Kristoffer Renn har ett stormigt liv bakom sig. Efter barndomen i ett söndrigt och våldsamt hem följde en ungdom fylld av missbruk och ett riktningslöst agg mot omvärlden och ”systemet” (som ung spelad av Wilhelm Enckell). Därefter hade han en osannolik karriär som skjutjärnsreporter och tv-kändis på åttio- och nittiotalet, som fick ett abrupt slut med ett sammanbrott i direktsändning och burn out (spelad av Sampo Sarkola).
Vi möter honom i en mogen medelålder (spelad av Nicke Lignell) då han hittat en större trygghet i livet. Bit för bit har han pusslat ihop sig själv och samlat sina erfarenheter i en bok med levnadsvisdomar, och på vägen skapat sig en profil som en trygg och uppskattad självhjälpsguru.
Han är läckert självgod i sin nya roll som botgörande syndare. Han förlorar sig i intressanta men högtflygande resonemang om hur människorna inte handlar själva utan det är tidsandan som tänker i dem. Men det blir också ett sätt för honom att rationalisera bort det dåliga han gjort sig skyldig till.
Allting han byggt upp börjar rasa då Sandra (Greta Lignell som ung, Linda Zilliacus som äldre) från hans tid i tevebranschen konfronterar honom och anklagar honom för en våldtäkt långt i det förflutna. Renn slår ifrån sig och förnekar anklagelsen. Men vad hjälper det honom, snart är drevet igång. Obönhörligt drivs han mot tunga insikter om sig själv som han inte vill kännas vid.
För trots sin offentliga roll som allmänt samvete och oberoende kritiker av makten lämnar han efter sig ett spår av svek.
En enkel sorts teater
De olika skedena i Renns liv berättas i en serie dialogbaserade scener. I programbladet bekänner pjäsens dramatiker och regissör Joakim Groth sin kärlek för denna enkla sorts teater som inte behöver annat än två skådespelare, texten och scenen emellan dem. Utan brådska låter han Renns liv och omvärld rullas upp ur dessa scener.
Ett stort tema i pjäsen är Renns upplevelse, då han blickar tillbaka på sitt liv och försöker dra några lärdomar av det, att han vid olika tidpunkter varit flera fullständigt olika personer. Användningen av tre olika skådespelare understryker detta tema.
På ett ärligt sätt är pjäsens tema just så enkelt och så djupt som pjäsens namn. Renn blickar tillbaka och försöker förstå summan av sitt liv, reflekterar över dess slumpmässiga vändningar och försöker begripa vilken tråd det är som håller samman dess lösryckta delar.
Är han mera offer än förövare? Har han gjort gott? I berättelsen samsas komik med sorg, vrede och ånger men också en värme och en människonärhet som känns igen från Groths tidigare produktion.
Frasen som kommer till sinnes är titeln från Groths tidigare pjäs Vi är bara mänskor. Även i Livets summa är alla bara människor, sårbara och utelämnade åt sig själva och varandra. För att komma vidare och kunna leva är det viktigaste att kunna försonas med varandra och det förflutna.
Teater Mars och Svenska Teatern: Livets summa. Manus och regi: Joakim Groth. På scen: Wilhelm Enckell, Sampo Sarkola, Nicke Lignell, Greta Lignell, Linda Zilliacus, Hellen Willberg. Scenografi: Rosa Woldhek. Dräkter: Annika Saloranta. Mask: Tuija Luukkainen.