En del av artikelns innehåll är möjligtvis inte tillgängligt till exempel med en skärmläsare.
Riikka Purra leder ett parti som bygger på en lång tradition av splittring och utbrytarfalanger. Sannfinländarna bildades på ruinerna av Finlands Landsbygdsparti som grälade ihjäl sig i mitten av nittiotalet.
Den senaste större splittringen skedde 2017 när partiet satt i Juha Sipiläs (C) regering. Hälften av partiet gick i opposition, och det är de som nu utgör dagens Sannfinländare.
Under Jussi Halla-ahos ordförandeskap bröt partiet bland annat kontakten till sitt eget ungdomsförbund, och slängde ut riksdagsledamoten Ano Turtiainen.
Purras tid som ordförande – hon valdes sensommaren 2021 – ser i ljuset av ovanstående harmonisk och fredlig ut.
Vill inte väcka demoner
Riikka Purra själv verkar tycka att det är bäst att inte väcka upp gamla demoner. När Svenska Yle intervjuar henne nöjer hon sig med att konstatera att alla partier har sina inre kamper.
– Lyckligtvis är det lugnt inom Sannfinländarna nu och vi är eniga i valkampanjen.
Annat var det ännu under partistämman 2021 då Purra valdes. En ganska högljudd grupp hade nominerat Ossi Tiihonen som motkandidat. Gruppen var starkt kritisk mot coronapolitiken och närde ett oförsonligt agg mot statsmakten och EU och euron.
Tiihonen fick till slut 14 procent av rösterna, trots att många hade väntat sig en större pott. Tiihonen och många av hans anhängare gick med i Turtiainens radikalparti Valta kuuluu kansalle (VKK, på svenska Makten tillhör folket), som visserligen nu själv visar tecken på splittring.
Finns det ännu kvar tiihonenska anhängare i partiet som ruvar på hämnd? Också här håller sig Purra till den för Sannfinländarna traditionella linjen att bara konstatera fakta, när man inte vill tala om själva saken.
– På partimötet får vem som helst ställa upp som kandidat, det är utmärkande för just Sannfinländarna.
Företagen ska få mer frihet – men inte när det gäller att få välja vem man rekryterar
Ett annat utmärkande drag för partiet är att det är det enda av de stora som inte vill se en större arbetskraftsinvandring till Finland.
– Invandring som inte kommer från EU, som riktar sig till låginkomsttagarbranscher och som är beroende av socialstöd är en belastning för ekonomin. Därför är vi noga med att göra denna skillnad: vi välkomnar invandrare som kommer för att jobba, klarar sig på lönen, och låter sig integreras.
Ekonomerna har egentligen ganska lite evidens om hur arbetskraftinvandring påverkar ekonomin. Varför får ni det att bli ett så stort gräl, med kategoriska åsikter där ni står mot de andra stora partierna?
– Det här är inte något stort problem i ekonomisk teori. Invandring är till nytta när de som kommer är i stort sett på samma nivå som finländarna vad beträffar sysselsättningsgrad, inkomster, beroendet av sociala stöd och så vidare. Men det här förverkligas inte i Finland. Näringslivet och vissa partier är inte speciellt noggranna med vad de menar. De talar om folk med spetskompetens och med det syftar de på alla som kommer till Finland.
I ert ekonomiska program skriver ni att ni vill riva ner strukturella hinder för företagen. Att inte få anställa vem man vill är väl ett stort strukturellt hinder ur företagets synvinkel?
– För det första så ser det just nu ut som arbetslösheten kommer att stiga och jobben bli färre, till exempel i Nyland. För det andra så finns det saker som inte kan överlåtas till företagen att själva bestämma.
Ni säger att eftersom företagen inte behöver ta ansvar för negativa sociala effekter, vill ni hindra dem att anställa fritt från utlandet. Det argumentet kan ju gälla alla andra aktiviteter också när man vill begränsa företagens frihet, men samtidigt säger Sannfinländarna att man ska ta bort begränsningar ...
– Det beror på hur man ser på saken. Om vi skulle ha ett socialstöd som delas ut till bara dem som är medborgare skulle vi inte ha det här problemet. Då skulle de som kommer för att jobba klara sig på sin lön, det skulle inte finnas alternativ. Men det är inte realistiskt att nå just nu.
Ni föreslår nedskärningar för att få budgeten i balans. Med några undantag ska de flesta ministerier skära ned sina utgifter med 2–4 procent oberoende av behov. Är det inte ett lite stelt och byråkratiskt sätt att anpassa ekonomin?
– Inte oberoende av behovet. Ministern eller politikern ska inte bestämma vad som ska skäras ner, det är tjänstemannens uppgift. Men man behöver ett politiskt beslut för att få igång en effektivering inom en förvaltning.
Vänslas med Samlingspartiet eller tappa allt hopp om regeringsmedverkan
Tre partier – SDP, VF och De Gröna – har för ovanlighetens skull redan innan valet meddelat att de inte kommer att bilda regering med Sannfinländarna. Det betyder att Samlingspartiet i princip är Sannfinländarnas enda hopp om de vill få regeringsansvar.
