I slutet av mars blev den stora rivningen av Gadoliniahuset i Åbos studentkvarter klar, och nästan hela byggnaden är nu jämnad med marken. Under ytan bubblar dock radioaktiviteten, i ett rum där en av Finlands första partikelacceleratorer har stått sedan 70-talet.
Den står där fortfarande, eller de flesta delarna i varje fall. Det går nämligen inte att använda rummet, eftersom radioaktiviteten i väggarna först måste avklinga i en process som borde vara färdig kring år 2035. Vad som händer med källarutrymmet efter det är det ännu ingen som vet.
– Kommer vi att bli självlysande när vi kommer ut härifrån? frågar en något nervös reporter på väg in i ruinerna av Gadolinia.
– Nej nej, lyder svaret.
Vi går nedför några trappor, via kontrollrummet och förbi en dörr med texten ”Strålningsrisk”. Innanför dörren kan ingen människa vistas ifall maskinen är igång, får jag förklarat för mig.
Till slut står vi inne i det allra heligaste, det som kallas för bunkern där den 35 ton tunga partikelacceleratorn ännu står. För Olof Solin som har vigt sitt arbetsliv åt Gadolinias partikelaccelerator är det här första gången han är nere i bunkern sedan rivningen av byggnaden inleddes.
– Det är nog om inte lite kusligt så åtminstone en déjà vu-känsla. Det här skulle bli ett fint museum!
Ett liv i cyklotronens tjänst
Olof Solin var med då partikelacceleratorn kom till Åbo i mitten av 70-talet och också när den stängdes av för sista gången år 2019. Han är professor i radiokemi och har sedan två år tillbaka levt pensionärsliv.
– Gadoliniabyggnaden stod färdig år 1969, och dit flyttade olika naturvetenskapliga avdelningar som fysiken och kemin. Redan då när byggnaden planerades stod det klart att det skulle komma en partikelaccelerator till källaren. När ritningarna gjordes så var en Tandem Van de Graaff-accelerator påtänkt. Den är lång och låg. Men efter vissa ”politiska beslut” så blev det en cyklotron som är cirkulär med en helt annan form, berättar Solin.
Beslutet var att skaffa en ryskbyggd cyklotron, och det var stiftelsen för Åbo Akademi som stod för kalaset. I efterhand skulle det visa sig vara väl investerade pengar, men i början av 70-talet så fanns det ändå en viss skepsis kring både vad acceleratorn skulle användas till – och det faktum att den kom från Sovjetunionen.
– Det fanns fördomar mot sovjetiska apparater. ”Inte kan ju de där ryssarna bygga något” tänkte många, men det stämmer inte. Vissa komponenter var undermåliga men grunden var strålande bra, säger Solin.
De i Leningrad tillverkade cyklotronerna var en slags exportprodukt – ett flaggskepp för sovjetisk kärnteknologi. I dagens läge finns det förutom den i Åbo kvar likadana maskiner i Ryssland, Ungern, Egypten och i Nordkorea.
Cyklotronen installerades år 1974, då Solin var fysikstuderande. Invigningen skedde på hösten, och under ceremonin framfördes en specialskriven cyklotronkantat av Gottfrid Gräsbeck. I bruk togs maskinen år 1975, men det tog åtskilliga år innan forskningen kom igång på allvar.
Den är egentligen ämnad för grundforskning, alltså studier av de mest grundläggande byggstenarna som utgör allt material i universum, men ganska snabbt stod det klart att det här inte var det mest lämpliga användningsområdet.
– Maskinens energi kunde inte accelerera partiklar till särskilt höga nivåer, ens för den tiden. Ganska snabbt beslöts det att maskinen skulle användas till medicinska ändamål, som den var mycket bättre lämpad för, säger Solin.
Lämnar ett stort arv efter sig
Hur fungerar då en cyklotron? Olof Solin förklarar processen så här:
– En partikelstråle genereras i maskinen, och när den träffar något med hög hastighet kan den tränga in i atomkärnor och slå sönder dem. Då atomen går sönder är det som blir kvar instabila radioaktiva delar. Med maskinen kan vi alltså skapa konstgjord radioaktivitet, som kan användas i medicinsk forskning.
