seismiska riskmodellen från 2020 är de europeiska länderna med den högsta jordbävningsrisken Albanien, Grekland, Italien, Rumänien och Turkiet, samt de övriga Balkanländerna.
Men också vissa regioner i Österrike lever farligt. Rapporten från EFEHR (European Facilities for Earthquake Hazard and Risk) nämner dessutom länder som Belgien, Frankrike, Tyskland, Norge, Portugal, Slovenien, Spanien och Schweiz.
Men nog kan vi leva farligt här i de nordiska länderna också. Ett land som EFEHR självklart noterar är ju Island. Lilla Island är ett av de mest aktiva vulkanområdena i världen, med utbrott i genomsnitt ungefär vart tredje år. Cirka en tredjedel av all basaltlava som har trängt upp från underjorden under historiens lopp, har kommit uttryckligen från isländska vulkaner. Vulkanism och jordskalv är ju två sidor av samma mynt, som vi vet.
Att Island ändå inte är känt huvudsakligen som en jordbävningarnas ö, utan som vulkanernas och de heta källornas hemvist, är ingen slump: de två plattorna vars fog Island sitter grensle på, den eurasiska och den nordamerikanska, skjuts ifrån varandra, de kolliderar inte med varandra eller gnids mot varandra. Inte som till exempel på den södra kanten av den eurasiska plattan, i Turkiet där vår stora eurasiska platta och turkarnas lilla anatoliska mikroplatta drabbar samman.
Just Turkiets berggrund hör till de mest instabila av alla i Europa med omnejd, av orsaker som vi ska komma till om en stund här i Kvanthopp.
Men först, låt oss stanna upp en stund och reflektera kring hur häftig vår planet är. Jorden är en levande, dynamisk planet, med en yta i ständig förändring. Den har en aktiv så kallad plattektonik, i motsats till den bokstavligen stendöda planeten Mars. Kontinentaldrift kallas det också. Det här har vi vetat sedan 1912 då Alfred Wegener kastade fram idén. Vem kan glömma aha-upplevelsen i skolan då man insåg att Afrika och Sydamerika passar in i varandra som två pusselbitar.
Jordskorpan, även kallad litosfären, är som sagt indelad i enorma pusselbitar eller flak, som isflak, fast av sten i stället för is. De flyter omkring, inte på ett iskallt arktiskt hav, utan på ett hav av eld och lava. Det här semi-smälta, semi-stela eldhavet som kontinentalplattorna glider runt på kallas manteln. Den sträcker sig från 10–70 km djup ända ned till 2 900 km. Mantelns konsistens har beskrivits som att den påminner om knäck, ungefär. Väldigt het knäck.
Motorn som knuffar kontinenternas pusselbitar i rörelse utgörs av konvektionsströmmar, stigande och sjunkande strömmar av magma, i just det här lagret, alltså manteln.
Kontinentalplattornas rally på gott och ont
Och vi ska trots allt vara glada för den här tektoniska motorn under våra fötter. Jordens levande berggrund borgar för att den så kallade kolcykeln hålls igång när kol som har avlagrats i berggrunden skjuts ned i jordens innandömen där två kontinentalplattor kolliderar. Sedan spottar vulkanerna med tiden kolet tillbaka upp i atmosfären.
Utan den här mekanismen skulle jorden sannolikt ha förblivit en död och kall planet, där livets chanser att uppstå och utvecklas hade varit ganska så skrala.
Så hur fruktansvärda jordbävningar än kan vara för människorna som bor i de drabbade områdena – det här är en del av paketet, så att säga, det är så den här planeten funkar, på gott och ont.
Och apropå det: vår lokala pusselbit, det nästan 68 miljoner kvadratkilometer stora flak av jordskorpa kallat eurasiska plattan, som vi bor på, var alltså en av de inblandade parterna i den seismiska kedjekrocken bakom Turkiets och Syriens tragedi nyligen.
Det finns inalles sju huvudsakliga, stora kontinentalplattor på jorden: den afrikanska, antarktiska, eurasiska, indo-australiska, nordamerikanska, sydamerikanska och Stillahavsplattan. Den sistnämnda är planeten jordens största kontinentalplatta med sina knappa 76 miljoner kvadratkilometer. Det är för övrigt den som omges av den så kallade Eldringen som gör livet vid Stilla havets kuster så spännande.
Utöver de stora plattorna finns det sedan flera mindre plattor, inklusive ett antal så kallade mikroplattor som ligger i kläm mellan de stora plattorna. Till de här räknas också den anatoliska plattan, som större delen av Turkiet ligger på.
