Han tror att många bär på samma upplevelse av att höra ihop med ett större livssammanhang som vi inte förstår.
För vissa personer är erfarenheten djupt religiös, för andra är den mera biologisk eller kemisk.
Björn Vikström kommer speciellt ihåg en stund från tonåren då han gick hem en natt och såg upp mot himlen.
– Det var stjärnklart och jag kände både min egen litenhet och en trygghet, att det finns en högre makt som vakar över mig och vill mig väl.
Ifall den upplevelsen var religiös tror Björn ändå att många delar samma erfarenhet, oavsett om man är troende eller något helt annat.
Att drabbas av naturens skönhet och känna tacksamhet över att vara del av något större är allmängiltigt.
Att vad som än händer så slutar det bra
”Vi får inte ge upp”
Och även om scenen under stjärnhimlen betydde mycket för Björn Vikström då i tonåren fick han lov att omvärdera den senare i livet när han tvingades inse att allt inte är så värst enkelt ändå – att saker händer som inte borde få hända, både för honom och för många andra.
– Att krig är möjliga och klimathot hotar både vår generation och kommande generationers framtid här på jorden. Vi måste reagera mot det genom de beslut vi fattar. Och vi får inte ge upp, för det är ju faktiskt en risk att man börjar tycka att problemen är så stora att det inte ens är någon vits att försöka.
Björn Vikström tycker att kyrkan har en jätteviktig roll i att betona att vi alla hör ihop.
– Klart vissa människor i vår närhet har större rätt att förvänta sig att vi ska behandla dem extra kärleksfullt och korrekt, men vi ska inte sluta oss i vår egen bubbla och tänka att världen är så mörk att om nu bara mina närmaste har det bra så håller vi ut här så länge som möjligt för, nä. Det blir inte bra på det sättet.
”Kommer jag att kunna förnya mig?”
När Björn Vikström blev biskop sa han att det skulle bli högst tio år, eller kanske tolv.
– Det gav mig viss frihet att bestämma så, säger han som sedan kom att bli biskop i just tio år, från år 2009 till år 2019.
Jag var kanske lite rädd för det, att kommer jag att kunna förnya mig, eller blir det bara så att jag upprätthåller det jag själv varit med om att skapa?
Som biskop personifierade han kyrkan i det finlandssvenska samhället, vare sig han ville det eller inte.
– Tack och lov har vi mycket gott som har gjorts i kyrkans namn, men det finns också en hel del intolerans och oförståelse för att människor är olika och det är en sak som kyrkan självkritiskt behöver göra upp med.
Diskussioner som var aktuella under Björn Vikströms tid som biskop var bland annat samkönade pars rätt till vigsel, både i samhället överlag och därmed också till kyrklig vigsel.
– Det var många knepiga debatter som jag absolut tyckte var mitt ansvar som biskop att delta i, också på det sättet att jag skrev en bok på temat där jag verkligen försökte läsa in mig.
Björn skrev boken ”Kärlekens mångfald”
Största drivkraften bakom hans bok Kärlekens mångfald var att Björn Vikström såg en polarisering som han tyckte var helt fel.
I debatterna använde man sig ofta av bibelargument – i synnerhet då man var emot att samkönade par skulle ha rätt till kyrklig vigsel.
Men de som argumenterade för samkönade pars rätt till äktenskap gjorde det rätt sällan på Bibelns grund. Istället använde man sig då mera av jämlikhets- och människorättsargument.
– Vilket ju är jättebra, säger Björn Vikström.
Han menar ändå att man kan argumentera mindre polariserat än så här.
– Det går att argumentera för samkönade pars rätt till vigsel på Bibelns grund. Bibeln och rättviseargumenten går hand i hand, och det var det jag försökte peka på i den här boken – för att man inte skulle behöva välja mellan Bibeln eller någon annan form av nutida, moderna argument.
Många var glada över att jag skrev boken, men många som sa det sa också ”jag har ännu inte läst den” så den lästes inte så mycket som jag tycker att man kunde göra i vår kära kyrka
Björn tror att de flesta med ett lite större uppdrag går med en misstanke om att ”snart kommer alla att märka att jag inte klarar av det här jobbet”.
– Så kan jag också känna nu när jag sköter om professuren vid Åbo Akademi, för det finns hela tiden saker man inte är så bra på som man blir tvungen att göra. Och det är nog nyttigt att ha den självinsikten, att man inte tänker att nu är jag den perfekta, ultimata biskopen här ...
