– Estonia låg några tiotalmeter under oss och vi höll en andakt ute på däcket. Sörjande anhöriga från Finland, Sverige och Estland hade kastat sina blommor och kransar på havet utanför båten och det är ett ögonblick jag aldrig glömmer.
”Det var lite nervöst att jordfästa Kekkonen”
Till de större utmaningarna i karriären hör jordfästningen av Urho Kekkonen i Domkyrkan i Helsingfors. John Vikström minns hur det kändes att sitta där och vänta på att stiga fram till kistan inför förrättningen, och att han inte kunde låta bli att tänka på hur hela Finlands folk satt framför sina tv-apparater och tittade.
– I sådana situationer är kyrkans traditioner extra viktiga. Det finns färdiga böner och bibelord att läsa och man får framföra något som är större än en själv.
Man behöver inte själv komma på något fiffigt
Lärarinnan förutspådde karriären
I stressade situationer har John ofta sett Esse å för sin inre blick och hur han som barn brukade flyta fram på rygg där och titta upp på molnen.
Det är en avslappnande bild som lugnar.
Det var far- och morföräldrarna som bodde i Esse, själv växte John upp i en skola i Kronoby där hans pappa var lärare, och han minns hur småskollärarinnan brukade hälsa på hans mamma för att dricka kaffe.
– En gång sa hon till mamma att den där John, han kommer säkert att bli biskop. Det var en fullständigt främmande tanke för mig förstås.
”Snabbare, snabbare!”
Första gången John Vikström träffade en biskop var under studietiden då Max von Bonsdorff hade visitation i Kronoby. Psalmboken och psalmerna var viktiga för Max von Bonsdorff, och John minns hur biskopen avbröt den sjungande församlingen mitt i en psalm och ropade till läktaren att kantorn skulle spela snabbare.
– Han tyckte vår kantor spelade onödigt långsamt.
Blev biskop som 39-åring
I planerna fanns inte tanken på att själv bli biskop trots småskollärarinnans framtidsvision, och John Vikström var både lärare och forskare vid Åbo Akademi då frågan aktualiserades.
– Det var förstås spännande, men jag var ju oerhört grön, säger John som blev biskop som 39-åring.
Han minns att han undrade hur han skulle klara av det och att han gick till ärkebiskop Martti Simojoki för att be om råd: Hur ska man orka när det gäller att möta kritik och att fatta beslut med konsekvenser för så många människor?
Simojokis svar brukar John Vikström dela med sig av ännu i dag.
– Han sa att se till att din bild är hel när du ser dig i spegeln. Då orkar du. Se till att du inte kommer i konflikt med dina högsta värden eller med ditt samvete.
Om John Vikström blev förvånad när han valdes till biskop år 1970 blev han kanske ännu mera förvånad när han utsågs till ärkebiskop år 1982.
Han kände Borgå Stift som sin egen ficka, men när han kom till ärkestiftet med de 95 församlingarna var det ett stift han inte kände alls.
Både som biskop och ärkebiskop gjorde John ofta visitationer där han besökte skolorna och där eleverna frågade honom om allt från skonummer och bilmärken till änglar och djävlar.
– I Österbotten frågade man ofta: Vad är synd? Är det synd att dansa? Är det synd att röka? Och jag försökte förklara för eleverna att man inte kan göra upp en lista på vad som är synd, utan att det gäller att se vad som är viktigt i livet och att det har med rättvisa och kärlek att göra. Eller om man inte är sann eller ärlig – det är på sådana punkter som synden kommer in i våra liv. Inte när det gäller dans eller rökning eller vad det kan vara.
Trons motsats är inte vetande – utan vår hopplöshet och förtvivlan
Genom livet har John Vikström upplevt tillfällen där hans tro varit hårt utmanad och då han tvingats undra vad Gud har för tankar eller om han ens är med i hela mörkret.
– Men då gäller det att minnas att trons motsats inte är vetande utan att trons motsats är just vår hopplöshet och förtvivlan.
– I bönen griper vi tag om Guds löften och vilar i dem. Det är ju poängen med all bön nästan. Skulle vi inte ha Guds löften om bönhörelse och ledning skulle vi inte ens komma på hela idén med att be … tänkte jag säga.