FN beskriver Syrien som ett försummelsens epicentrum. Löftet om att skydda civilbefolkningen var mer eller mindre en illusion, konstrateras det i en rapport om hanteringen av jordbävningen i nordvästra Syrien.
I Syrien dog officiellt nästan 6 000 människor i samband med jordbävningen den sjätte februari. Jordbävningen hade en magnitud på 7,8 och är den kraftigast i Syrien på ett århundrade. Den inträffade strax innan inbördeskriget gick in på sitt trettonde år.
Bistånd kom inte fram – men nog döda kroppar
De skyldiga till misslyckandet är samtliga parter i konflikten, det internationella samfundet och FN själv, heter det i FN-rapporten. För att hjälpen skulle nå fram i tid förutsattes att parterna hade lyckats komma överens om ett eldupphör. Sådana förhandlingar fördes inte alls.
Man lyckades inte tillåta och främja att livräddande hjälp kunde levereras via tillgängliga vägar. Det ledde till att räddningsteam och utrustning inte kom fram under den första – och mest kritiska – veckan efter katastrofen.
Syriens president Bashar al-Assads regering väntade en vecka med att godkänna att hjälp skickades in över gränsen från Turkiet. Efter beslutet utökades de humanitära korridorerna från en till tre, men det är en tillfällig lösning som ska underlätta biståndsarbetet i tre månader framåt.
Under den första veckan kom bara ett fåtal biståndstransporter in, medan flera tusen syriska kroppar skickades över gränsen så att syriska anhöriga skulle ta hand om kvarlevorna.
Sedan tidigare finns det närmare fyra miljoner syriska flyktingar i Turkiet. När jordbävningen inträffade och Turkiet plötsligt hade stora mängder hemlösa, blev det politiska trycket att prioritera den egna befolkningen stort.
– Syrier talade på sociala medier om hur de inte fick hjälp men nog sina anhörigas kvarlevor skickade till sig, säger Sherwan Qasem som arbetar på Läkare utan gränser i Amsterdam. Han är själv från Syrien men lämnade landet när kriget pågått i ett år.
Läkare utan gränser var på plats tre dagar efter jordbävningen. Det gick relativt snabbt eftersom organisationen redan är aktiv och etablerad i norra Syrien.
Solidaritet inom landet
Medan syrierna väntade på hjälp skedde något ovanligt, i ett land som lever med inbördeskrig.
– Civila i nordöstra Syrien lyckades skickade en konvoj med 85 lastbilar med nödvändiga saker åt de nödställda i landets nordvästra delar. Hjälpen var främst sådant de själva ansåg sig klara sig utan i hemmet, som en extra madrass, täcken och matvaror. Insatsen kallade de ”från de sårbara till de sårbara”, berättar Qasem.
Stora delar av nordöstra Syrien har ödelagts i och med inbördeskriget, och hjälpen kom bland annat från den svårt sargade staden Raqqa som var IS huvudstad under dess glansdagar.
Jordbävningen fick syrierna att se varandra som bröder och systrar och vilja komma till undsättning, säger Qasem.
– Det är hoppingivande med tanke på dem som tänker ”syrierna kommer alltid att vilja döda varandra”. Då det behövs stöder de varandra oavsett om de befinner sig i nordost eller nordväst. Syrierna hatar inte varandra, de vill ha fred, säkerhet, stabilitet och demokrati.
Är slutet på kriget nära?
Kriget har gått in i en mer passiv fas där antalet attacker och sammandrabbningar är färre än för några år sedan. Däremot är infrastrukturen totalförstörd på många håll och många saknar både pengar och förnödenheter. Ett massivt antal är på flykt inom landet.
Det syriska inbördeskriget har utvecklats till ett så kallat ombudskrig, alltså ett krig där exempelvis stormakter indirekt ligger i krig med varandra på en tredje stats territorium.
Den ryska närvaron har blivit mindre i och med Ryssland invasion av Ukraina, det märks enligt Qasem i att antalet ryska soldater blivit färre.
Just Ryssland utgör enligt Qasem ändå ett orosmoment i och med den ryska retoriken om att kriget i Ukraina förs mot Väst och inte mot den ukrainska befolkningen.
En farhåga är att nordöstra Syrien, där USA fortfarande har trupper – eller nordvästra Syrien, där Turkiet är närvarande – hamnar i kläm i ett upptrappat proxykrig. Det skulle i praktiken kunna handla om ett läge där Ryssland anser att USA krigar mot ryssar i Ukraina och bestämmer sig för en offensiv i områden med amerikansk närvaro.
Men för civilbefolkningen utgör stormakterna inte det största bekymret.
– När jag frågar min familj i Syrien vad deras största bekymmer är, svarar de alltid att de varje år tänker att ”det här måste vara det sista året” - och så är vi här igen, ytterligare ett år senare, säger Qasem.
Han betonar att det måste hittas en politisk lösning. För att kriget ska ta slut behövs en övergångsperiod med kompromisser.
Hittills verkar ändå kompromissviljan saknas, vilket för oss närmare ett trettonde, fjortonde eller rentav ett femtonde år.