Låt mig genast understryka att Karin af Klintbergs dokumentär Kungen inte skall förväxlas med SVT-dokumentären Sveriges sista kungar som nyligen gett upphov till en diskussion om successionsordningen.
Kungen innehåller alltså inte den typ av ställningstaganden som Carl XVI Gustaf kommit med gällande grundlagsändringen som gjorde Viktoria till kronprinsessa vid tre års ålder.
Af Klintbergs dokumentär har helt enkelt inte prägeln av analys eller kommentar utan är snarast ett försök att nå bakom den strama fasaden.
Att den ambitionen inte riktigt uppfylls hindrar inte helheten från att vara ett snyggt bygge och ett lite annorlunda personporträtt. Symboliken med en ensam monark som avbildas mot bakgrunden av ett enormt slott eller en anonym folkmassa är inte subtil – men den fungerar.
Ensamheten är uppenbar, känslan av gyllene bur påtaglig.
Bakom galler
Filmen inleds med en utdragen skildring av förberedelserna inför kungens ankomst till ett möte. Stolar ställs i symmetriska rader, uniformer rättas till, hållningar stramas åt, blickar fokuseras.
När kungen träder uppför de oändliga trapporna för att passera rader av fönster och mängder av dörrar är det för sent att rätta till något. Då måste allt vara perfekt.
Det vilar en blandning av klaustrofobi och trygghet över bilderna. Kanske är det så här ”stundens allvar” ser ut?
Denna orgie i regelmässiga ritualer anger den visuella tonen för helheten. Kameran återkommer ständigt till bilden av kungen som tittar ut genom olika fönster, som stiger in eller ut genom en dörr.
Däremellan vandrar han på krattade gångar i en labyrint av välansade trädgårdar. En slags schemalagd promenad genom livet.
Det här är en man van vid att alltid vara fången av en kameralins. En lins som tränger sig på en kropp präglad av honnör och handskakningar. Och en blick stadigt fäst på något bortom horisonten.
Det som inledningsvis känns något monotont blir efterhand allt mer suggestivt. Det är vackert och sorgligt på samma gång.
Ord är inte allt
Det framgår att af Klintberg jobbat länge med att skapa förutsättningar för sin film. Det gäller att bli godkänd, få audiens, skapa ett förtroende som bär förbi obekväma frågor.
Hon diskuterar tilltalsformer, beskriver scener, vinnlägger sig om att kungen skall känna sig bekväm.
Men som åskådare inser man snabbt att allt det där är överflödigt. Kungen har varit med förr och för honom är även denna intervju ett led i en lång räcka av åtaganden och förpliktelser.
Vilket gör att han förhåller sig till den som en sådan. Han svarar artigt, men undflyende. Skrattar när han upplever något som en icke-fråga. Vad hade han blivit om han inte blivit kung? Önskar han någonsin att han inte varit kung?
Vad svarar en kung på det?
Poängen med samtalen är egentligen inte svaren, utan tystnaden. Meningarna som blir hängande i luften, enstaka ord som säger mer än sin egentliga innebörd.
I något skede försöker jag hålla koll på hur ofta kungen använder begrepp som ”otäckt”, ”jobbigt” och ”tungt”. Eller uttryck som ”bita ihop” och ”ta problemen som de kommer”.
Men det går inte. De duggar alltför tätt.
Intressant är även motsägelsefullheten. Som att kalla händelser ”traumatiska” bara för att i ett annat resonemang konstatera att på någon terapisoffa har han inte för avsikt att lägga sig.
Problem tacklar man ensam eller inom familjen. Vad annat kan en kung göra? Prata om hur det är att vara nio månader när pappa dör och mammas sorg tar över? När man skickas till ensamheten på ett internat medan uppväxten kantas av löpsedlar som ifrågasätter ens intelligens?
Det är väl då man lär sig ”bita ihop”.
Varma foton – kylig distans
Precis som i John Websters dokumentär Donner – Privat finns det i Klintbergs dokumentär enskilda fotografier som gör starkt intryck.
Bilder på en lekfull gemenskap med systrarna, men också en lång räcka bilder och filmklipp som fångar in blicken hos ett skyggt barn som ser ut att vara osäkert på vart det skall titta.
Rädd att göra fel.
Jag fäster mig speciellt vid klippen från en tävling där den unga prinsen skall dela ut pokaler och blommor till unga vinnare. Det finns något längtansfullt när han följer de jämnåriga med blicken.
I något skede frågar Klintberg om kungen haft en lycklig barndom och svaret kommer i form av en motfråga: när slutar en barndom, var börjar den?
Frågan hänger kvar hos mig efteråt. Är barndomen en tidsperiod eller ett tillstånd? Den oskuldsfulla tiden innan man blir medveten om att man bär ett ansvar, förväntas prestera och kommer att bli bedömd av andra.
Hur lång är den tiden för en blivande kung?
Lyssna på Kulturpodden om kung Charles III och kung Carl XVI Gustaf - är man född, eller dömd, till kung?
