Helsingfors stadsmuseum visar nu Jörn Donners hittills okända fotografier från 1950–60-talet och bilderna ges ut i en diger fotobok på förlaget Otava. Men även hans trassliga privatliv ställs ut till offentlig behandling.
KOM-teatern spelar den rosade föreställningen Rikkaruoho, en dramatisering av Otto Gabrielssons självbiografiska roman som skildrar hans uppväxt som Jörn Donners oäkta och oönskade son. I september väntar en bok på Schildts & Söderströms där Donners änka Bitte Westerlund nystar upp hans otaliga kvinnorelationer.
Hans livsverk omfattar ett dussin filmer, över sextio böcker, en lång politisk karriär, en Oscar … Trots det hamnar hans konstnärliga insatser i skuggan av avslöjandena och skvallret som fortsätter att omge hans person.
Kulturmannen: ju grymmare desto större
I Rikkaruoho på KOM-teatern i Laura Mattilas regi presenteras Donner själv som en mammut, efter titeln på hans omfångsrika självbiografi Mammuten. Det tungfotade urtidsdjuret får representera den särskilda art av kulturmän från mitten av 1900-talet av vilka Donner var ett sentida exemplar.
Den tidens konstnärsroll gav framstående konstnärer, särskilt manliga sådana, en bred tillåtelse att leva och uttrycka sig på sätt som trotsade samhällets konventioner.
Konstnärer från Ernest Hemingway till Henrik Tikkanen ansåg att skapandet hörde ihop med kopiösa mängder alkohol, andra som Ingmar Bergman eller Jörn Donner gjorde sig kända för sina trassliga kärleksaffärer. Genikulten rättfärdigade också att konstnärer var frånvarande föräldrar, deras storslagna begåvning skulle inte slösas bort på att sköta småbarn.
Rollen skapade sin egen logik. Överträdelser kunde alltid tolkas som uppgörelser med samhällets moralism. Allt helgades av det konstnärliga arv som kulturmannen lämnade åt eftervärlden. Konstnärens främsta plikt var mot Konsten själv att inte låta sitt skapande begränsas av hänsyn eller normer.
Varje svek, hänsynslöshet eller försummelse som nådde ut i offentligheten kunde tolkas som ett nytt bevis på konstnärens beredskap att säga sanningen och leva fritt.
I Rikkaruoho gestaltas hur Otto Gabrielsson köper Mammuten och läser en liten rad om sig själv. Donner konstaterar i förbifarten att hans två barn födda på 1980-talet var fullkomliga misstag, men vad gör man, de lever.
Den vårdslöst utslungade elakheten väcker allmän bestörtning och debatt. För Gabrielsson, som tillbringat ett liv med att längta efter sin pappas närhet och bekräftelse, är det så smärtsam läsning att han känner sig tvungen att skriva ett brev till svar. År 2020 publiceras brevet med titeln Vildhavre: det sista brevet till pappa, 2023 sätts en dramatisering upp på KOM-teatern. Återigen blir Donners person ett offentligt samtalsämne.
Mannen som var sitt eget budskap
Tre år efter sitt frånfälle fortsätter Jörn Donner att vara aktuell. Men som alltid är det svårt att avgöra om det är hans verk eller person som står i fokus.
Jörn Donners personlighet har den där flugpapperslika egenskapen som finns hos omsusade kulturprofiler vars verk inte går att diskutera utan att också diskutera upphovspersonen. För Jörn Donners del talar hans offentliga profil högre än hans verk, han är mannen som umgicks med den europeiska kultureliten, fick en Oscar, reste överallt och kände alla.
Professorn i litteraturvetenskap Merete Mazzarella har beskrivit Jörn Donner som en man vars jetsetpersona ”erbjuder kompensation för en lång rad nationella mindervärdighetskomplex”, och som i sant postmodern mening ”är sitt eget budskap”. Oberoende vad Donner talade om så var hans viktigaste budskap alltid ”Jörn Donner”.
Det är svårt att minnas vad han sade – trots hans långa politiska och konstnärliga karriär letar jag förgäves i minnet efter någon konstnärlig eller politisk idé att förknippa honom med.
Det är svårt att minnas vad han sade – trots hans långa politiska och konstnärliga karriär letar jag förgäves i minnet efter någon konstnärlig eller politisk idé att förknippa honom med. Men vi minns hur han talade. En dryg och avfärdande machoutstrålning, lite för smart för att stå för någonting särskilt.
I Rikkaruoho går Juho Milonoffs karaktär motvilligt med på att ”axla pappas energi” i terapiarbetet. Han sätter sig i en pampig fåtölj, vräker sig tillbaka och sluddrar lojt med en osynlig cigarett mellan fingrarna. Igenkänningen är omedelbar, Donners karaktäristiska hållning var i decennier en stapelvara för lata komiker.
Här blir effekten spöklik. Gestalten som osedd har tornat över hela föreställningen, den monumentala kulturpersonligheten, den frånvarande fadern, har plötsligt manats fram från underjorden. Han gläfser fram två tre repliker och kampviljan rinner av den stackars Otto. Sedan är han borta.
Människorna talar men verken tystnar
I pjäsens slutscen tågar den väldiga mammuten ner till sin sista vila och det signalerar både en försoning och ett avsked till detta sista urtidsdjur.
Vimlet av framstående unga skådisar i KOM-teaterns foajé efter föreställningen vittnar om vilket landmärke Jörn Donner fortsätter att vara i det finländska kulturlivet. Kanske pjäsen är en rättvis gestaltning av hur Finlands folk fortsätter att längta efter sin berömda landsfader Jörn Donners kärlek och uppskattning.
På ett melankoliskt sätt blottar den uppmärksamhet som riktas mot Donners privatliv själva svagheten i det gamla konstnärsidealet. Geniets hämningslösa framfart rättfärdigades med att den konstnärliga produktionen var viktigare än mänskliga hänsyn.
Men i efterhand förefaller det som om det är de såriga människorna, de trassliga relationerna som blir det verkliga arvet som fortsätter tala medan livsverket faller i glömska.