Översättaren och författaren Bengt Jangfeldt besökte Ryssland första gången år 1967, då landet fortfarande hette Sovjetunionen. Sen dess har han följt det stora landets utveckling och skrivit om författare såsom Joseph Brodsky och Vladimir Majakovskij.
För några år sedan skrev Bengt Jangfeldt också boken Vi och dom som på ett utmärkt sätt förklarar Rysslands särart och komplexa förhållande till väst. När Ryssland anföll Ukraina ifjol, känns boken kusligt aktuell och Jangfeldts analyser nästan profetiska.
Trots att anfallet vid bokens publicering låg många år i framtiden ligger förklaringarna redan där: varför Putin ansåg sig ha full rätt att anfalla Ukraina och på vilket sätt agressionspolitiken och maktdemonstrationen mot västvärlden blev självklara verktyg i den ryska ledarens hand.
Ryssland representerar en annan och högre civilisation, en bättre variant av Europa.
Bengt Jangfeldt skriver i boken ”Vi och dom” (2017) om Rysslands självbild.
– Om man tittar på den ryska historien så går den i en vågrörelse där man ibland närmar sig Europa och ibland så vänder man sig bort från Europa och nu är man i en period när man vänder ansiktet bort från Europa.
En sårad stormakt
Just nu vänder sig Ryssland bort från Europa och Bengt Jangfeldt skriver att utvecklingen följer en historisk lagbundenhet som funnits där alltsedan Peter den Stores tid på 1600-talet.
Den ryska historien är full av regenter som vill reformera sina företrädares lagar och förordningar, men som under den ortodoxa kyrkans och adelns påtryckning faller in i gamla mönster. Nymodigheterna mals sönder i byråkratins kvarnhjul, reformer kvävs av misstänksamhet och plötsliga folkresningar slås brutalt ned av militär och hemlig polis.
1820-talets dekabristrevolt då livgardet satte sig upp mot tsarmakten är bara en i raden av många uppror som i Ryssland slutat i blodbad och en starkare kontroll. Tänk på den ryska revolutionen som övergår i Stalins terrorvälde eller Michail Gorbatjovs reformvänliga politik på 80-talet som efterföljts av kontroll och en bakåtsträvande nationalism i Putins Ryssland.
– Om den här pendelrörelsen ska brytas, d.v.s. att Ryssland blir mindre västerländskt eller mera västerländskt, så krävs det att det inrättas institutioner som är fria från staten.
I dagens Ryssland saknas ändå en fungerande konstitution. Den enväldiga makten finns hos Putin och enligt gammal rysk tradition har makthavaren dessutom ett gudomligt mandat, vilket förklarar den ortodoxa kyrkans stora inflytande och folkets marginella möjlighet att påverka.
– En union mellan kyrkan och staten är idealet. Den ortodoxa kyrkan anses moraliskt överlägsen den västerländska.
Med Gud vid vår sida
Makten är oinskränkt och dessutom utdelad av Gud. Till och med under kommunisttiden då Sovjetunionen officiellt var en ateistisk stat hade religionen sin givna roll, om den så kamouflerades under processioner och parader, säger Bengt Jangfeldt.
– Sovjet är ju inget undantag utan det är en version av hur Ryssland ser ut. Parallellerna är uppenbara mellan tsaren och partiledaren, kyrkan och partiet, mausoleet och kyrkan eller påskprocessionerna eller de kommunistiska paraderna.
Ideologierna är utbytbara men ceremonierna och maktutövandet följer under århundradenas lopp exakt samma mönster. På toppen finns en enväldig härskare som styr med hjälp av en säkerhetspolis och på botten folket som fogar sig och frivilligt avstår från självständigt tänkande.
Folkets underkastelse ses i Ryssland ofta som något ädelt och lidandet ger som känt ibland upphov till god litteratur, men så är det ju sällan i Västeuropa, säger Bengt Jangfeldt.
Ryssland är annorlunda och Ryssland vill hävda sin särart och det har man gjort genom kontroll och genom att söka en andlig och historisk bekräftelse för sin existens. Ryssarna verkar enligt Bengt Jangfeldt leva betydligt mer i historien än vad vi västerlänningar gör.
– I väst lever vi i ett slags posthistoriskt samhälle. Vi har andra principer som leder oss. Det är de mänskliga rättigheterna och yttrandefriheten som är gemensamma för oss.
Som självständig stat utgör Ukraina »en enorm fara för hela Eurasien« eftersom landet skär av Ryssland från Svarta havet, vars nordkust är av oerhörd vikt för den ryska geopolitiken.
Bengt Jangfeldt om Rysslands maktanspråk i boken ”Vi och dom” (2017).
De rättsstatliga principerna i Ryssland är kraftigt beskurna, oliktänkarna fängslade, oppositionen tystad och det fria ordet underkastad censur. Ryssland är en diktatur som med Gud och historien vid sin sida hävdar sin rätt att återta den position som man förlorade i och med Sovjetunionens kollaps.
Ryssland är en stormakt och bör enligt den omhuldade eurasiska mytbildningen ha landområden som sträcker sig ända till Svarta havet. Putin har gjort eurasianismen till en inofficiell statsideologi där den ryska civilisationens storhet går före allting annat och där ett land som Ukraina bara är ett litet hinder på vägen mot ett nytt ryskt herravälde.
– Ryssarna säger att vi inte kan förstå dem. Men samtidigt säger de själva att Ryssland inte går att förstå.
Bengt Jangfeldts bok rätar ändå ut många frågetecken kring Rysslands historia, maktanspråk och identitet. Pendelrörelsen som fört Ryssland bort från Europa kommer också i något skede att vända. När och hur det exakt kommer att ske, är svårt att förutspå och Bengt Jangfeldt tror knappast på något folkligt uppror.
– Antagligen kommer någon ur eliten att starta en reformpolitik. Den stora utmaningen kommer att vara hur de ska kunna förankra de nya idéerna hos folket.
Hittills har som känt folket varit oförmögen att förvalta sin tilldelade makt.