Det fanns en tid när Nina Barrett inte förstod att hon är kreativ. Hon var i 20-årsåldern men deltog ändå i en keramikkurs i hemkommunen Ingå. Hon frågade läraren om man kan leva på att göra keramik. Nej, blev svaret.
– Okej, då ska jag göra det, sa jag.
Det berättar hon med ett litet skratt, flera decennier senare.
Vägen till att arbeta med lera var lång: hon trodde att det var att vara servitör som var grejen med livet, men i dag är Nina Barrett krukmakare, eller pottemager som det heter i Danmark.
Då har man utbildat sig att göra krukor enligt gammal dansk tradition. Hon är ändå inte enbart krukmakare, utan upplever att hon är keramiker och dessutom numera konstterapeut.
Det är i verkstaden i Grenå som Nina Barrett tar emot sina klienter.
– Det finns mycket ångest i Danmark just nu. De som kommer till mig säger ibland att de kommer för att tillverka saker, inte för att prata. Men efter första gången börjar de prata och de berättar också via leran om det som det är svårt att prata om.
Det känns inte som terapi då de jobbar med lera, förklarar Nina Barrett, som berättar en historia om en av kunderna.
– Hon har gett mig lov att berätta att hon inte gick i skolan i tre år och att hon inte hittade hjälp någonstans. Hon gick hos mig två gånger i veckan i ett halvt år och nu går hon i skola. Vi har bestämt att hon bjuder in mig då hon har sin första utställning.
Jag älskar konstterapi, säger Nina Barrett.
– Det är fint att se att barn som inte trivs i skolan inser att det inte är fel på deras känslor, att de inte är felet. Det är samhället som är fel då vi alla ska passa in i samma mönster. Det går inte.
Nina Barrett har jobbat mycket med unga människor och utbildade sig därför till konstterapeut. Hon blev färdig med utbildningen 2016. Jobbet har bestått av mycket undervisning och terapi, men för två år sedan insåg Nina Barrett att hon vill göra egen keramik.
– Jag har så länge jobbat med keramik tillsammans med andra, jag gav hela tiden all till alla andra. För två år sedan tyckte jag att nu är det dags om jag vill göra något med keramiken.
Jag är som en jonglör med många bollar i luften
Nina Barrett
Så kan hon försörja sig på keramik? Så där som hon tänkte sig i 20-årsåldern hemma i Ingå?
Då måste man få stora beställningar och sitta vid drejskivan, säger Nina Barrett i dag.
– Keramik är en stor hobby i Danmark. Folk köper ugnar och drejskivor och gör egna koppar och tallrikar, så man skulle verkligen få jobba massor för att få in pengar. Jag tycker inte om massproduktion och det skulle jag vara tvungen att göra i så fall.
Så det är inte lätt. Därför behövs också klienter inom konstterapi, undervisning för dem som lider av psykisk ohälsa, att hyra ut sin verkstad åt andra som vill jobba med keramik, och deltidsjobbet som koordinator för kommunens unga utan arbete och utbildning.
– Jag är som en jonglör med många bollar i luften. Jag har provat på att jobba från åtta till fyra, men det passar inte mig.
Nina Barrett upplever att hon numera är konstnär.
– Hur klarade jag mig innan konsten? Jag känner mig som konstnär till hundratio procent och därför tror jag att dörrar börjar öppnas. Jag har utställningar och så är det det här med Italien.
Nunnor och urnor i Italien
”Det här med Italien” är något alldeles nytt för Nina Barretts del. I augusti är hon i Faenza, en gammal stad vid bergskedjan Apenninerna. Du har säkert hört talas om fajansporslin, det har sitt ursprung i Faenza.
Nina Barrett är då gästkonstnär, artist in residence, i Faenza art ceramic center. Hon ska bo och arbeta med en italienare och en portugis och de ska ställa ut sina verk tillsammans.
– Jag såg 30 italienska filmer under coronapandemin och tänkte att jag vill till Italien om jag skulle få vara med om artist in residence. Jag skickade in en ansökan och tänkte att hur stor är chansen, men att alla gudar borde i något skede tänka på mig … och jag blev antagen! Det är otroligt.
I Faenza ska Nina Barrett göra en skulptur av en nunna som är lika lång som hon själv och en urna.
– Jag ska ge min tolkning av en nunna och urnan ska vara som en minnesurna. Om någon till exempel har tyckt om att plocka svamp eller skida, så kan det synas på urnan som man har framme som ett minne.
Framtiden känns i magen
Och när augusti är slut, vad händer då?
Det känns i magen, säger Nina Barrett.
– Mitt deltidsjobb på kommunen tar slut innan jag åker till Italien, så jag har inget jobb då jag kommer hem. Jag vet inte om jag ska tänka klokt och komma tillbaka till ett jobb eller hålla min dörr öppen. Det är meganervöst att hålla den öppen.
Det är i alla fall klart att Nina Barrett vill ha en utställning även i Danmark då hon kommit hem. Hon drömmer också om mera samarbete med Finland.
– Jag har nu varit borta från Finland i 20 år och det är först nu jag tänker på ett samarbete. Jag hoppas dörren öppnas och att det blir utställning på utställning. Jag har ingen kristallkula som säger hur det blir, så jag tar det lugnt. Det blir spännande.
Det är ändå klart att hon inte flyttar tillbaka till Finland. Men Nina Barrett skulle gärna vara oftare i sitt gamla hemland. Just nu kommer hon hem en gång om året till föräldrarna som bor i Karis.
Den person jag är i Danmark är den person jag ville vara i Finland
Nina Barrett
De finlandssvenska rötterna börjar nämligen allt mera ge sig till känna.
– Då man bli äldre börjar det hända något. Det var tungt att komma hem de första tio åren, efter en vecka ville jag tillbaka till Danmark. Nu har mina finlandssvenska rötter blivit större. Jag har massor av muminmuggar och jag köper finländsk choklad, leverkorv och bröd då jag åker hem.
Nina Barrett tänker sig att återknyta bandet med Finland som gästkonstnär, utbildare eller via utställningar.
– Jag skulle egentligen vilja vara här oftare än en gång om året. Men jag flyttar aldrig tillbaka. Den person jag är i Danmark är den person jag ville vara i Finland. Där får jag vara livlig och konstig.