Diskussionen om nedskärningar och skattehöjningar går het inför riksdagsvalet. Partierna bollar med miljardbelopp och meningsskiljaktigheterna är stora om vad den offentliga ekonomin behöver.
Enligt lektorn i sociologi vid Åbo universitet, Johannes Kananen, har starka aktörer utanför riksdagen redan länge styrt agendan. Han nämner Finansministeriet, näringslivets intresseorganisationer och massmedierna.
– Det har ofta frågats var man ska skära, snarare än att fråga om det alls är fiffigt att göra det. Men i den här valrörelsen har det blivit mångsidigare. Bland de politiska partierna finns olika åsikter.
Kananen noterar att till exempel det nuvarande statsministerpartiet Socialdemokraterna har öppnat upp för en diskussion om det nödvändiga i att skära i utgifterna. Gallupettan Samlingspartiet flaggar å sin sida för kraftiga anpassningsåtgärder.
Finansministeriet vill styra, men alla sväljer inte argumenten
Finansministeriet har också inför det här valet försökt påverka. Ministeriet vill att nästa regering ska stärka den offentliga ekonomin med sex miljarder euro och göra nedskärningar och skattehöjningar som motsvarar en summa på tre miljarder euro.
Ministeriet vill bland annat förnya utkomstskyddet för de arbetslösa och slopa eller höja sänkta mervärdesskattesatser. I praktiken skulle det leda till höjda priser på mat och mediciner.
Finansministeriets toppchef till politikerna: Att låna 10 miljarder per år är inte hållbart
Om nedskärningar absolut måste göras förundrar Johannes Kananen sig över att fler blickar inte riktas mot försvaret och uppgifter som hör till statens kontroll- och ordningsfunktioner.
– Jag skulle inte skära i den sociala tryggheten, arbetslöshetsunderstödet eller social- och hälsovården, säger han.
Johannes Kananen tror inte att det är möjligt att göra stora nedskärningar utan att röra social- och hälsovården. Vårdsektorn är ett stort utgiftsmoment, som enligt honom dessutom redan nu har för lite resurser.
– Om man skär därifrån så är det de mest utsatta i samhället som är beroende av den offentliga servicen som drabbas.
Staten måste garantera medborgarna service och trygghet
Det är inte bara Finansministeriet som vill styra och ställa. Social- och hälsovårdsministeriet gick också ut och kommenterade balanseringen av den offentliga ekonomin.
Enligt STM måste ekonomiska, sociala och ekologiska konsekvenser beaktas då besluten fattas. Ojämlikheten och hälso- och välfärdsskillnaderna får inte öka, sägs det i inlägget.
Enligt Eija Koivuranta, verkställande direktör vid Befolkningsförbundet, får nedskärningar alltid mer eller mindre negativa följder. Koivuranta är styrelseordförande för föreningen Soste, alltså Finlands social och hälsa, som är en paraplyorganisation för social- och hälsovårdsorganisationer i Finland.
– Vi har möjlighet att välja vilka människogrupper och livssituationer vi vill skydda. Staten måste garantera tillräcklig social- och hälsovårdsservice och grundläggande ekonomisk säkerhet.
Enligt Eija Koivuranta finns det inget lätt svar på frågan om hur man anpassar ekonomin på ett så rättvist sätt som möjligt. Nedskärningarna som gjordes på 1990-talet fick långtgående följder.
– Det beror också på vilka nedskärningarna och skattehöjningarna som görs är, och hur stora de är. En höjning av inkomstskatten drabbar mer medelinkomsttagarna, medan en höjning av mervärdesskatten också drabbar de fattigaste, tar hon som exempel.
Social- och hälsovårdsorganisationerna vill öka statens inkomster genom att utveckla beskattningen i en mer hälsobaserad riktning. Soste har redan länge talat för återinförandet av en sockerskatt i Finland.
Finansministeriet och de högt uppsatta vill sporra med käppen
En del vill skära i stöden som betalas ut till de arbetslösa. Finansministeriet vill reformera utkomstskyddet och bland annat Samlingspartiet har talat om att förkorta det inkomstrelaterade utkomstskyddet för arbetslösa till 200 dagar.
Johannes Kananen tror inte att nedskärningar i stöden får de arbetslösa att effektivare söka jobb.
– Jag ser väldigt skeptiskt på det här med att nedskärningar i arbetslöshetsunderstödet skulle höja sysselsättningen. Vi har en ganska hög sysselsättningsgrad nu, och det beror inte på att vi har skurit i den sociala tryggheten, utan på helt andra saker.
Kantar Public undersökte på uppdrag av Akavas specialorganisationer finländarnas åsikter om kultur, förvaltning och arbetslöshetsskydd. 1071 personer tillfrågades i undersökningen, som har en felmarginal på 3,1 procentenheter i vardera riktningen.
Då Kantar public nyligen frågade finländarna om deras åsikter om utkomstskyddet för arbetslösa, visade det sig att finländarna inte är speciellt benägna att ta till käppen.
Den egna positionen påverkar ändå kraftigt vad man tycker. 55 procent av de som är i ledande position är helt eller delvis redo att skära i stöden. Motsvarande siffra bland de som själva är arbetslösa är 12 procent.
– Jag tror att de som har det väl ställt och har jobb har svårt att ser hur arbetslösa har det. De kanske tänker att det bara är en människas eget val att ta eller inte ta emot arbete. Många behöver ändå stöd i form av social- och hälsovårdsservice och utbildning för att kunna vara aktiva på arbetsmarknaden, säger Eija Koivuranta.
Kandidatens värderingar avslöjar mycket
Utkomstskyddet för de arbetslösa är bara ett exempel på en fråga som är invecklad och där åsikterna går i sär. Så vad är rätt och fel?
Partierna kör på sina argument och väljaren behöver goda baskunskaper för att förstå terminologin kring alla anpassningsåtgärder, nedskärningar och skattehöjningar. Samtidigt förväntas hen förstå hur allt relaterar till frågor som rättvisa och välmående.
Johannes Kananen tycker att väljaren ska fokusera på värderingar. De politiska partierna är till för att göra samhället bättre. Om man träffar en kandidat vars parti föreslår nedskärningar lönar det sig att gå in på vilka nedskärningar hen skulle göra.
– Fråga kandidaten hurudan samhällsmodell hen tänker sig. Hur ser kandidatens drömsamhälle ut? Vilken är den positiva framtidsvisionen som kandidaten vill åstadkomma. Sen kan man fundera på om det är en världsbild som man själv anammar och står för, lyder Johannes Kananens råd.