Men alltså, vår platta, den eurasiska kontinentalplattan, omfattar som namnet säger Europa och Asien. Den avgränsas i väster av mittatlantiska ryggen, i söder och sydost av afrikanska kontinentalplattan, arabiska plattan och den indoaustraliska kontinentalplattan. I öster gränsar den mot den nordamerikanska kontinentalplattan och filippinska plattan.
Den afrikanska kontinentalplattan knuffar på söderifrån mot den eurasiska plattan, med en hastighet av cirka sex millimeter per år i nordvästlig riktning. Det är exakt det här som ligger bakom det faktum att Sydeuropa tenderar att vara så jordbävningsdrabbat. På sikt kan det hela att leda till att Medelhavet knycklas ihop helt och upphör existera.
Mellan de här kolliderande bjässarna, den eurasiska och afrikanska plattorna, ligger sedan åtminstone tre så kallade mikrokontinentalplattor, Adriatiska plattan, Egeiska plattan och Anatoliska plattan.
Turkiet ligger i kläm
Apropå den sistnämnda, ja, låt oss ta en titt på den anatoliska plattan som större delen av Turkiet ligger på. Den anatoliska plattan är alltså en liten litosfärplatta, en så kallad mikroplatta som innefattar större delen av Anatolien och Cypern.
Plattan ligger liksom inklämd mellan den sydvästliga afrikanska plattan och den syostliga arabiska plattan som knuffar den norrut. Och så har vi den massiva eurasiska plattan i norr som ligger där som en stor, fet bromskloss och vägrar ge vika. Följaktligen knuffas den anatoliska plattan motvilligt västerut, samtidigt som hela plattan gör en långsam rörelse moturs. Det hela är som en enorm, oerhört långsam kedjekrock.
De här ställena där två kontinentalplattor ligger och gnuggar mot varandra kallas förkastningar. Det är friktionen som uppstår när plattorna rör på sig, eller försöker röra på sig, som ger upphov till seismiska vågor, eller jordbävningar. Närmare bestämt då spänningen, som har kommit åt att byggas upp, släpper och plattorna knycker till. I Turkiets fall orsakas jordbävningarna oftast av rörelser längs den anatoliska plattans östra och norra förkastningslinjer.
Vid den östra anatoliska förkastningen, 700 kilometer lång, knycklas alltså den anatoliska plattan till av den arabiska plattan i en så kallad vänster-lateral horisontell rörelse. Också vid den norra anatoliska förkastningen sker en viss horisontell rörelse där den anatoliska och den eurasiska plattan skaver mot varandra och anatoliska plattan trycks västerut.
Men alltså, den preliminära platsen för den nu aktuella jordbävningens epicentrum tyder på att det handlar om den ödesdigra trippelkorsningen mellan de anatoliska, arabiska och afrikanska plattorna.
Södra Turkiet och norra Syrien har följaktligen, föga överraskande, en lång historia av destruktiva jordskalv. Aleppo, den näst största staden i Syrien, har ödelagts flera gånger av stora jordbävningar. Aleppo drabbades av en jordbävning med den uppskattade magnituden 7,0 år 1822. Den tros ha skördat mellan 20 000 och 60 000 människoliv.
Jordbävningen i Aleppo 1138 brukar räknas bland de dödligaste jordbävningarna i historien. Skalvet, som inträffade den 11 oktober 1138, räknas av United States Geological Survey som den tredje värsta jordbävningen i historien, mätt enligt antalet dödsoffer. Dödssiffran, 230 000 människoliv, som först återfinns hos den egyptiske 1400-talshistorikern Ibn Taghribirdi ska hur som helst tas med en nypa salt. Taghribirdi inkluderar sannolikt de som dog i en separat jordbävning 1137 på Al Jaziraslätten och en annan i Gjandzja i Azerbajdzjan 1139. Men destruktivt var 1138 års skalv, det är ett som är säkert.
Kan ju ännu nämnas här att 1138 års skalv fick oanade följder för Europas historia. Aleppo ligger i korsningen av flera viktiga handelsvägar mellan Afrika och Asien och Europa. Det här gjorde med tiden Aleppo till en synnerligen förmögen och inflytelserik stad. Efter den destruktiva jordbävningen 1138 stannade handeln landvägen genom Aleppo mer eller mindre upp totalt medan staden återuppbyggdes.
Det här uppehållet, tillsammans med plundringen av Konstantinopel under det fjärde korståget, gjorde det möjligt för italienska stadsstater som Venedig, Pisa och Genua att träda in på scenen och erbjuda ett sjöburet alternativ till de landbaserade handelsrutterna. Vilket i sin tur gjorde dem snuskigt förmögna med tiden.
