I pausen på premiären av baletten Glaube – Liebe – Hoffnung på Statsoperan i Hannover stegade husets balettchef Marco Goecke fram och skällde ut Wiebke Hüster, balettkritiker vid dagstidningen Frankfurter Allgemeine Zeitung (FAZ). Sedan tog han fram en påse med hundbajs ur fickan och smetade innehållet i Hüsters ansikte.
Goecke var arg över en omild recension som Hüster hade skrivit om hans tidigare föreställning In the Dutch Mountain, som Hüster bland annat beskrivit som urtråkig och osammanhängande. Då Goeckes tax, som är något av en kändis i sig då den följer med honom överallt, bajsade i pausen plockade han upp den färska bajskorven och smetade den i Hüsters ansikte som hämnd.
Det elaka och barnsliga tilltaget ser ut att stå honom dyrt. Angreppet polisanmäldes och han är nu avstängd från sin tjänst. Det framstår allt mer osannolikt att han fortsätter som balettchef.
Den eviga hatkärleken
Skandalen har fått enormt mycket uppmärksamhet och som nyhetshändelse är den på många sätt oemotståndlig. Gesten är simpel, sinnlig och konkret och visar med en slags chockerande humor precis hur småaktig och hudlös en hyllad konstnär kan vara då hans verk kritiseras.
Samtidigt gestaltas den eviga hatkärleken mellan konstnärer och kritiker då de kämpar om rätten att tolka konstverket med samma såriga hetta som föräldrar som tvistar om omvårdnad.
Också i Svenskfinland har det av hävd stormat kring scenkonstkritiken även om läget i flera år varit relativt lugnt. Inte ens i sina mest inflammerade stunder har vår kulturdebatt heller sjunkit till sådana bittra djup som detta – och må det så förbli.
År 2015 hade diskussionen en av sina mindre klädsamma stunder då ett tjugotal frustrerade teaterkonstnärer skickade ett brev till Hufvudstadsbladets kulturchef för att uttrycka sitt missnöje med tidningens teaterkritiker. Enligt undertecknarna var avsikten att öppna en diskussion kring teaterkritikens former, inte att tysta kritikern. Men enligt dåvarande kulturchef Fredrik Sonck gick det inte från att bortse från att brevet hade en undertext av misstroendeförklaring.
2019 ledde Peter Lüttges raljerande recension av Jussi Sorjanens Roulettenburg till en hetsig diskussionskväll på Teater Viirus.
Det är fullt berättigat att kritisera kritiken så länge det inte slår över i personangrepp med avsikt att tysta kritikern. Aftonbladets scenkonstkritiker Cecilia Djurberg, som själv blivit uthängd av arga scenkonstnärer, konstaterar att det är problematiskt då konstnärer åberopar konstens frihet men samtidigt vill kringskära oberoende kritikers åsiktsutrymme.
Facit finns inte
Samtidigt är också kritiker bara människor.
I viss utsträckning kan man anpassa sin ton och stil men i utövningen av sitt uppdrag har kritikern mycket få verktyg. I slutänden är man ensam med sin egen upplevelse av verket och det enda ärliga sättet att utöva sitt värv är att förhålla sig troget till den. Något facit finns inte.
Dessvärre tenderar recensioner att läsas som sådana. I Svenskfinland förvärras läget av att enskilda uppsättningar får rätt få recensioner. Då föreställningen spelat färdigt är det bara dessa enstaka texter – slarviga, nyckfulla, tillkomna under tidspress – som återstår av stunden då verket fullbordades i mötet med publiken.
Men om kritiken ska vara rättvisare och fylla sitt syfte bättre vore det helt enkelt viktigt att det skrevs mera och att fler röster kom till tals. Med tanke på det är det synd att ett projekt som Kritikbyrån, som med tre års finansiering från Kulturfonden understött frilanskritikers arbete, nu tvingas trappa ner sin verksamhet.
