För Majvor är det här hennes andra resa som volontär via Lärare utan gränser. För fyra år sedan var hon en fem månader lång period i Myanmar i den tidigare huvudstaden Yangon.
Hon har en 20 år lång arbetserfarenhet av att vara lärare i Finland. Hon har jobbat med elever i olika åldrar och på olika stadier.
För några år sedan utbildade hon sig till artesan. Innan hon åkte iväg till Kenya jobbade hon som slöjdlärare i Hoplaxskolan i Helsingfors.
– Jag har alltid varit intresserad av frivilligarbete, olika kulturer och av världen överlag. Afrika har alltid intresserat mig och då chansen med Kenya dök upp nappade jag på, berättar Taddele.
Arbete i skolklasser och ministernivå
Att jobba som volontär inom Lärare utan gränser innebär att man inte får lön för sitt jobb. Men man får resorna och boendet betalt, och en liten dagpenning för att täcka till exempel en del av matkostnader.
Idén med arbetet, som Lärare utan gränser gör, är att föra ut det finländska pedagogiska kunnandet och utbildningsexpertisen, för att stödja och stärka den lokala utbildningssektorn i länderna.
Sabina Bergholm är enhetschef inom Kyrkans Utlandshjälp. Hon berättar att pedagogerna skickas till biståndskontext, till fattigare länder som behöver stärka och förbättra utbildningen för sina barn.
Hittills har de skickat ut lärare till bland annat Uganda, Kenya, Myanmar, Kambodja och det ockuperade Palestinska området.
– Arbetet går ut på att stödja lärarna i deras arbete, inte att undervisa eleverna, berättar Bergholm.
I en del länder arbetar de utsända på universitetsnivå med studerande som utbildar sig till lärare. I andra länder jobbar de på ministernivå och planerar läroplanen i landet.
– Vi vill stärka deras kunnande så att ländernas utbildningsnivå förbättras, annars skulle det inte vara hållbart, förklarar Sabina Bergholm.
I fattiga länder är lärarnas utbildning ofta låg, det kan ibland handla om om några veckors utbildning för att kunna undervisa.
Majvor jobbar i världens största flyktingläger
Då Majvor Taddele anlände till Kakuma i februari, kom hon till sand, torka och hetta. Där hade inte regnat på tre år.
Kakuma är en by som ligger i Turkanaregionen nära gränsen till Sydsudan, Etiopien, Somalia och Uganda. Lokalbefolkningen är mycket fattig.
I Kakuma finns ett av världens största flyktingläger, där det bor cirka 200 000 flyktingar.
Lägret ligger mitt i öknen och förvaltas av Kenyas regering och FN:s flyktingorgan UNCHR. Flyktinglägret skapades 1992 av UNHCR och den kenyanska regeringen för att ta emot 23 000 flyktingar från Sudan.
På området har Kyrkans utlandshjälp byggt åtta lågstadieskolor med sammanlagt cirka 25 000 elever. För tillfället planeras det att öppnas högstadieskolor i området.
Över 100 elever i klassen
Många barn kommer till skolan för att de får ett mål varm mat om dagen.
Majvor Taddele berättar att disciplinen i klassrummen är förvånansvärt bra. I de lägre klasserna kan det vara långt över hundra elever i klassen och de sitter i famnen på varandra. I de högre klasserna är eleverna färre.
En stor utmaning med undervisningen är språket, berättar hon. Barnen kommer från grannländerna med olika språk och undervisningen i Kakuma sker på engelska och swahili.
– De kan sitta på skolbänken i flera år utan att förstå språket, berättar hon.
Lärarna glada över råd och tips
Majvor Taddele sitter med på lektionerna och följer med undervisningen. Hon befattar sig inte med innehållet som lärs ut, utan hur lärarna bemöter eleverna och hur de hanterar klassrumssituationen.
Efter lektionen går hon tillsammans med läraren igenom lektionen och ger tips och råd hur undervisningen kunde förbättras.
– De är jätteglada att få hjälp och råd, berättar hon.
Lärarna har möten, såkallade lärarcirklar, där hon sitter med och funderar kring utmaningar som lärarna tampas med. Det ordnas också 1–2-dagars utbildningar för lärarna där hon hållit föreläsningar och övningar. En gång var temat positiv disciplin.
Stilen att undervisa är väldigt gammaldags: läraren pratar och barnen sitter och lyssnar och upprepar.
– Jag föreslår ibland grupparbeten men de har inte riktigt tänt på idén.
Majvor Taddele är glad och stolt över att kunna föra ut det finländska pedagogiska kunnandet. Samtidigt är hon frustrerad över att omständigheterna är så svåra och det är ont om pengar. Det behövs mer och mer pengar för det kommer hela tiden nya flyktingar.
Att jobba med utbildning i krisområde (education in emergency) är något helt annat än att jobba i ordnade förhållanden som vi är vana med hemma i Finland.