Att bli förälskad är att bli tonåring på nytt. Att skriva den älskades namn i mattehäftet eller i hissaboken, tänker jag när jag läser den första dikten i Eva-Stina Byggmästars nya diktsamling Vill du kyssa en rebell.
Att skriva ett namn eller ”I love you” eller att rita ett hjärta i marginalen är ett sätt att göra den hett åtrådda synlig och verklig. Samtidigt signalerar marginalen en form av utanförskap och/eller en form av marginalisering man kan uppleva som hbtq+.
”Jag har uppnått
mitt livsmål:
marginalen är
fullklottrad
med I-love-yous”
För jaget och duet i dikterna i Vill du kyssa en rebell handlar kärleken i hög grad om att stiga fram ur skuggorna, att stiga över en tröskel, träda igenom en portal och att våga ta plats ute i världen där ”luften är klar / frosten upphängd på horisontens tvättlina”. Att inte finnas till enbart i marginalen.
Eva-Stina Byggmästar är den finlandssvenska poesins mesta kärlekspoet, en kärlekens apostel, Svenskfinlands Sapfo.
I de senaste diktsamlingarna har Byggmästar skrivit hett och hudlöst om åtrå, begär och passion med ett språk som det slår gnistor om.
I samlingen Vox Amoris (2020) skriver Byggmästar ett slags herdinnedikt förlagd till en lek- och lustfylld lantlig idyll med kor i hagen och hästar som betar på ängen. Här – i björkskogen, på en höskrinda, i fäboden, utanför fähuset – kan de älskande mötas i extatiskt lyckorus.
I Nattmusik för dagsländor (2019) skriver Byggmästar ett slags förälskelsens fysiologi där hon sätter ord på vad som sker i kroppen och knoppen när man drabbas av akut förälskelse och blir som ett barn på nytt. Samtidigt skildrar hon vad som sker när förälskelsen inte är besvarad eller när man blir avvisad. Den där tröstlösheten och desperationen på gränsen till sammanbrott.
Mellan det högstämda och det lekfulla
Det är lätt att förföras av Eva-Stina Byggmästars poesi där tonen ofta balanserar mellan det högstämda och det lekfulla, det grandiosa och det oansenliga, mellan stjärnstoft och sandkorn.
Så också i Vill du kyssa en rebell som skildrar en stark, innerlig och omvälvande förälskelse där allting ännu är en vidunderlig och förunderlig upptäcktsfärd där diktjaget vill gå vilse – än i den vilda ödemarken under den älskades hud, än i den älskades ögonfransar som är ”heligare än Mecka, Medina // och Jerusalem tillsammans”.
Risken med att skriva högstämd kärlekspoesi är att man kan halka ner i klichéträsket och hemfalla åt utslitna bilder och knasiga schlagerschabloner.
Styrkan i Eva-Stina Byggmästars kärlekspoesi är dock att hon vågar och förmår ta sig an även de mest nötta och banala kärleksorden (som hjärta, hud, kyssar, längtan, älska, kär) och placera in dem i oväntade och överraskande sammanhang på ett sätt som å ena sidan för tankarna till Edith Södergran och hennes mest svärmiska dikter, å andra sidan påminner om Kristina Lugn och hennes sätt att klä de mest klyschiga orden och fraserna i otippad klädedräkt.
Som i den avslutande strofen i dikten ”Ögonblicket”:
”älskar dig för att du äger
blåsulans oemotståndliga dansteknik
älskar dig för att du äger en elefants minutiösa
precision när den backar in i porslinsbutiken
älskar dig ännu mer än mest, för att
du äger en trollsländas äventyrslust
och en igelkotts brottararm”
Rytm och tajming
I Eva-Stina Byggmästars poesi handlar mycket om rytm och tajming, om ordens klang och tonfall, konnotationer och nyanser.
Genom upprepningar och omtagningar varieras ett tema och den enskilda dikten växer ofta ut till en helhet som för tankarna än till folkvisan, än till psalmen, men som också kan liknas vid en symfoni där de olika elementen genljuder och resonerar mot varandra i en enhet som bildar ”ett helt spektrum av vågrörelser / i olika hastigheter, rytmer / och frekvenser” som det heter i en dikt där du:et liknas vid ”en symfoni med branta snöiga klippor” och ”ett helt konserthus, även garderoben / med ett kvarglömt blodrött paraply – / även parkeringen, den nattsvarta asfalten / som mjuknar under glödhet högsommarsol”.
Att läsa Vill du kyssa en rebell är som att ömsom stiga ner i en isvak, ömsom bestiga en vulkan, eller för att citera Byggmästar själv – att naken lägga sig ”i ett nässelsnår / i en snödriva”.
Den brännande beröringen sätter sina spår.