– Men sen gick det så att min väg leddes, och jag säger faktiskt leddes – för så upplever jag det nu när jag tittar på det bakåt – att jag blev församlingspastor i Jakobstad där jag snart fick en kvinnlig kollega.
”Min reflektion bara fortsatte”
Förutom att Bo-Göran ofta satt och pratade med kollegan och kaplanen Kerstin Granvik om de här frågorna, såg han också noga på då Kerstin jobbade och märkte att hon ju gjorde precis samma saker som han.
– Sen såg jag också att Kerstin hade samma övertygelse som jag när det gällde att lyfta fram Guds kärlek och nåd, och att församlingsborna tog emot det hon sa väldigt bra.
Dessutom tyckte Bo-Göran att det fanns situationer och uppgifter som Kerstin klarade bättre än han just för att hon var kvinna.
– Allt det här gjorde ju att min reflektion bara fortsatte tills jag blev övertygad om att det ju visst är så att män och kvinnor ska stå tillsammans i ämbetet.
Se avsnittet om Bo-Göran Åstrand i serien Fem Biskopar:
När jag tittar bakåt försöker jag se på mig själv med barmhärtighetens ögon. Jag tänker inte att oj nej – tänk att jag inte begrep alla de här sakerna då!
– När jag befunnit mig vid olika punkter i livet har det bara varit möjligt för mig att se det jag såg just då. Men jag är väldigt tacksam för att resan inte stannade upp. Att jag inte frös till och tänkte att jag inte vågar ta följande steg och låta horisonterna öppna sig.
Homosexuella i församlingen ville prata med kyrkoherden Bo-Göran
Åren framöver tog flera personer kontakt med Bo-Göran Åstrand för att berätta att de var homosexuella och för att diskutera, och Bo-Göran minns särskilt ögonblicket då en ung person såg honom i ögonen och frågade ”hur är det BG, finns det rum för mig i den här församlingen?”
– Det som grep mig var att en medlem i den församling som jag då var kyrkoherde för ens måste ställa hela frågan. Det borde ju ha varit en självklarhet att personen var välkommen, men det var det inte.
Bo-Göran tror att det var just i det ögonblicket som han insåg att han vill vara en talesperson för de sexuella minoriteterna i kyrkan, om han bara kan.
– För så här kan det ju ändå inte få vara. Det är en sak att sitta och reflektera över sin bok – och det ska vi förstås också göra i kyrkan, det jobbet får inte bli ogjort – men det är en helt annan sak att ta del av en människas liv och möta de här frågorna, för då är det inte längre en fråga – utan en person.
Djupast sett handlar det om två människor som vill stödja varandra i vått och torrt och som söker kyrkans bekräftelse på den kärlek som de känner för varandra.
Ibland när Bo-Göran Åstrand sitter på Kyrkomötet i Åbo och processar de här frågorna med andra kan han tänka att ”här sitter vi som om vi skulle ha hur mycket tid som helst att debattera” – när han samtidigt vet att det verkliga livet pågår där ute, bland människor. Och de människor som de berör, det som de diskuterar där inne i salen, de har bara ett enda liv som går här och nu, precis varje dag.
– Och då finns det inte heller hur mycket tid som helst.
Idag upplever jag att Gud är den större dimensionen och den större verkligheten som mitt liv, mitt enda korta lilla liv, får vara inflätad i. För mig betyder det att Gud är så nära att i varje hjärtslag och i varje andetag så finns en hälsning från den större världen. Från den större tillvaron.