Tyckte du att Joaquin Phoenix rollkaraktär Joker (2019) hade problem? Eller att Phoenix själv verkade vara lite lost i pseudodokumentären I´m Still Here (2010)?
Då kan jag meddela att nämnda filmer framstår som entydiga barnramsor i jämförelse med Ari Asters Beau Is Afraid. En film det är måttligt lätt att skriva om eftersom det är omåttligt svårt att greppa det som pågår på duken.
När jag försöker pussla ihop en enhetlig bild av alla intryck undrar jag därmed om jag a) somnat, b) teleporterats till en annan dimension eller c) ramlat ner i någon form av mental ravin mellan bilderna?
Där ett psykologiskt skräckdrama i vanliga fall bjuder på en, två eller möjligen tre emotionella ledstjärnor fungerar mötet med Beau som ett fyrverkeri av ångest och rädslor.
Vem är Beau?
Beau (Joaquin Phoenix) är en socialt hämmad, paranoid och neurotisk man i medelåldern. Han bor i en spartansk lägenhet i ett stökigt kvarter i en skränig storstad.
Utanför ytterdörren pågår droghandel, prostitution och rån dygnet runt. På gatan ligger en död uteliggare i en stelnad position och framför den lokala butiken upprepar en man i shorts en serie monotona danssteg från morgon till kväll.
Det är svettigt, dammigt och smutsigt, lukten av urin och blod påtaglig.
Och alla dessa hinder måste Beau ta sig förbi varje gång han skall lämna sitt hem. Som när han regelbundet besöker sin terapeut (Stephen McKinley Henderson) eller när han helt plötsligt förväntas resa till sitt barndomshem för att gå på mammas (Patti LuPone) begravning.
Hon har nämligen fått skallen krossad av kristallkronan i sitt vardagsrum. Och nu skall hon begravas – huvudlös.
Och det är det minst huvudlösa scenariot i Beaus tillvaro.
Varför är Beau rädd?
Vem som helst förstår att en man som lider av tvångsföreställningar, går i terapi och äter diverse piller inte mår så bra av en förälders död.
Särskilt inte när det handlar om en dominerande, ensamstående mamma som hävdar att pappan dött i samband med den orgasm som gav upphov till Beau.
Så på vägen hemåt ställs Beau inför mängder av inre hotbilder som manifesterar sig i form av spektakulära scener. Han vandrar genom ett animerat landskap, blir påkörd och ”omhändertagen” av ett par (Amy Ryan & Nathan Lane) som mist sin son i ett krig i ett främmande land.
Han flyr undan en ärrad krigsveteran med mördarinstinkter och går vilse i en skog som ställer honom inför ett turnerande teatersällskap.
Han möter sin vackra, men skräckinjagande mor och konfronteras med sin far som reducerats till att vara en enorm penis med svullen pungsäck som lever isolerad på en vind.
Undra på att Beau är rädd.
Voffor då då?
Det råder ingen tvekan om att Ari Aster är en visionär som gillar att ta åskådaren på gastkramande resor – med början i Hereditary (2018). För min del har vissa bilder ur filmen Midsommar (2019) etsat sig fast på näthinnan för evigt.
Och Beau Is Afraid gör en inte besviken när det gäller vare sig symboliska dimensioner eller visuella överraskningar – varje scen formligen sprudlar av berättarmässig glädje.
Problemet är bara att jag som åskådare inte hinner reflektera en sekund över det symboliska i en bild innan följande ramlar över mig.
Jag får aldrig en chans att hämta mig efter – eller reflektera över – innebörden i det som sker. Just när jag tycker mig urskilja ett mönster eller fatta en hänvisning så har Beau redan kastats in i något nytt.
Inledningsvis försöker jag förtvivlat haka upp mitt intresse på scener som den då det varnas för en giftig spindel och vi sekunden därpå ser den kila fram i Beaus lägenhet som en bild av hans samlade ångest.
Eller den där Beau svalt ångestlindrande piller som borde sköljas ner med vatten och han desperat försöker få den krånglande vattenledningen att fungera. Tills han tvingas trotsa farorna ute på gatan för att nå kvartersbutiken.
Men mängden absurda och surrealistiska sekvenser gör att jag i något skede tappar tråden och inser att jag antagligen måste se detta förvirrande elände en gång till.
Annars kanske jag förblir lika rädd som Beau – eller åtminstone rädd för att jag missat poängen med detta galna kaos.
