Samtliga var unika händelser, men samtliga har någonting att lära oss i vår tid, då vi halkar allt längre mot den sjätte stora utrotningen.
Alla de här avsnitten publicerades för ett par år sedan, men i det här perspektivet spelar ett par år ingen roll.
Före det första flercelliga utdöendet
Man brukar räkna med fem stora utdöenden i livets historia på jorden. Fem gånger har det flercelliga livet på jorden stått vid avgrundens brant. Men varje gång har livet rest sig igen, borstat dammet av sig, och gått vidare mot nya, oanade höjder.
Här ska vi ta en titt på den första och största massdöden. Den räknas inte till de fem. För det fanns en tid innan det flercelliga livet, en lång period då det encelliga livet, mikroberna, härskade på jorden. Och mitt i den, för två och en halv miljarder år sedan, kom en riktig skräll. En av de största någonsin - alla kategorier.
Och var glad för det. För du skulle inte kunna andas annars. Du skulle inte existera annars, för den delen.
Men för två och en halv miljarder år sedan andades livet på jorden inte syre. Livet på den tiden hatade syre. Jorden befolkades på den tiden av anaeroba organismer.
Det första flercelliga utdöendet
I det här avsnittet ska vi ta en titt på den första av de fem skärseldarna, det så kallade ordovicium-silur-utdöendet för cirka 440 miljoner år sedan. Det näst största massutdöendet i jordens historia. Uppemot 85 procent av alla arter strök med den gången.
Sex och död hand i hand
Välkommen till fiskarnas tidevarv. Det är 360 miljoner år före vår tideräkning. Livets stora partaj pågår vid den här tiden ännu i oceanerna, landbacken är inte inbjuden. Kontinenterna ligger tysta och mestadels öde.
Men någonting är i görningen uppe på land. De gröna växterna förbereder en offensiv. De skjuter ned sina nyutvecklade rötter djupt i den jungfruliga marken och börjar mala sten.
Restprodukterna från den processen kommer snart att rinna med floderna ned i oceanerna. Slutresultatet kommer att bli en enorm katastrof. Ett av jordens fem stora massutdöenden står inför dörren. Det kallas det devonska utdöendet.
När det jordiska livet nästan dog ut
För cirka 252 miljoner år sedan, i gränslandet mellan de geologiska perioderna perm och trias, rämnar jordskorpan totalt i det som i dag är västra och centrala Sibirien. En serie massiva vulkanutbrott följer, och de tar inte slut på en miljon år. Undergången är här.
Lavan som väller upp ur ur jorden har en uppskattad volym på mellan en och fyra miljoner kubikkilometer.
Och det säger sig självt att det här inte kan bli utan konsekvenser. Det som följde var det största och mest totala massutdöendet i hela jordens historia. Omkring 90 procent av alla arter på jorden dog ut, snabbt och brutalt.
Det här är faktiskt två sammanslagna utdöenden, nummer tre och fyra!
Men det handlar inte bara om ond, bråd död. Det handlar också om dem som överlevde, om de två grupper som har tävlat om världsherraväldet ända sedan dess. Däggdjurens förfäder, synapsiderna, och sauropsiderna, dinosauriernas förfäder. Bäggedera har sina egna strategier, sina egna styrkor och svagheter.
När himlen föll ner
För 65 miljoner år sedan slog en enorm asteroid ned vid Yucatanhalvön och utlöste ett av alla tiders värsta massutdöenden på jorden. Bland annat ändades dinosauriernas långa herravälde. Det var en katastrof vars spår syns ännu i vår tid.
Men än går jorden inte under
Nu lever vi i en tid som enligt vissa forskare är på väg mot det sjätte stora utdöendet, holocen. Det här är samtidigt det första där människan har haft sitt finger med i spelet.
Men om någon försöker påstå att hela jordens underhgång är nära överdriever hen nog kraftigt.
I det här avsnittet ska det handla om slutet på allting. Som inte är nära, vad olyckskorparna än kraxar. Får man tro kosmologerna så är slutet otroligt avlägset. Antalet år som återstår till tidernas ände är en etta följd av hundra nollor.
