I sin nyutkomna bok Suomalaisten kylmä sota skriver historikern Antero Holmila om hur det kalla kriget påverkade Finland och dess invånare. I historieskrivningen glöms individen ofta bort och det försummelsen vill Holmila råda bot på genom att låta 40 “vanliga” finländare minnas det kalla kriget.
Även om det kalla kriget präglas av en ideologisk kamp mellan öst och väst, vill Holmila i sin bok poängtera att flertalet finländare inte var särskilt intresserade av politik, än mindre hade en uttalad politisk ståndpunkt.
Resultatet är en bok som balanserar mellan hågkomster och milt docerande om hur andra världskrigets skugga bredde sig ut över Europa eller hur hotet om ett kärnvapenkrig smög sig in i varje hem och hushåll.
Kapitlen om den ideologiska kampen mellan stormakterna och atombombens nya roll som fredsgarant känns bekanta från andra sammanhang. Också president Kekkonens samröre med ryssarna och den lismande östpolitiken har på senare tid fått mycket spaltmeter, liksom vänsterrörelsens aningslöshet och idealisering av vår östra granne.
Tusen kilometer av vänskap och samarbete, så skulle Finlands och Sovjets gräns kunna beskrivas idag.
Redaktör i filmen VSB - 25 år av vänskap (1973)
De ungas protest
Även om skol- och universitetsvärlden hade sina högljudda vänsteranhängare och massmedierna och det finländska politikergardet verkade rikta sin uppmärksamhet mot Sovjet, så lät sig inte de stora massorna trollbindas av Sovjet, skriver Holmila.
Det vänsterpolitiska genomslaget syntes och hördes, men för många av Holmilas intervjuoffer framstår vänsterrörelsen i historiens backspegel som en marginell strömning där gemenskapen och samröret med jämnåriga framstod som viktigare än den politiska övertygelsen.
Liturgin om att alla var trollbundna av Sovjet får en välkommen nyansering och livet i det kalla krigets Finland framstår i Holmilas bok som en gråtrist plats där självcensuren och underdånigheten florerade.
Finländarna gjorde sig inte några illusioner om att inställsamheten skulle försvinna, men många verkade ändå tolerera till exempel Kekkonens och Kalevi Sorsas krumbukter och lismande hållning för att det var det som förväntades av dem i förhållande till stormakten Sovjet.
Turist i öst
Bokens intressantaste kapitel handlar ändå om det finländska turistandet under kalla kriget. Få hade på 50- och 60-talet råd att åka utomlands och på sin höjd gjorde man en resa till grannlandet Sverige. Efter Stalins död år 1953 avtog ändå misstänksamheten mot utlänningar i Sovjet och för att visa upp ett kommunistiskt mönstersamhälle och få in utländsk valuta, öppnades gränserna också för utländska turister.
Den gemensamma historien, det närliggande läget, en nyfikenhet och en ideologisk identifiering bidrog till att många finländare ville åka över gränsen. För många utgjorde krocken mellan idealbild och verklighet en chock, medan andra fick en slutgiltig bekräftelse på sovjetsamhällets förljugenhet när de såg butikshyllorna som gapade tomma.
Även ett slags “misärturism” förekom under kalla kriget. Finländare ville åka till Sovjet för att verkligen få bekräftelse på hur illa det låg till med den stora grannen i öst, medan andra åkte dit för att känna sig som en kung under ett blött veckoslut i Leningrad. 80-talets vodka- och sexturism hade föga att göra med kulturresorna som 20 år tidigare gjorts i syfte att stärka fredsbanden och förståelsen mellan de två grannländerna.
Kalla krigets dödsryckningar
Det kalla kriget som efter andra världskrigets slut delat upp världen i två fientliga läger, fick under slutet av 80-talet ge vika för mer försonliga utspel, i synnerhet från öst. Michail Gorbatjovs reformpolitik och Berlinmurens fall år 1989 tycktes göra slut på de värsta stormaktsspänningarna och borga för en fredligare framtid.
I boken framför Antero Holmila halvt på allvar, halvt på skämt att det var de finländska turisternas handel med jeans som fick Sovjetunionen på fall. Vetskapen om att västvärlden erbjöd konsumtionsartiklar och mode i överflöd, var ett starkare argument för att skrota kommunismen än all annan västpropaganda som byggde på vapenhot, demonisering och politisk retorik.
Tanken om att ett oskyldigt jeanspar fick stormakten på fall är tilltalande och sympatisk, även om Holmila i följande andetag påpekar att den ryska svartabörshandeln på 80-talet bara utgjorde startskottet för den vulgärkapitalism och roffarmentalitet som vi bevittnat i Ryssland under hela 2000-talet.
Och det kalla kriget har inte heller försvunnit, trots att 90-talets mildare vindar gjorde att världen för en stund kändes lite tryggare. Kriget i Ukraina har igen skärpt konflikten mellan stormakterna, även om den ideologiska dimensionen inte längre är lika påfallande.
I motsats till höger–vänster handlar det idag i högre grad om cynism och makthunger som kryddats med nationalism och uråldriga föreställningar om en överlägsenhet i förhållande till det land man angripit.
Jeansen kommer därför inte att få Ryssland på fall. Men kanske frihetskänsla och den otvungna gemenskapen som jeansen representerar kan få Putins envälde att rubbas en smula.
Trots sanktioner är det förmodligen inget problem att få tag på moderiktiga jeans i Ryssland idag, men vetskapen om att tillgången begränsas kan kanske ändå så ett litet frö, en antydning om att det på andra sidan gränsen finns en tolerantare och friare värld vars folkstyre också borde gälla oss.
Lyssna på Kulturpodden om jeansens långa och brokiga 150-åriga historia:
