”Sanningen är hennes vapen”.
Så beskrivs Margarita Simonjan, chefredaktör på ryska propagandakanalen RT, i ett ryskt tv-intervjuprogram.
Sedan Ryssland inledde sitt anfallskrig mot Ukraina för över ett år sedan har Simonjan dykt upp nästan dagligen i de ryska tv-skärmarna. Där berättar hon bland annat varför den ”militära specialoperationen” i Ukraina är nödvändig och varför Ryssland måste vinna.
– De [väst, reds. anm.] har jobbat för att organisera ett inbördeskrig här och de kommer alltid att fortsätta jobba för det, säger Simonjan bland annat i programmet.
Hon är också känd för att ha sagt att kärnvapenkrig är det enda alternativet till en rysk seger i Ukraina och för att ha pratat nostalgiskt om det ryska imperiet.
– Vi kunde diktera våra egna villkor ... Vi kunde försvara våra intressen, säger Simonjan i ett klipp och tillägger:
– Jag drömmer om att landet ska vara stort, mäktigt och starkt. Och att det ska vara skrämmande – skrämmande för andra. För du kommer inte att lyfta ens ett finger mot ett skrämmande land.
Ryska propagandamaskineriet har vuxit fram
Simonjan är en del av det ryska propagandamaskineriet, som vuxit sig allt större ända sedan Vladimir Putin kom till makten år 2000.
– De viktigaste förändringarna i det ryska mediesystemet skedde runt år 2012. Då började regeringen och parlamentet radikalt ändra på medielagstiftningen och öppnade dörren för censur och för direkt manipulation av innehåll, säger Vasilij Gatov, rysk-amerikansk medieanalytiker och senior forskardocent vid USC Annenberg School of Communication.
I dag ägs eller kontrolleras så gott som all tv-utsändning i Ryssland av den ryska staten.
– Den ryska presidentadministrationen har direkt kontroll över de kanaler som hör till tv-bolaget VGTRK, som ägs till hundra procent av staten. Vad gäller de andra stora tv-kanalerna som inte hör till VGTRK så kontrolleras dom på informella sätt, säger Gatov.
Putinadministrationen styr vad tv-kanalerna sänder bland annat genom att skicka ut ett flersidigt dokument som kallas för ”temnik” till stora nyhetsproducenter.
– Dokumentet skickas ut dagligen och fastställer vilka inslag som Kreml vill att lyfts fram.
Visar en parallell verklighet
Dokumentet kan också förklara varför nyhetsinnehållet i de största tv-kanalerna, så som Kanal Ett och Ryssland Ett, ofta liknar varandra.
I de ryska nyhetsinslagen får man en bild av en parallell verklighet, där det påstås att det är ukrainska raketer som skjuts mot civila mål i Ukraina. Samtidigt framställs livet i väst som en misär där de ekonomiska sanktionerna slagit hårdare mot väst än mot Ryssland och där medierapporteringen domineras av ”fejkade nyheter”.
Enligt Vera Tolz, lektor i ryska studier vid universitetet i Manchester, är tv fortfarande det viktigaste propagandaformatet i Ryssland.
– Innehållet riktar sig primärt till de som redan stöttar Putin och målet är att se till att de fortsätter att göra det, säger Tolz.
Sedan kriget utbröt har den ryska propagandan växlats upp, samtidigt som alla oberoende medier i Ryssland blivit undanröjda.
– Det är i dag fullständigt normalt att säga att ”vi ska bomba Kiev till aska” i rysk tv, säger Gatov.
Tolz påpekar att man innan kriget också försökte ge sken av en viss sorts pluralism i tv-sändningarna.
– Man hade ofta med någon som kritiserade Kremls policyer. Men under de första månaderna efter krigets början fanns det inga oppositionella röster, säger Tolz.
– Jag blev också överraskad av att alla propagandapersoner pratade öppet om Ryssland som ett imperium och om kriget som ett sätt att återskapa det här imperiet, månaderna efter att kriget utbröt. Trots att imperium är ett negativt laddat ord.
