Behövs det ännu en tolkning av den snart 70 år gamla antikrigsromanen Okänd soldat? Det är som om varje generation skulle behöva sin tolkning av berättelsen om Finlands krig mot Sovjetunionen, men finns det längre något nytt att komma med?
I programbladet beskriver regissören Juho Mantere (f. 1987, konstnärlig ledare för Q-teatteri i Helsingfors) två viktiga poänger som känns nya.
Dels vill han lyfta fram hur romanen låter hjältedåd och avskyvärda handlingar gå hand i hand på ett sätt som beskriver det groteska med krig, något han anser att filmatiseringarna av romanen suddat ut.
Dels skriver han om hur hans generation vuxit upp i en individualismens tidsålder, vilket inte passar så bra ihop med krig där individen offras för att nationen ska överleva.
Den senare tanken förhåller han sig till med att låta de fyra skådespelarna agera som ett kollektiv där ingen spelar bara en roll. Visst får vi syn på Rokka och Koskela och Kariluoto och Riitaoja, men de enskilda gestalterna spelar aldrig någon huvudroll. Här är det kollektivet som står i centrum.
Det groteska gestaltas med små medel, men mycket effektivt.
Som när Minja Koski förvandlar sig till den legendariska krigshjälten Rokka, och dansar runt tiotals röda ballonger till Tjajkovskijs Nötknäpparen medan hon i tur och ordning sticker hål på ballongerna. Den som kan romanen eller någon filmatisering vet att det handlar om scenen där Rokka väntar ut ryska soldater på en åker och låter kulsprutan sjunga fram blod och död.
Det är vackert och grymt, och publikens spontana applåder efter scenen gör det hela just precis groteskt.
Eller när Finland har erövrat Äänislinna/Petroskoj och vi efter pausen förflyttar oss till torget där man förbereder sig för en auktion. Esa-Matti Smolander jagar fram en standup-atmosfär där han presenterar dagens utbud, tre lokala kvinnor som säljs för tobak. Det hela görs med en rasande komisk underton, det skulle vara lätt att skratta sig igenom alla tio minuter om inte det som gestaltas skulle vara så grymt.
Föreställningens ton färgas av ett lekfullt allvar
Det här är en föreställning med ett överflöd av påhittig lekfullhet där Linnas värld möter populärkultur. Att Mannerheims födelsedag firas till musik av Kikka (Sukkula veenukseen) har vi inte sett förr, eller att det första finländska anfallet jagas fram till musik av Darudes Sandstorm medan skådespelarna rusar fram som i slowmotion omgivna av teaterrök.
På ett snyggt och smart sätt undviker man också all krigsrekvisita. Gevär ersätts av ishockeyklubbor, långa stockar istället för tung kulspruteutrustning, iskuber symboliserar kulor, röda ballongslimsor är blod, miniatyrfigurer är fienden.
Samtidigt är Juho Mantere noga med att ständigt placera Linnas roman i centrum.
Det manifesteras redan i öppningsscenen.
Vi serveras ett långt stycke av Sibelius Finlandia medan strålkastare lyser upp fyra exemplar av romanen, placerade på var sin björkstubbe. Så kommer skådespelarna in och börjar läsa innantill, från sida ett.
Det återkommer man till med jämna mellanrum, högläsning ur romanen.
Kriget i Ukraina finns närvarande i den nya tolkningen
Men behöver vi ännu en tolkning av Okänd soldat?
I programbladet konstaterar Mantere att man på en teaterscen faktiskt rätt sällan gjort dramatiseringar av romanen, det är de ständigt återkommande TV-visningarna av filmversioner som gjort att berättelsen ständigt funnits närvarande i den finländska folksjälen.
Det intressanta är att jag nu för första gången någonsin förhåller mig till berättelsen på ett helt nytt sätt.
Då jag (flera gånger) sett de tre filmversionerna, har det för mig alltid handlat om att återberätta en urfinsk krigshistoria. Så också när Kristian Smeds gjorde sin legendariska teateruppsättning på Nationalteatern (2007), även om den primärt var en uppgörelse med krigsmyterna. Det har alltid handlat om något som hänt för länge sedan, och som jag haft en halvdirekt kontakt med bara via min pappas krigsupplevelser.
Men när Juho Mantere sätter upp Okänd soldat, gör Rysslands anfall mot Ukraina att historien plötsligt handlar om något som berör oss alla, precis just nu. Utan att det någonsin antyds eller uttalas är det som om två tider ständigt var närvarande – åren då Finland stred mot en gigantisk fiende, och nuet där Ukraina befinner sig i en liknande situation.
Om Väinö Linnas roman var en omskakande beskrivning av krigets galenskap, är teateruppsättningen en lika stark påminnelse om hur ett krig lockar fram helvetet inom oss. Det är bara grymt och förödande och djävulskt vidrigt.
Att lyckas berätta det med en så lekfull underton, utan att ändå för en enda sekund leka bort varken allvaret eller helvetet, är en bedrift.
Där handlar mycket om skådespelarkvartetten, som jobbar fram en imponerande stark ensemblekänsla och ständig närvaro. Föreställningen är fylld av effektfullt abrupta klipp mellan scenerna, men ibland är det som om pusselbitarna inte riktigt hängde ihop. Att skådespelarna ständigt är så hundratusenprocentigt inne i handlingen gör ändå det lätt att inte bry sig om skönhetsfelen.
Och slutscenens skörhet med så mycket vemod och kärlek och gemenskap och sorg, är ingen upprepning av något vi redan sett. Den känsla som spelas fram är bara gastkramande.
Men vi är fortfarande här. Vi kan fortfarande lära oss av de tragedier som Väinö Linna skrev om för oss.