Det kan exempelvis gå till som så att vatten placeras i en kammare som sedan beskjuts med protoner som tränger in i en atom och sparkar ut en neutron, berättar Solin lite förenklat. Utifrån processen går det att skapa radiofarmaka som bland annat kan användas till diagnostik av cancersjukdomar.
På grund av cyklotronens ankomst kunde PET-forskningen komma igång på allvar i Åbo från 70-talet och framåt. Genom PET-metoden (positronemissionstomografi) går det att undersöka vad som sker i bland annat hjärnan och blodomloppet och diagnosticera sjukdomar.
Idag är PET-centret en toppforskningsenhet där Åbo Akademi, Åbo universitet och Egentliga Finlands sjukvårdsdistrikt bedriver samarbete. I en egen byggnad finns för tillfället fyra cyklotroner som för vidare arvet efter Gadolinia.
– I dagens läge kan man med facit i hand säga att det här var den fiffigaste investeringen Åbo Akademi kunde göra. Centret i Åbo är ett av de ledande forskningsinstituten inom PET-metoden i världen med över 3000 publicerade vetenskapliga artiklar och ungefär 180 doktorsavhandlingar, säger Solin.
En bra investering
En bra investering tycks cyklotronen i Gadolinia alltså ha varit – men faktum kvarstår att den också har gjort rummet i källaren såpass radioaktivt att beslutet togs att inte flytta på den när verksamheten stängdes ner år 2019.
Mikael Bergelin, forskningsledare vid nationella PET-centrets acceleratorlaboratorium, förklarar för den något orolige reportern på väg ner i cyklotronrummet att det inte rör sig om några direkt farliga nivåer av radioaktivitet.
– Du skulle kunna bo här om du ville, skrattar Bergelin.
Radioaktiviteten har uppstått då partikelstrålen under experimenten träffat olika delar av maskinen vilket skapar radioaktiva isotoper. Bergelin beskriver det som en oundviklig del av processen och en så låg radioaktivitet att man i de flesta delarna av rummet inte ens kan mäta höjda nivåer.
– Men sedan finns det lagar och bestämmelser, och de här mängderna är lite över gränsen som strålskyddsmyndigheten har satt. Det vettigaste sättet att handskas med det här är att låta radioaktiviteten avklinga på plats och ställe och låta cyklotronen bli normalt avfall. Alternativet skulle vara att såga isär betong och liknande, vilket skulle ställa till med mycket skada.
Några risker med att bygga nytt ovanpå cyklotronrummet finns heller inte, försäkrar Bergelin.
– Det har naturligtvis varit en del av riskanalysen att försäkra sig om att det inte är möjligt att radioaktiviteten skulle sprida sig.
Ett cyklotronmuseum? Ja tack!
Kring millennieskiftet började redan planerna på att flytta ut ur Gadolinia utformas. Utrymmena började bli föråldrade, och cyklotronen användes i allt mindre skala, berättar Olof Solin.
– Man talade om att Gadolinia hade sina vattenproblem och att arkitekturen var brutalistisk, men jag trivdes där och utrymmena var bra. På ett sätt var det synd att det inte satsades mer på byggnaden, säger Solin.
– Men när det gäller själva cyklotronen som var i bruk i över 40 år så måste man nog säga att vi fick valuta för pengarna, tillägger Bergelin.
Så tillbaka till Olof Solins idé om att göra om bunkern till ett museum, då radioaktiviteten har avklingat.
– Jag skulle gärna se ett sådant. Det är en del av finländsk vetenskapshistoria. Nog måste det ses som en av de verkligt fina satsningar som Åbo Akademis stiftelse någonsin har gjort när de finansierade den här maskinen.
Också Mika Soinio, fastighetschef på stiftelsen för Åbo Akademi, låter pigg på idén att göra utrymmet till ett museum under den nya byggnaden Astra. Ett annat förslag skulle enligt honom vara att använda det som förvarsutrymme, men eftersom cyklotronens delar är så tunga skulle det kanske vara smartare att låta de stå kvar.
Astra, som ersätter Gadolinia, planeras stå klar år 2025, och bunkern med partikelacceleratorn kommer att stå orörd i 10 års tid. Enligt fastighetschefen så utförs det regelbundna kontroller för att försäkra att utrymmet exempelvis inte vattenskadas.