Till Hanna Backmans arbetsuppgifter hör själavård och samtal. De präglas ofta av de omständigheter som lett fram till brotten: hård press, missbruk eller psykisk ohälsa – det är aldrig hundra procent ondska.
Enligt Hanna har vi alltför lätt att döma andra och hon vill aldrig bli så bekväm att hon slutar söka ondskan i sig själv.
– Våra samhällen behöver syndabockar, säger hon. Man tänker att vissa grupper förtjänar just den rollen, fast det gäller människor vi inte vet något om.
På högriskfängelset möter Hanna minst 500 kriminalvårdare och 200 klienter under varje besök, en stor mängd människor – och ännu fler berättelser.
– När jag träffar kompisar i vardagen börjar vi ju aldrig med att prata om varandras sämsta egenskaper på direkten, säger Hanna.
Men så blir det ofta i fängelset. I själavårdssamtalen kommer brotten upp i minnet nästan hela tiden, som: ”Jag har tagit någons liv”. Fast även om människor gjort helt fruktansvärda saker tycker Hanna det är orättvist att döma bara utifrån misstagen.
– Alla jag mött har också goda sidor, och klienterna på Hall har dessutom ofta vuxit upp helt utan trygghet, utan pengar och utan hjälp som barn.
Även som vuxna har de det otryggt eftersom det alltid är tufft att komma ut ur fängelset
Själv växte Hanna upp i Österbotten, i en trygg miljö på landet där hon gick i kyrkan fem gånger i veckan och där det var viktigt med godhet och bön. Speciellt godheten funderade hon mycket på redan som liten.
Hon ville veta vad som var riktigt och sant och så småningom behövde hon också komma ut ur det lätta sammanhanget för att se om hon då ännu var en bra person.
– Och det var jag ju inte. Det är ingen av oss när vi kommer till vår gräns.
Först tänkte hon bli journalist, men efter ett par år i studie- och arbetslivet kändes det lite för lätt. Kontaktnätet hjälpte henne framåt hela tiden och Hanna sökte fortfarande motstånd.
Tanken fanns kvar: Hur skulle hon som vuxit upp i en så trygg miljö kunna hitta sin egen ondska? Hon ville utforska det och började läsa kriminologi i Manchester.
Då var målet att kombinera kriminologin med journalistyrket, men så blev det aldrig. Idag kan Hanna inte ens titta på dokumentärer om brott längre, eftersom de känns så verklighetsfrånvända och långt ifrån sanningen.
– Det är först nu när jag får höra de långa historierna i fängelset som jag börjat förstå.
Så då skulle jag ju bara önska att fler mänskor kunde få dem - de här långa, verkliga berättelserna som innehåller så mycket mer än bara själva brottet
Som 30-åring hade Hanna halkat ur hela mediebranschen och tog ett jobb på ett statligt bolag i Stockholm där hon ”höll på att dö i själen”.
– Vi höll på med offentlig upphandling och jag trakasserade alla mina kollegor med att prata om livets mening och andra svåra saker. Och så bjöd jag in en missbrukarkompis som fick lämna sina grejer på mitt arbetsrum. Jag hade sådant behov av att det hela och det brustna skulle mötas.
I fängelset möter Hanna många som har suttit inne flera år och som hunnit tänka mer än de flesta. Ofta upplever hon att de ser saker i henne som hon själv inte visste om att hon bar på.
– Och det är utvecklande. Vem är jag att ge dem någonting? De ger mig minst lika mycket.
”Sluta med prästsnacket”
De är inte heller rädda att säga ifrån. Någon kan säga att hon ”ska sluta med prästsnacket”, så ord som nåd och sanning och förlåtelse faller oftast bort. Det är bemötandet som är viktigt och då finns det förhoppningsvis både nåd och förlåtelse just där istället.
Många vill inte heller ha nattvarden, så då behöver Hanna själv vara brödet och vinet, på något sätt, menar hon.
– Det låter säkert jättekonstigt. Men det betyder att jag måste finnas där och att min tro måste vara på riktigt – och det är den ju. Jag vill att människorna ska få en tro så att de orkar leva.
Ibland tänker Hanna att hon sitter på lika höga hästar som när hon var barn, eftersom hennes liv fortsättningsvis är så ordnat och tryggt. Men hon tänker inte längre att ondskan är så tydlig som hon gjorde förut. Ondskan finns i strukturer, och då vi blir självgoda och stänger våra hjärtan.
– När vi börjat tänka att ”jag har det så bra och har förtjänat det och någon annan är fattig och har förtjänat det”… Det är riktig ondska, säger hon.