Så mäter vi jordskalv numera
Men inte desto fler historiska tillbakablickar. Låt oss ännu ta en liten titt på terminologin bakom jordbävningarna. En av de viktigaste termerna här är såklart skalan, som vi använder till att mäta styrkan i en jordbävning.
Jordbävningar mättes länge enligt Richterskalan, skapad 1935 av den amerikanske seismologen Charles Francis Richter. Men Richter har sedan början av 2000-talet ersatts av den mer vetenskapligt exakta momentmagnitudskalan. Bland annat inom den amerikanska myndigheten U.S. Geological Survey.
Momentmagnitudskalan, som introducerades 1979 av seismologerna Thomas C. Hanks och Hiroo Kanamori, speglar mer exakt den energi som utlöses vid ett skalv. Siffrorna man landar på är hur som helst mer ofta eller mindre samma som med Richterskalan, så det spelar inte så stor roll för en lekman.
Richterskalans svaga punkt är att den tenderar att underskatta de allra starkaste jordbävningarna. Vilket momentmagnitudskalan alltså inte gör.
Momentmagnitudskalan är en logaritmisk skala, en där ökningen med ett steg motsvarar en energiökning med 10^1,5 eller 31,6 gånger. En ökning med två steg på skalan motsvarar 10^3, det vill säga en ökning av energin med tusen gånger. Ett skalv som uppmätts till magnitud sex är drygt trettio gånger kraftigare än ett skalv som registrerats som en femma. Ett skalv på magnitud sju är tusen gånger kraftigare än magnitud fem, och så vidare.
Som sammanfattning: ett skalv på magnitud 7,8 är inte 0,1 gånger kraftigare än ett skalv på 7,7, det är tre gånger starkare. Skalan är som sagt logaritmisk. Det här får amplituden för de seismiska vågorna att öka med 100%. Eller på ren svenska, den upplevda skakningen blir dubbelt så hemsk. Med en ökning på bara 0,1 i magnitud.
I praktiken betyder det här – tre gånger mer energi och dubbelt så stark skakning – att skadorna fördubblas, minst. En jordbävning med magnitud 7,8 kommer med andra ord att orsaka åtminstone dubbelt så många kollapsade byggnader, dubbelt så många dödsoffer, etc. förutsatt att alla andra faktorer hålls konstanta.
Jordbävningen i Turkiet och Syrien hade alltså en magnitud på minst 7,8. Det gör den till den starkaste jordbävningen som har registrerats i regionen i modern tid. Eventuellt delar den på topplaceringen med jordbävningen i Erzincan 1939. Men i alla fall – brutalt värre.
Epicentrum och hypocentrum
En annan term som det är bra att ha koll på, som ofta flimrar förbi i nyheterna, är epicentrum och hypocentrum. Den sistnämnda hör man mera sällan, men den termen är också viktig. Epicentrum är alltså den plats på jordytan som ligger rakt ovanför det ställe där bristningen i jordskorpan sker. Just den platsen, punkten djupt nere i marken där det rycker till, den kallas alltså hypocentrum.
Hypocentrumets djup för jordbävningar som inträffar i den kontinentala jordskorpan varierar oftast från två till tjugo kilometer. Djupare än tjugo kilometer är sällsynt i kontinentala skalv, medan jordbävningar i subduktionszoner – gränsen mellan två plattor där den ena knuffas ned under den andra – kan uppstå på djup ner till 600 kilometer eller ännu djupare. Den turkiska jordbävningen hade sitt hypocentrum på aderton kilometers djup, uppskattningsvis.
Den som vill läsa mer om termer och begrepp i anknytning till jordbävningar kan till exempel kolla in en artikel på Vetamix med rubriken ”Jordbävning A till Ö – allt om jordbävningar och lite till”.
Men summan av kardemumman är nog hur som helst den att de här grejerna inte riktigt går att förstå innan man själv upplever dem på plats och ställe.
Jag minns då jag besökte Chile 2014, hur min värd gav en ficklampa åt mig och uppmanade mig att ha den bredvid mig på nattduksbordet, och skorna nära till hands vid sängen bara, så att jag kan ta mig ut så snabbt som möjligt. Om det värsta händer. Den starkaste uppmätta jordbävningen någonsin, magnitud 9,5, inträffade uttryckligen i Chile, den så kallade Valdivia-jordbävningen 1960.
Som sagt, jag tror inte att det ens är möjligt att föreställa sig hur någonting sådant känns på riktigt. Och vi här i Finland ska ju bara vara glada för att vi inte behöver ta reda på saken. Bland annat därför kan vi ju bidra med en slant för att hjälpa dem som inte har varit lika tursamma som vi, när till exempel Röda korsets insamlingsbössa råkar skramla förbi oss.