Mastraren Svante Forsbäck berättar vad som gick snett med Metallicas Death Magnetic-skiva som lät eländig — och varför Guitar Hero-versionen lät bra.
Svante Forsbäck dyker upp till intervjun med hörselskydd i öronen. Trafikbullret och annat oljud i Helsingfors centrum är så högt att han har tagit som vana att skydda sina främsta arbetsredskap med öronproppar.
— Om jag ännu ska jobba idag så sliter det otroligt på öronen att bara gå på stan eller på lunch eller på restaurang. Det är nästan alltid öronproppar som gäller om jag går ut hemifrån, säger han.
Han är mannen som har full inblick i musikbranschens kulisser. Han kan berätta smaskiga anekdoter och inside-skvaller om världskändisarna vi lyssnar på och läser om.
Svante har också direktkontakt till medlemmarna i Rammstein och de ännu viktigare personerna ”Birgit” och ”Stefan” som hela Rammstein-maskineriet snurrar kring. Hamnar du i onåd med Birgit kan du hälsa hem ifall du vill samarbeta med de tyska industrirockarna.
— Birgit varit med ganska långt från början. Många av de som jobbar där har varit med länge. Visst har det kommit nya människor som jobbar på deras kontor men de flesta har varit bandet trogna, berättar han.
I podden Grönroos garage berättar han vad som hände när han remastrade låten Mutter och slutresultatet visade sig vara 30 sekunder längre än originalet. Hur är det ens möjligt?
Han kan också reda ut mysteriet med Metallicas förrförra album Death Magnetic från 2008, vars sound det blev ramaskri om då den kom ut. Det lät helt enkelt för jävligt i vissa spelare. I podden ger Svante en teknisk analys av ljudproblemen med albumet som Lasse rankat som bandets sämsta.
Många skyllde på mastringen när soundet i albumets låtar brast och skrällde. Lasse minns att då han rippade cd:n till sin telefon så var skivan så gott som olyssningsbar medan Guitar hero-versionen av Death Magnetic inte hade samma problem.
För många musikdiggare, kanske rentav de flesta, är begreppet ”mastring” en svårbegriplig term.
Att förklara vad en mixare gör är lättare. Mixaren höjer ljudnivån på gitarren, sänker virveltrumman en aning, klipper bort ett misstag där trummpinnarna slår i varandra med en ljudlig knäpp och letar fram ett häftigt sound på sången och lägger kanske litet reverb (eko) på.
Men mastring är en sista åtgärd som gör ljudbilden bättre. I podden Grönroos garage berättar Svante Forsbäck till exempel om de stora fysiska maskinerna han använder istället för någon mjukvara på datorn.
Det inte bara är en teknisk kontroll utan det är också samtidigt en musikalisk kontroll.
— Jag brukar lite se det som photoshopping. Alla vet vad photoshopande är. Och det är vad jag gör egentligen. Photoshopping för ljud. Man gör ganska mycket men i slutresultatet vill man inte höra att det är så hemskt mycket som är gjort. Så jag putsar och polerar och försöker få det att låta så bra som möjligt. Men jag kollar också låtens musikaliska kvalitet. Jag försöker lyfta fram diverse instrument som också kan göra innehållet i låten bättre, förklarar han.
— Rammstein brukar säga till direkt om de tycker att det låter dåligt eller om någonting är fel, berättar Svante.
Just Rammstein är ökända för sina byråkratiska och omständiga arbetsmetoder där varenda detalj ska bestämmas över en demokratisk palaver som kan räcka tjugo minuter eller två timmar. Men för Svante passar deras stil bra. Allting finns klart nerskrivet med tydliga deadlines.
— Allt planeras otroligt noggrant vilket samtidigt är otroligt skönt för man vet vad som kommer och vad som ska ges ut om ett år. Vilket är ganska ovanligt i dagens läge med många andra artister, konstaterar han.