Propagandisterna har betydande roller
Gatov säger att det finns de som organiserar och regisserar den ryska propagandan, främst tv-bolagschefer, mediekonglomerater och personer i Kreml, så som Aleksej Gromov, och så finns det de som utför den.
– Ibland är det samma person som gör både och, så som Dmitrij Kiseljov, chef för Rossija Segodnja.
Simonjan är således bara en av flera dominanta propagandaröster i de ryska kanalerna. Olga Skabejeva och Jevgenij Propov är exempel på andra.
– De tre viktigaste figurerna i tv-kanalerna är Simonjan, Kiseljov och Vladimir Solovjov. De är de mest effektiva propagandisterna, säger Tolz.
Solovjov är bland annat moderator i debattprogrammet ”Vеtjer” som sänds sex dagar i veckan. I programmet samlar han olika personer som diskuterar politik och samhälle, till synes utan manus.
– Solovjov är en av de mest skickliga spridarna av den ryska propagandan. Han skapar en illusion av att det finns olika åsikter, även om det alltid är åsikter i linje med Kremls som ”vinner” i slutändan, säger Tolz.
Solovjov är också känd för sin anti-västretorik.
– Jag tror att Solovjov egentligen är väldigt smart. Jag tror att han förstår exakt vad som pågår och vad han gör och varför. Skabejeva, å andra sidan, framstår inte som särskilt smart.
Portionerar ut skulden
Västerländska analytiker har en tendens att tolka kritiska uttalanden och oppositionella röster i rysk tv som tecken på sprickor i det ryska etablissemanget. Men detta är sällan fallet.
– Den statliga ryska mediala strategin är väldigt noggrant uttänkt i möten mellan mediechefer och Kremlrepresentanter, säger Tolz.
Hon menar att de kritiska rösterna eller åsikterna som ibland ändå förekommer i tv-programmen behövs när verkligheten inte stämmer överens med den bild som målats upp i propagandan.
– I dagens globala mediala värld kan inte ens auktoritära ledare kontrollera all information som medborgarna får. Vad ska propagandisterna i rysk tv säga när de en dag firar att den ukrainska regionen Kherson införlivas med Ryssland, medan den ryska armén följande dag inte längre ens har kontroll över hela Kherson?
– Jag tror att du därför ibland kan se att Simonjan och Solovjov inte vet vad de ska säga eller säger öppet att något inte går enligt plan. De försöker hitta personer, som inte är Putin, att portionera ut skulden på.
Trollkonton och bloggar
Utöver propagandan i tv sprids också Kremls budskap i olika nyhetstidningar.
– Det finns även bloggar, som har varierande koppling till Kreml. De framstår som oberoende och är för kriget – och de är ganska viktiga. Några av dem får fördelar från Kreml, men de är inte Kremls anställda, säger Tolz.
Enligt henne är det väldigt svårt att veta hur man ska tolka det som sägs i den ryska propagandan.
– Det finns till exempel användare på sociala medier som påstår sig vara personer som hoppat av från den ryska säkerhetstjänsten och som läcker uppgifter. Jag har sett både västerländska journalister och regeringar som använt de här uppgifterna, trots att vi inte kan veta säkert vem som egentligen ligger bakom dem.
Gatov säger samtidigt att väst har en tendens att överkomplicera propagandan.
– De här tv-personerna är inte så nära kopplade till säkerhetstjänsten. De är inga ideologer. De gör det här för att de är betalda för att göra det.
Och de är välbetalda.
– De tjänar lika mycket som amerikanska talkshowledare, trots att levnadskostnaderna är mycket mindre i Ryssland, säger Tolz.
Vladimir Solovjov beskrevs för 25 år sedan som en Kremlkritisk röst – stämmer det att han var det?
– Ja det stämmer, Kiseljov också till viss del. De sade väldigt annorlunda saker då. Men Putin sade också väldigt annorlunda saker för 20 år sedan, säger Tolz och skrattar.
Gatov tror också att den ryska publiken köper propagandan.
– Om du repeterar samma sak tillräckligt många gånger så börjar folk tro att det inte är ett misstag att personen säger så här, utan att det betyder något.