Går man igenom Sannfinländarnas ekonomiska program ser man ändå mycket som svårligen kan sammanjämkas med Samlingspartiet. Arbetskraftsinvandringen nämndes redan, men Sannfinländarna är exempelvis också ideologiskt emot globalisering och tycker att en försvagad världshandel vore en möjlighet för Finland.
Sannfinländarna står nu inför en ny situation. År 2019 väntade sig ingen några seriösa försök att förhandla om regeringssamarbete med Antti Rinne.
I opposition har man kunnat renodla sin specifikt sannfinländska strategi: att vara ingens vän, om inte heller någons ovän. Att stå i förnäm avskildhet från de traditionella partierna helt enkelt, oberoende av om de sitter i regering eller opposition.
Kommer ni att tvingas välja – antingen stå utanför regeringen, eller slänga stora delar av ert ekonomiska program i papperskorgen efter riksdagsvalet?
– Vi och Samlingspartiet delar säkert åsikten att den offentliga ekonomin måste fixas och att målet är att det görs på två regeringsperioder. Det är sant att vi har olika syn på var man borde skära ned. Å andra sidan tycker vi båda att det finns rum för att sänka skattenivån. Men vi har betydande skillnader, också i klimatpolitiken.
Mer integration och mindre huvudklapp
Som vanligt utgör invandringspolitiken en betydande del av de sannfinländska programförklaringarna, också inför det här valet. Humanitär invandring ska i det närmaste stoppas genom att ge asylrätt endast till europeiska flyktingar, försvåra familjeåterföreningar och slopa flyktingkvoterna.
De som redan fått asyl i Finland ska genomgå en rigid integrationsprocess samtidigt som de lämnas åt sitt öde, är intrycket man kan få av partiets integrationspolitik.
Ni vill att flyktingar som bor i vårt land ska tvångsintegreras genom språkstudier och kulturanpassning. Mera resurser till integrationen, alltså?
– Inte alls. Den viktigaste reformen är att binda integrationen till studieframgångar och sysselsättning. I Finland är integrationen mer eller mindre en klapp på huvudet. Däremot har bland annat Danmark en bra linje. Där är olika stöd kopplade till individens framsteg, och där har också sådana grupper som är svårsysselsatta en högre sysselsättningsgrad än i Finland och Sverige.
Men det kostar också att ha en sådan linje, ni vill ju ta bort resurser från integrationen?
– Finlands integrationspolitik är riktigt vilda västern, det finns en massa organisationer och utbildningsinstitut som agerar utan klara mätningsresultat, utan att kunna mäta effektiviteten. Det är också i invandrarnas eget intresse att vi kräver något så att de kommer framåt i vårt samhälle. Det är klart att det inte är lätt att komma till ett främmande land med främmande språk och kultur.
Men om en individ vill få mer utbildning för att integreras bättre, ska staten då betala för det?
– Vi har kostnadsfri utbildning här, men förstås kan man alltid göra saker mer effektivt, till exempel språkundervisningen. Bästa integreringen är ändå att få jobb, det är utgångspunkten, sedan kan man gå på kurser vid sidan om. Men integreringskurser som utgör en del av sysselsättningen är bort från individens arbetande.
Under Jussi Halla-aho började partiet anta en mer frän kritik mot islam som religion. Delvis är retoriken importerad från västeuropeiska länder där språkbruket och religionskritiken kan vara mer oförblommerad, också inom etablerade partier kring den politiska centern.
Riikka Purra har åtminstone inte tonat ner partiets islamkritik.
I ert invandringspolitiska program står att islamsk tradition är i strid med den ”finska kristna och humanistiska traditionen”. Vad tror du de som hör till en hundraårig finsk tradition av organiserad islam tycker om det uttalandet?
– Tatarerna är mycket väl integrerade, det gäller inte dem. Vi hänvisar till nyare grupper av muslimer.
Det är alltså inte en fråga om religion?
– Jo det är det, men som i andra religioner finns det sekulära grenar.
Purra fortsätter på antivärldsförbättrarlinjen
Sannfinländarna ser på världen med antirelativistiska glasögon, det finns objektivt sett bättre och sämre kulturer för individen att leva i. Den tankegången brukar ofta leda till att de som bor i ”bättre” kulturer vill rädda de mindre lyckligt lottade, antingen med vapen eller missionärskap.
Sannfinländarna vill ingendera. Liksom sin föregångare Jussi Halla-aho har Purra ingen lösning på hur världen ska bli en bättre plats, ingen lust att sprida det sannfinländska glädjebudskapet utanför Europa. Flyktingar i tredje världen, också de som flyr ”den sämre kulturen” ska stanna så nära sitt hemland som möjligt.
Vilken är er globala vision om hur man gör dåliga länder till bra?
– Hur man än skulle vilja så är mina, Sannfinländarnas eller Finlands möjligheter att skapa en bättre värld minimala. Se bara på vår egen östgranne. Vi har försökt knyta dem till oss med alla fredliga medel, men de har inte utvecklats till ett sådant land som vi ville.
Du kapitulerar inför det onda i världen?
– Inte alls, Finland deltar i internationella samarbeten riktigt föredömligt, och det ska vi fortsätta med. Men sådana godhetsautomater som biståndshjälpen behöver absolut effektiveras.