Åbokonstnären Kaj Stenvall har målat över 140 tavlor som kritiserar Rysslands anfallskrig mot Ukraina. De har fått mycket publicitet och nu har det också uppstått en del rabalder kring de här tavlorna.
Det var nämligen meningen att Stenvall skulle ha öppnat en ny utställning till sommaren i Logomo i Åbo, men så meddelade Logomo trots allt att planerna på en utställning måste skrotas eftersom man ansåg att det var alltför riskabelt. Man ansåg också att det skulle ge Logomo negativ publicitet om det skulle ske någon form av terrorattack mot tavlorna.
Kaj Stenvall anklagar nu Logomos ledning för Finlandiseringstendenser, alltså att man är undfallande i förhållande till Ryssland. Samma känga får också konstnärskollegorna och konstinstitutionerna i Finland. Stenvall menar att de är alldeles för passiva. Var håller den kraftfulla kritiken mot Rysslands anfallskrig hus? undrar han.
Det är ett helt löjligt att säga så, det stämmer inte.
Kari Immonen om finlandiseringstendenser
Torsdagens Slaget efter tolv spinner vidare på påståendet om att finländska konstnärer kryper för Ryssland och frågar vad vi överhuvudtaget kan förvänta oss av konsten? Hur politisk ska den vara och stämmer det att det är särskilt svårt och obekvämt för konstfältet i Finland att kritisera just Ryssland?
I debatten möts chefen för Åbo konstmuseum Kari Immonen, kuratorn, kritikern och tidigare museichefen Pontus Kyander och Berndt Arell som har varit chef för bland annat Åbo Konstmuseum, Helsingfors stads konstmuseum, Kiasma och Nationalmuseum i Stockholm och dessutom direktör för Svenska Kulturfonden.
”Ren och skär feghet”
Både Berndt Arell och Pontus Kyander är överens om att Logomos argument för att slopa den Putinkritiska utställningen och talet om säkerhetsrisker är överdrivet och att det istället handlar om ren och skär feghet.
– Fegt är det ju, slår Arell fast. Det är amatörism, amatörmässigt. De som har fattat dessa beslut arbetar i en annan värld med andra premisser än konstvärlden, det är uppenbart, säger Arell.
Finland är lite speciellt för det är nog det mest konfliktskygga landet i Norden.
Pontus Kyander
Pontus Kyander konstaterar att beslutet att inhibera utställningen handlar om konflikträdsla snarare än en säkerhetsrisk.
– Finland är lite speciellt för det är nog det mest konfliktskygga landet i Norden. Det har säkert med Finlands historia och finlandiseringsperioden att göra, man har vant sig vid att det inte blir så skarpa konflikter i offentligheten, inga högljudda samtal om konst.
Kyander konstaterar att det samtidigt också är så att konst och kultur måste innehålla konflikter för att överhuvudtaget hållas vid liv.
– Det blir ju inte intressant om det inte finns någonting att vara oense om.
Kyander slår fast att det är konstinstitutionerna som bär ett särskilt ansvar för att hålla dessa diskussioner vid liv.
– Konstnärer har ju egentligen inget ansvar att vara politiska på uppmaning, sådant gör man i totalitära stater. Men däremot har konstinstitutionerna ett ansvar att bereda plats för samtalen och konflikterna – därför behöver de i någon mån vara politiska också, menar Kyander.
Arell håller med om att institutionerna har ett stort ansvar i att delta i samhällsdiskussionen. De ska erbjuda en scen för konstnärerna att lyfta fram frågor som skaver och gnager.
– Det måste göra lite ont. Det kan vara obekvämt och lite tråkigt, men det är ändå en del av konstinstitutionernas uppdrag, menar Arell.
Kryper konstnärerna för Ryssland?
Kaj Stenvall är inte bara besviken på att det inte blev något av den planerade utställningen, han är också besviken på konstnärerna i Finland.
Håller ni med om det här att konstnärerna och konstinstitutionerna i Finland är alltför passiva när det gäller Rysslands anfallskrig mot Ukraina?
– Ur tysk horisont där jag verkar idag så ser det ganska passivt ut, konstaterar Arell.
Kari Immonen håller inte med.
– Det är ett helt löjligt att säga så, det stämmer inte. Jag är säkert på att alla inom konstfältet har en stark åsikt om kriget och de är inte passiva. Det kanske inte resulterar i konkreta konstverk men diskussion pågår på alla möjliga platser, till exempel i sociala medier. Men visst kan man alltid göra mer.
– Illustrerande konst är sällan intressant och konst som behandlar enskilda fenomen blir ofta just illustrativa, menar Immonen.
Immonen konstaterar att det främst är frågor om naturen, klimatet, frågor om könsminoriter, sexuella minoriteter och till exempel samerna som engagerar konstnärerna just nu.
Vietnamkriget engagerade – men inte Ukraina?
Konstnärer har ju egentligen inget ansvar att vara politiska på uppmaning, sådant gör man i totalitära stater.
Pontus Kyander
Pontus Kyander lyfter fram att kriget i Vietnamn ledde till att det skapades massiv av intressant konst.
– En liknande konflikt som sker idag har inte triggat någon motsvarande respons. Och man kan fråga sig hur det kommer sig? funderar Kyander som menar att konstnärsfältet kanske är van vid att köra i sina vanliga hjulspår.
Det finns givna konflikter som är accepterade, som till exempel att ta ställning till konflikten mellan Israel och Palestina.
– Vi har också en accepterad kapitalismkritik i konsten som återkommer ofta. Men vi har väldigt mycket svårare att närma oss och diskutera frågor kring den nya fascismen som har uppstått i Ryssland. Jag kan inte uppmana konstnärer att göra det ena eller det andra, men jag kan observera att det samtalet inte förs, säger Kyander.
Ryssarna har rövat museisamlingar och tagit allt de vill. Vi borde hjälpa Ukraina att bevara sitt kulturarv.
Berndt Arell
Vad mer kan konstfältet göra?
Kari Immonen – vad kunde konstfältet göra mera?
– Visst kunde vi göra mer! Vi som institutioner har ju gjort nästan ingenting, utbrister Kari Immonen.
Berndt Arell lyfter fram att det i Sverige pågår en aktiv diskussion om hur svenska konstmuseer kunde hjälpa Ukraina att rädda Ukrainas konstskatter. Det här borde engagera också konstmuseer i Finland menar Arell.
Visst kunde vi göra mer! Vi som institutioner har ju gjort nästan ingenting
Karin Immonen
– Ryssarna har rövat museisamlingar och tagit allt de vill. Vi borde hjälpa Ukraina att bevara sitt kulturarv. Det har redan förstörts 200 världskulturarvsplatser i Ukraina under ett år. Där borde Museiverket eller Nationalgalleriet till exempel hjälpa till, säger Berndt Arell.
Du kan lyssna på hela diskussionen om konstnärers samhällsengagemang genom att trycka på länken högst upp i artikeln.