– En gård är ett företag. Men det är ett speciellt företag, eftersom vi inte själva kan bestämma priset för våra produkter, såsom andra företagare kan. Det är mejeriet som säger vad vi får betalt för mjölken och det är slakteriet som bestämmer vad vi får för köttet, säger Ek-Johansson.
Paret har drivit mjölkgården på ön Heisala i Pargas skärgård sedan 2008, då Sonja flyttade från Pernå med sina kor. Gården är Andreas Johanssons hemgård. I dagsläget har de 170–180 djur på gården, varav 120 är mjölkande kor.
– Vi jobbar ihop och stöder varandra. Det är vår styrka. Vår högsta lycka är att producera så bra livsmedel som möjligt med friska och välmående djur, säger Andreas Johansson.
”Det finns en ömsesidig respekt mellan oss och djuren”
Eftersom båda växte upp på en mjölkgård, har steget att bli mjölkproducent inte varit stort.
– Jag har visserligen inte varit en sådan som kört traktor sedan fötterna nådde pedalen. Ändå har det hela tiden varit i bakhuvudet att jag ska bli bonde, säger Sonja Ek-Johansson.
Hon gillar att jobba med djuren på gården. Det finns en viss frihet i att vara jordbrukare, trots att man är väldigt bunden till gården, säger hon.
– Det finns en ömsesidig respekt. Det är levande djur som är på mitt ansvar. Jag sköter dem så gott jag kan, alltid. Men det är också svårt för man blir ju fäst vid dem. Och det kommer alltid den dagen då de far härifrån.
Våren och försommaren är den bästa tiden på året, när vårbruket inleds. Då vaknar många jordbrukare till liv, säger Andreas Johansson.
– Vi lever med årstider. Vi lever med, av och i naturen. Det tycker jag är positivt.
”Det tyngsta är hur bunden man är till gården”
Det tyngsta med att driva gården är den försämrade lönsamheten och att man är så bunden till gården och djuren, säger Sonja Ek-Johansson.
– Det är svårt att förklara hur bunden man är. Allt måste skötas, oberoende av vad man har planerat i förväg. Om kon börjar kalva så står vi där, och om en ko blir sjuk sköter vi den.
För fyra år sedan byggde paret en ny ladugård. Men verksamheten kom inte igång som planerat och efter en tid uppstod problem i ladugården. Till följd av det insjuknade Sonja Ek-Johansson i utmattning och depression.
– Det var svårt att medge det, även om jag visste vad det var frågan om.
I dag jobbar hon deltid och har en avbytare på gården tre till fyra gånger i veckan. Men det finns jobb att göra också då avbytaren inte är på plats. Avbytaren kan heller inte sköta pappersarbetet på gården.
– Jag mår bättre. Det går åt rätt håll.
Framtidstro trots utmattning
Det är svårt att förebygga utmattning bland jordbrukare, säger Andreas Johansson, som stöttat Sonja under den svåra tiden. En jordbrukare bor på sin arbetsplats, konstaterar han.
– Jag kan inte åka hemifrån i två månader. Det är ju det som krävs för att snabbt komma igång med processen att bli i skick igen, inflikar Sonja Ek-Johansson.
Det viktiga är att prata om de här frågorna med låg tröskel och att man känner igen tecknen på utmattning, fortsätter Andreas Johansson.
– Jag tror att det var betydligt svårare för 15–20 år sedan. Många jordbrukare blev riktigt dåliga och riktigt utmattade innan de fick hjälp. På det viset går det åt det bättre hållet.
Trots utmaningarna tror paret på framtiden.
– Vi vill förbättra lönsamheten och satsa på en klimatsmart produktion. Det är vår framtidsvision, säger Andreas Johansson.
Jordbrukare och inhemsk matproduktion behövs också i fortsättningen, konstaterar Sonja Ek-Johansson.
– Nu då ladugården fungerar som den ska, så börjar det kännas roligt att gå på jobb igen.