Som ung skrev han en bok om vännen Gurli Olenius som var klärvoajant och hade andra så kallade paranormala gåvor. ”Boken om Gurli” behandlades på ett licentiatseminarium vid Helsingfors universitet så att den skulle hålla vetenskapligt också, för i Erik bor både en andlig och en vetenskaplig människa - och båda är lika viktiga.
Se avsnittet om Erik Vikström i serien Fem Biskopar:
Erik minns hur han upptäckte tungotalet i en mörk buss i Norge en gång.
– Jag hade träffat mina gamla studenter och vi var alla så glada tillsammans. Bussen var gammal och skranglig och mitt i glädjen märkte jag hur jag talade nytt språk.
Sedan dess är tungotalet en kanal som Erik kopplar in på i sitt böneliv.
– Då jag inte hittar ord låter jag istället anden leda. Fast jag skulle aldrig göra det offentligt och det här är första gången jag berättar om det offentligt också.
Tungotalet är en del av andligheten och ingenting man måste kunna. Man kan inte tvinga fram det heller, utan ges det så ges det.
I sitt liv har Erik också haft drömmar som känts som uppenbarelser och som han minns i detalj ännu idag. De har betytt mycket för honom och ofta har de kommit under ganska jobbiga tider i livet.
– De flesta drömmar är ett enda rådd, men just de här drömmarna har jag varit noga med att skriva upp med datering och allt och jag tipsar alla om att göra likadant, för några år senare börjar man annars undra om man ens varit med om det.
Erik Vikström skriver också dagbok varje dag och dokumenterar sitt liv - för sig själv - och samtalspartnern i böckerna heter nuförtiden Dage.
– Han är väldigt snäll. Han lyssnar och förstår mig och låter mig säga dumma saker också.
I skolan hemma i Kronoby där Erik Vikström växte upp skrev han uppsatser och minns särskilt en som handlade om yrkesvalet. Där skrev han: ”Jag blir vad som helst men inte präst”. Den tio år äldre brodern John var då redan präst och Erik tyckte att det räckte med en präst i familjen.
Men präst blev jag.
Bönemänniska med paranormala gåvor
De första sju åren som präst tillbringade Erik i Sibbo, och det var där han lärde känna Gurli Olenius när han besökte det så kallade Frihemmet - som var en blandning mellan ett ålderdomshem och ett sjukhem.
– Gurli var sängbunden med många svåra sjukdomar i bagaget och eftersom hon var en djupt andlig kristen och en bönemänniska hade hon en omfattande själavårdspraktik från sin sjukbädd och en omfattande brevväxling också.
Under de sju åren blev Erik hennes mentor, själavårdare och samtalspartner.
– Och vid hennes sjukbädd lärde jag mig mer om andens liv än jag lärt mig på någon teologisk fakultet.
– Gurli hade många paranormala gåvor, som klärvoajans eller att vara närvarande på ett annat ställe och veta vad som sker på en annan ort - och mycket annat extraordinärt. Sådant kan ofta användas i ockulta sammanhang för att binda människor, men i Gurlis fall var det tuktat in i ett mycket disciplinerat trosliv tillsammans med Jesus.
”Boken om Gurli”
Boken han sedan skrev om henne, ”Boken om Gurli”, kom ut 1976.
Projektet bottnade i att Gurli ville skriva ner sin livshistoria och under en stor kraftansträngning gjorde hon det också och gav texten till Erik - som själv gjort egna anteckningar när han besökt henne.
– Det var så ovanliga saker jag var med om där att jag ville dokumentera dem efterhand.
– I boken ger jag många exempel på då Gurli så att säga ”i anden” var närvarande i sådant som skedde på annan ort, sådant jag själv var med om att bevittna. Men vissa extraordinära saker vill jag ändå inte berätta.
Det finns ett integritetsskydd som jag inte vill kränka.
På den tiden hade Erik Vikström planen att bli professor i praktisk teologi och därför använde han ”Boken om Gurli” vid licentiatseminariet vid Helsingfors universitet för att kolla om den skulle hålla vetenskapligt.
– Fast sen tog ju mitt liv ett annat spår förstås.
Erik Vikström var biskop i Borgå stift mellan åren 1983 och 2006.
För honom gäller ”en gång biskop, alltid biskop” och han känner att han bär det ansvaret för resten av livet. Det uttrycks bland annat genom att han sätter sig ner tillsammans med sin hustru Kerstin varje söndagsmorgon och ber för prästerna i Borgå Stift. De har en ständigt uppdaterad lista och nämner varje präst vid namn.
– Det är ganska stort arbete att följa med vem som är präst i vilken församling och många av dem känner jag ju inte ens då de är så mycket yngre än mig.
Och det måste ju dessutom ta lång tid att be för varenda?
– Nä... Inte tar det så hemskt länge. Speciellt inte när man tänker på hur mycket tid man använder för annat under dagens lopp.