Någonstans i Borgå skärgård är livet enkelt. På ön – det kunde vara Emsalö – händer inte mycket annat än att en lång bro från fastlandet byggdes för några årtionden sedan, men den fruktade turistinvasionen uteblev och i övrigt förblev livet sig likt. På vårsidan öppnar baren vid bensinstationen och där sitter sedan valda delar av de manliga ortsborna i keps och flanellskjorta och muttrar under långsamt alkoholintag. Har man rest eller seglat – eller rent av bor – i kustbygderna är man väl bekant med de där små båthamnarna med en mack och en bar som serverar kaffe och öl, smörgåsar och rustika luncher och där ortsborna är lätta att skilja från sommargästerna genom de i skärgården universella och distinkt olika klädkoderna.
Med lottokupongen mot Helsingfors
Ibland händer något. Någon dör till exempel. Inte så mycket att orda om i sig, men den oinlösta lottokupongen som suttit uppnålad på Mattis mors vägg kräver nu en aktiv insats när moderskapet sällat sig till förmödrarna. Motvilligt måste Mattis ta sig till Helsingfors och lotteribolagets huvudkontor. Ett så maktpåliggande åtagande kräver naturligtvis uppbackning, låt vara av de självutnämnda och inte nödvändigtvis önskade kumpanerna Bock och Hakala.
I Mikael Crawfords nya roman Lotto är vägen till Helsingfors lång och besvärlig, men inte längre än att den efter enstaka haverier går att genomföra på en dag. Skåpbilen ger upp och måste bogseras bort, landsvägsbussen tar vid och under hela färden känns lottokupongen påtagligt i Mattis ficka. I storstaden tar nya förvecklingar vid och nya personer, ännu mer bortkomna än landsortsbohemerna, introduceras. Till exempel den nyskilda Emma som brottas med övergivenhetens ångest, förkroppsligad i en stor elefant som plötsligt tycks dela hennes lägenhet, och den arbetslöse Alfred Mattila, som på nätet förstått att barn kidnappas av den liberala vänsterkabalen och hålls fångna i metrons vidsträckta nätverk av hemliga tunnlar.
I Don Quijotes fotspår
Detta är en pikareskroman i en bred tradition, där förflyttningen i geografin ger skäl till mer eller mindre lustiga förvecklingar. Cervantes Don Quijote är den mest kända förfadern i genren, Jerome K. Jeromes Tre män i en båt en annan. I Sverige excellerade Fritjof Nilsson Piraten med sina berättelser, i Finland har Arto Paasilinna mutat in ett eget revir med undantagsvarelser som gärna just genom en frivillig eller motvillig resa utsätts för händelser och prövningar och i bästa fall uppnår ett lyckligt eller åtminstone sedelärande slut.
Precis som avsett är det en underhållande roman. De karikerade gestalterna gör sitt jobb i berättelsen som även tar oss till den mognare publikens raggningsplats nummer ett i huvudstaden, Tunneln, eller mer känd som ”mummotunneli” – fast i Crawfords roman talar alla i Helsingfors svenska, vilket kan förvåna men gör berättandet enklare.
Fast i ett evigt 1950-tal?
Naturligtvis hör det till denna romantyp att gestalterna är på olika sätt renodlade och inte så lite överdrivna; stereotypen är ett litterärt redskap och inget ont i det. Egentligen är den östnyländska trion allihop varianter på landsortens oftast ensamstående man, fyndig i repliken när han är med andra män men fumlig med känslorna och i förhållandet till kvinnorna. Denna landsortsman är oanfrätt av gender-diskussion och moderna könsroller, och det må vara hänt. Men i Crawfords roman finns inte heller någon egentlig distans eller ”problematisering” av just dessa könsstereotyper. Det är som om en del av boken sitter fast i ett evigt 1950-tal då män var män och kvinnor behövde just sådana män och i stort sett inget annat utom möjligen en gryta att röra i och en strumpa att stoppa. Romanens andra aspekt antyder ett mer öppet knullsuget och Tinderaktivt 2020-tal där mogna kvinnor tar männen på släp från krogen. Mer komplicerat än så blir det inte. Det är synd, för nog finns det komisk potential i att konfrontera traditionella könsroller och könsidentiteter, med alla de motsägelser som möter en människa i Tindertumultet och i de ofta föga jämställda parrelationerna idag.
Jag tror att Crawford har material och förmåga att ta sina berättelser och gestalter längre och djupare, med stereotyper och allt. Det är en märklig landsända både han och jag lever i, ett Östnyland som lever lite vid sidan av världshändelserna och den relativa storstaden Helsingfors. Här är överraskningarna lika få som bussarna in till stan. De knotiga originalen hittar man nog här, men också det moderna livets komplikationer och utmaningar. Där finns material till en djupare pikaresk, mer oroande men inte mindre komisk.