Hon var blond, elegant, förtjusande söt; hennes ögon voro bruna. Edelfelt älskade henne passionerat och hon hängav sig med glöd åt honom. Ibland stängde de in sig på några veckor i Edelfelts ateljé. Det var efter dessa ohyggliga kärleksprestationer, efter vilka han kom ut avmagrad ... Med henne borde Edelfelt ha gift sig.
Ville Vallgren
Så här beskriver konstnären Ville Vallgren vännen Albert Edelfelts och modellen Virginies liv i Paris. Henne som Edelfeldt förevigade i flera målningar.
Men också om Albert Edelfelt hade velat gifta sig med Virginie, kvinnan han sägs ha fått två barn med, var ett sådant äktenskap absolut inte comme-il-faut, inte passande.
Oberoende av den konkurs hans far hade gjort innan han dog, förväntades nu adelsmannen Albert gifta sig ståndsmässigt. I annat fall hade det betytt slutet för hans konstnärskarriär.
Två som våndas på varsitt håll
Och Edelfelt våndades. Han hade dessutom upplevt sina gifta konstnärsvänners ekonomiska bekymmer i Paris.
Också adelsfröken Ellan de la Chapelle våndades i Helsingfors. På löpande band nekade hon friare efter friare.
Om sig själv i förhållande till exempelvis den tio år äldre friherren, kirurgen Max af Schultén skriver hon som tjugosjuåring i maj 1884 så här till sin kusin Hulda von Born: (Här med ett aningen moderniserat språk)
Jag har gått och grubblat på min framtid, så jag kan bli tokig ... Det förefaller mig alltid som ett enfaldigt själv-[oläsligt, bedrägeri?] av mig, att binda en sådan där ung figur vid mig, för hela livet. Och om han tröttnar vid alltsammans, så är jag nog icke utan skuld däri, då jag, gamla människan, varit nog dåraktig att tro på min prestige o beständighet. Det behöver ej komma till någon brytning (i anledning af dansös t.ex.) men redan en märkbar trötthet vore nog för att jag med min natur, skulle känna mig förtvivlad och full av samvetskval.
Ellan de la Chapelle
Men Ellan är inte bara samvetsöm utan också samhällsvaken, så som väl flertalet är i den senatorssläkt hon kommer ifrån. Hon upplever att Helsingfors är instängt och vill utomlands för att utbilda sig till guvernant.
Äktenskapet med Albert
Bland annat detta är upptakten till Albert Edelfelts och Ellan de la Chapelles gemensamma liv. En berättelse som Maria Vainio-Kurtakko beskriver i sin bok Ett gott parti.
– Ellan de la Chapelle, hon har inte fått komma till tals tidigare, med sina egna ord. Och Edelfelt, man har ju skrivit mycket om hans konst. Men hur den här sociala bakgrunden påverkade hans handlingsmönster, det har man inte tittat särskilt mycket på. Så det har känts väldigt spännande och intressant att skriva ut den här berättelsen om social tillhörighet och handlingsmönster, konstaterar Vainio-Kurtakko.
Albert gjorde sina försök att komma till skott med ett socialt accepterbart giftermål - närmast var arvtagerskan Sophie Manzey i S:t Petersburg. Men till slut fick skvallret inom Helsingfors societeten rätt och det blev Ellan.
Den 19 november skriver Albert till konstnärsvännen Pietro Krohn: (Här i en aningen moderniserad språkdräkt)
Det har verkligen gått derhän att jag nu är förlovad med min barndoms- och ungdomsflamma Ellan de la Chapelle. ... I många, många år har vi gått och promenerat här i Helsingfors, i Paris och i Schweitz, alltid haft en ”cher tendre” för varandra och aldrig riktigt tagit reda på halten av våra känslor. ... Nu skulle hon återvända till Schweitz der hon vistats med sin mor hela sista året, och jag skulle fara till Paris. I avskedets stund blev det klart för oss att vi äntligen måste gripa tag i lyckan som så ofta glidit oss ur händerna … Det är alldeles omöjligt att sätta mig in i verkligheten, att jag skulle vara förlovad och stå i beråd att gifta mig, jag som satt ett så högt pris på min frihet, som nästan urartat till självsvåld, detta förefaller mig alldeles ofattligt.
Albert Edelfelt
Efter en lysningsfest och därefter vigsel i januari 1888 i Tyska kyrkan, reser den 35-årige Albert och den 31-åriga Ellan tillsammans iväg ut i Europa. Snart inleder de sitt nya liv i Paris.
Bolaget Edelfelt
Albert skall nu måla tavlor för att försörja dem och det blir Ellans uppgift att göra visiter:
– För att då påminna damer, bankirhustrur och diplomathustrur om ”Le Beau Albert” och om hur bra han målar. Ellan skulle med sin charmerande närvaro så där diskret, få de här porträttbeställningarna att komma in. Och det här är Bolaget Edelfelt, berättar Vainio-Kurtakko.
