Det var den sistnämnda som för ett par år sedan sökte en medförfattare till en tilltänkt deckare genom en tävling som Ventus vann.
Efter det har de skrivit på boken på var sitt håll och resultatet heter Den som offrar sig och även om Gustavson som initiativtagare bor i Sverige utkommer deckaren på det finlandssvenska förlaget som heter Förlaget.
”Detta är den första delen i serien Brottsplats Österbotten”, läser jag på bakre pärmen och bra så, tycker jag. Gustavson är en garvad skribent men Simon Ventus debuterar i och med boken som författare. Tillsammans har de skrivit en fängslande och fungerande deckare som greppar tag i mig direkt från början.
Brottsplats Österbotten
Underrubriken Brottsplats Österbotten antyder att deckarna i den uppenbarligen tilltänkta kommande serien kan utspela sig lite varstans i svenska Österbotten. Den här gången står Korsholm i turen och byarna Solf och Petsmo är huvudskådeplatserna.
Det betyder att åtminstone Simon Ventus är på sin mammas gata, han är nämligen född och uppvuxen i Korsholm och det märks minsann. Miljöerna är fina och detaljerade och beskrivna med inlevelse och lokalkännedom.
Men vem är den som offrar sig? Utan att avslöja alltför mycket kan jag berätta att mördaren står att finna i en liten och obskyr frikyrkorörelse som det finns många av i svenska Österbotten, även om jag tycker att deras antal minskar och de som finns kvar ofta för en tynande tillvaro.
Det här gäller dock inte för den skara som har samlats kring förkunnaren och väckelsepredikanten Lukas Björkstrand. Han bor på en gård nära Karperöfjärden utanför Vasa. Han har inrättat en tonstudio där han bandar och klippar sina domedagsvideor som han lägger ut på Youtube. I källaren finns hans så kallade krypta i vilken hans lilla men växande skara firar sina extatiska gudstjänster under ledning av ”evangelisten” Lukas.
Det kan kännas lite uttjatat och väl enkelt med en deckare som utspelar sig i och kring en österbottnisk frikyrka, och så sent som för en månad sedan kom Oravaisbon Nilla Kjellsdotters deckare Himmelsgården som utspelar sig i en liknande miljö. Men Gustavson & Ventus beskriver miljöerna så pass bra och övertygande att det inte är någonting som stör mig nämnvärt.
Religiösa förtecken
Vasapoliserna Marcus Tapper, Johanna Heinola och Seppo Mäkinen får uppdraget att reda ut mordet på en prästfru i Solf som blev stenad till döds utanför prästgården. Att mordet har skett under religiösa förtecken råder det inget tvivel om. I prästgårdens hall hittades nämligen ett kortfattat brev: „Du har blivit förmanad, men inte ångrat dig. Bär din egen synd och ta ditt eget straff. Med korsets eld skall landet renas.”
Kort därpå hittas det ännu ett lik. Också det här offret hade mördats på ett synnerligen rått och otäckt sätt. Mordoffret, Niklas, en homosexuell lärare som är gift och bor ihop med sin man Kevin, hade likaså bragts om livet i parets hem. Det som binder offren samman, förutom ett förment falskt leverne, är deras deltagande i en samtalsgrupp under psykologen Sophias ledning.
Under utredningens gång försvinner Marcus tonårsdotter Anni och ni kan säkert tänka er vem som står bakom kidnappingen. Det här stråket ställer jag mig lite tveksam mot. Det känns lite påklistrat men hör till dagens deckarekonvention: att alltid ta någonting ur en kommissaries privatliv med i fallet. Deckaren hade klarat sig lika bra utan den här utvidgningen.
Imponerande debut
Den som offrar sig är ett rätt så imponerande och väl genomfört debut av Simon Ventus. Det är nämligen han som är ansvarig för upplägget och intrigen. Och lokalkännedomen, som sitter som ett smack.
Sedan är det förstås lite svårt att avgöra vem som skrivit vad när två skriver en bok tillsammans. Boken är det oaktat ytterst välskriven och sticker därmed ut ur den allt mer tilltagande finlandssvenska deckareboomen. Till och med metaforer vågar man sig på, någonting som inte är vardagsmat inom den här genren.
Och metaforerna fungerar: ”Fantasiträdet hade blivit en urskog av ångest” är ett av de många goda exemplen.
Marcus huvud bultade som ett stålverk när han följande dag vaknade i fosterställningen. (...) Februarisolens strålar brände som svetsloppor på hans näthinna och det värkte till i bakhuvudet när impulsen nådde fram till syncentrum.
Fin metaforik ur Gustavson & Ventus deckare Den som offrar sig
Deckarvågens avigsidor
Till sist ännu några ord om deckarna som dominerar dagens topplistor inom bokförsäljningen. Någonting som också märks mera och mera i Svenskfinland. Undertecknad har skrivit tre deckarrecensioner på bara en dryg månad. Förutom den här och ovan nämnda Nilla Kjellsdotters bok även Staffan Bruuns Vinet brinner, det nyaste tillskottet till hans Burt Kobbat-serie.
Man kan till och med tala om en trend. Ett bra tecken för det är att författaren Eva Frantz till och med utnämnts som Svenskfinlands deckardrottning.
Tyvärr är det lite si och så med kvalitén på de finlandssvenska deckarna. Någonting som kan skönjas också i andra länder. Förr, innan deckareboomen började på allvar, var deckarna ofta färre men välskrivna och kunde häva sig gentemot all annan skönlitteratur. Idag är det tyvärr tvärtom.
Många av dagens deckare, och det är som sagt verkligen många som ser dagens ljus, är torftigt skrivna, hastiga hopkok. Det finns undantag, som recensionen här ovan vittnar om, men i det stora hela är det idag kvantiteten som tycks ge klirr i förlagens kassor och inte kvaliteten.