Den här artikeln värmer upp inför den tredje och sista säsongen av Exit. Här finns inga spoliers.
”Jag hör till den ena procenten av befolkningen som äger en femtedel av alla inkomster”.
Den tredje och sista säsongen av tv-serien Exit inleds med en smått manisk monolog där vi hör Jeppes röst samtidigt som kameran sakta zoomar in på den stora, vackra trävillan där han bor.
Norge är ett paradis för en som mig, ”etablerad, rik och vit”, förklarar Jeppe. Klimatförändring, maktfördelning eller flyktingar, det bryr han sig inte om. ”Jag har slutat önska mig saker, för det jag önskar mig, det köper jag”.
I nästa stund ser vi hur Jeppe springer rakt ut genom fönstret på övre våningen och i slow motion börjar falla ner mot trädgårdsmöblemanget och poolen, omringad av glassplitter.
Och det här är alltså den första inledande minuten av serien.
Så varför fascineras vi av Jeppe (Jon Øygarden), Adam (Simon J. Berger), Henrik (Tobias Santelmann) och William (Pål Sverre Hagen).
Fyra norska män som är skamlöst rika och smått besatta av alla sina lustar.
Serien har också haft ett så stort genomslag i Norge att den efter säsong två även blev en del av politiken
Fyra vansinniga musketörer
När Exit dök upp 2019 fick den till stånd en chockvåg. Här mötte vi fyra norska finanshajar med egon lika stora som hoppbacken i Holmenkollen.
De spekulerade på börsen lika intensivt som de snortade kokain och knullade.
Insidertips och skatteparadis var något lika naturligt som en tur till fjällen.
De ljög, bedrog och lurade och ansåg att de hade rätt till det för att de var smartare och bättre än alla andra.
Till råga på allt verkade de nöjda, ja till och med stolta, över att bryta mot alla regler.
De var omoraliska, ibland nästan omänskliga och extremt fascinerande att följa.
Vem skulle inte någon gång vilja uppleva att man står över alla sociala regler och lagar?
De rika och de djärva
Om säsong ett var en omtumlande snabbtur in i deras värld fick vi i säsong två veta mer om hur Adam och hans vänner gått till väga för att bli så extremt rika.
Nu var det Adams fru Hermine (Agnes Kittelsen) som fick nog och bestämde sig för att lära sig allt om hur man tvättar pengar, gör insideraffärer och hur skatteparadis fungerar.
Efter att ha sett två avsnitt av säsong tre kan jag konstatera att ett tema nu är kryptovaluta och grön energi. Eller rättare sagt, det är de statliga miljöstöden som lockar och att hitta kryphål för att undvika beskattning.
Men så handlar det också om osynlighet, i många olika former. För som de här killarnas ärkerival Michael Beskow (Rolf Lassgård) så tydligt sammanfattar det hela - om du gör dina tillgångar osynliga kan du inte heller avkrävas något ansvar.
Och ansvar vill ingen i den här serien bära.
Girigheten framför allt
Visst kan man se Adam och hans vänner som ett slags söner till den fiktiva finansmannen Gordon Gekko (Michael Douglas) i filmen Wall Street (1987). ”Greed is good”, sade Gekko. Men för Adam och hans vänner verkar girigheten vara mer abstrakt.
De har allt. Flotta hus och dyra bilar. Vackra fruar och söta barn. Och au pairer från Filippinerna som tar hand om barnen.
Men familj eller relationer överlag verkar vara betydelselösa för dem. Det är bara yttre attribut de skaffat sig för att de kan eller för att det ser bra ut.
Mest verkar de vilja ha kicks. Kicks av pengar, sex, droger eller bara makten och möjligheten att lura och bedra utan att åka fast.
Insatserna blir också hela tiden allt högre eftersom nästa kick måste vara bättre, större, häftigare än den förra.
Allt och alla kan köpas för pengar, det är bara fråga om priset.
Allt är sant, åtminstone nästan
Det som kanske speciellt fascinerade då Exit började var textplanschen i inledningen som informerade att serien var baserad på intervjuer med fyra män i finansbranschen.
Serien var alltså inte fiktion utan sann. Eller ja, 70 % sant, påstod seriens skapare Øystein Karlsen.
I alla fall var det här en frontalkrock med bilden av hurtfriska norrmän i folkdräkt som glatt viftar med nationalflaggan och käckt vandrar i fjällen.
Fascinerade var också norrmännen själva, en och halv miljon norrmän såg den första säsongen (Norge har cirka 5,3 miljoner invånare).
Serien har också haft ett så stort genomslag i Norge att den efter säsong två även blev en del av politiken. När man debatterade skattelättnader refererade politiker till verklighetens finansmän à la Adam, Henrik och Jeppe eller använde Exit-karaktärernas intag av droger som argument mot förslaget till rusmedelsreform.
Även i övriga Norden har serien varit en enorm framgång. I Finland hade första säsongen över 400 000 tittare per avsnitt och man har också gjort en finländsk version av Exit.
Exit visar en annan, men lika mörk sida av den till synes jämställda välfärdsstaten
Den mörkare sidan av välfärdsstaten
En del av fascinationen för serien handlar kanske också om det som gjorde nordic noir så intressant.
Nordic noir uppstod på 1990-talet kring svenska deckarförfattare som i kriminalromaner bakade in samhällskritik och gav en mycket mörk bild av den moderna, nordiska välfärdsstaten.
Exit-serien visar en annan, men lika mörk sida av den till synes jämställda välfärdsstaten.
Hur de rika bara blir rikare och lyckas undvika skatt. Hur förmögenhet fördelas ojämnt även i en nordisk välfärdsstat. Också i Finland kan man se hur den rikaste tiondelen äger hälften av förmögenheten.
Visst kan man ana en underliggande kritik när vi följer Adam och hans vänner i deras utsvävande livsstil och hämningslösa jakt på njutning.
Det här hedonistiska och omoraliska beteendet kan ju inte pågå i all evighet?
Och visst är det väl någon form av tomhet som Adam och hans vänner fyller med sex, droger och pengar?
I första säsongen ser vi också hur William blir psykiskt sjuk och hur Jeppe aldrig kommit över föräldrarnas skilsmässa. Och i två säsonger har vi nu följt hur Adam på något underligt sätt verkar ha svårt att helt frigöra sig från sin ex-fru Hermine, trots att han tycks hata henne.
Ytan krackelerar stundvis. Och kanske är även det en del av seriens popularitet?
Att vi sitter och väntar på att allt det omoraliska och all ondska skall slå tillbaka mot dem själva. För det måste väl finnas en universell rättvisa?
Eller …?
Kanske går det som det gick för filmen Wall Street. Den var menad som en kritik av börsbranschen men blev istället en inspirationskälla och Gordon Gekko en förebild.
Två avsnitt av Exit 3 finns nu på Arenan och de följande avsnitten kommer att publiceras ett i veckan. Med ett Yle konto kan du få en notifikation när ett nytt avsnitt finns på Arenan. Läs mer här.