Paret hyr en bostad av psykiatrikern, författaren Axel Munthe vid Boulevard des Malesherbes. Albert lägger stor vikt vid att deras boende skall vara tillräckligt elegant, i enlighet med hans strävan att vara en juste milieu-konstnär - alltså en som hör till de högst rankade på den årliga Parissalongen, berättar Vainio-Kurtakko.
Men redan samma år, 1888 monteras det nya hemmet ner och i november föder Ellan en son hemma i Finland. Lyckan över sonen är stor, men de dystra förhållandena med avsaknaden av ett eget hem i Helsingfors, alla sjukdomar i bekantskapskretsen och det kärva politiska klimatet får Ellan att skriva till sin kusin Hulda:
Jag tycker Hfrs är otrefligt och ledsamt och längtar att snart komma i väg.
Ellan de la Chapelle 31.12.1890
År 1891 reser den lilla familjen med tåg genom ett exceptionellt kallt och snöigt Europa ner till medelhavet där Albert skall måla. Men kassan sinar och tillbaka i Paris går det sedan knapert, paret tvingas returnera räkningar.
Ett nytt hyreshem borde skapas, men det finns inget kapital för det trots att möblerna är kvar i ett magasin. Inkomsterna från de konstverk som Albert målar går åt till att nödtorftigt betala det dagliga livet på pensionen där de bor.
Ellan vill inte återvända till Finland. Men nu ser hon inget annat alternativ, åtminstone för en längre tid framåt.
En konsthistorisk felbedömning
När konsthistorikern Bertel Hintze skrev den första biografin (Albert Edelfelt 1–3, 1942–1944) om vår nationalkonstnär hade Albert varit död i nästan fyrtio år, sedan 1905. Ellan dog 1921.
Hintzes biografi har länge setts som den monumentala Edelfelt biografin. Hintze baserade sin berättelse i hög grad på intervjuer eftersom de flesta privatbrev låg förseglade ännu i många årtionden framöver.
Förutom med Ville Vallgren, talade Hintze bland andra med Ellans kusindotter Elsa von Born. Och med Alberts syster Berta Edelfelt, som enligt Vainio-Kurtakko hade sin egen agenda och uppfattning om många saker.
Hintze refererade till Elsa von Borns bok Skönhet och hjärta. I den framhåller hon att Ellan de la Chapelle tyckte att flyttningen till Finland var nödvändig för Erik Edelfelts ”uppfostran”.
Medan Berta konstaterade så här om sin bror och hans fru:
Huru mycket han än arbetade, huru mycket han än sålde, fann han att han aldrig skulle kunna förskaffa sin hustru det liv i Paris, som hon drömt sig.
Berta Edelfelt
Förmodad längtan efter flärd och lyx
Enligt Vainio-Kurtakko får det här Hintze att dra slutsatsen att Ellan bara ville ha ett oändligt lyxliv, att det gick åt pengar som bara vad, helt enkelt.
– Men Hintze hade ju alltså aldrig läst breven. Han fick ju bara Bertas berättelse. Och de här breven ger ju en helt annan bild av faktiskt relativ fattigdom.
Klart att de här personerna var privilegierade i relation till väldigt, väldigt många andra, påpekar Vainio-Kurtakko. Men det var nog inget lyxliv där, verkligen inte, understryker hon.
Hon tänker sig också att Bertas berättelse sannolikt var påverkad av att hennes bror nu inte kunde hjälpa sin mor och sina systrar ekonomiskt, som han brukade. Edelfelts äktenskap och familjens installering i Paris återspeglade sig direkt i deras vardag.
Att hålla god min, det viktiga i alla lägen
Så enkelt som att det gällde den treårige Eriks uppfostran var det ju inte, påpekar Vainio-Kurtakko. Men det var en trovärdig offentlig förklaring, som kanske också Albert och Ellan själva presenterade för Helsingforssocieteten.
För ingen av de inblandade ville på några som helst villkor avslöja hans ekonomiska tillkortakommande.
Till ståndssamhällets oskrivna regler hörde att, som det kallades, ”hålla god min”. Och som Vainio-Kurtakko konstaterar, ingen tvivlets skugga fick kastas över Edelfelts konst.
Så syster Berta valde att skylla på Ellan de la Chapelles orimliga krav och Elsa von Born valde att åberopa moderskapet. Och allt det här svalde Hintze ”med hull och hår”, konkluderar Maria Vainio-Kurtakko.
I Dokumenterat kan du höra mera om dramatiska skeden i Alberts, Ellans och sonen Eriks liv i Helsingfors och i Paris.
