”Nu måste alla ta itu med vårdarbristen!” Det är rubriken i landets största dagstidning Helsingin Sanomat. Året är 1990.
”Brist på vikarier stänger hälsostationer”, skriver Svenska Yle år 2004.
Och så fortsätter det då jag gräver i arkiven. År efter år.
Arkivet är fullt av debatter, nödrop och stora rubriker om bristen på vårdpersonal men tydligen har de inte haft någon egentlig effekt, eftersom problemet kvarstår.
Det märkliga är att statistiken visar att vi har utbildat närvårdare i sådana mängder att det borde finnas för många närvårdare, snarare än för få i samhället.
Varje år utbildas fler, men ändå räcker de inte till. Jämför man antalet personer under 65 som har rätt att jobba som närvårdare, med dem som faktiskt gör det, sysslar över 100 000 personer med något annat.
Vart försvinner de?
Ser man på Valviras statistik över personer under 65 år med rätt att jobba med primärvård har antalet ökat varje år.
Ute på arbetsplatserna syns inte den här ökningen. I dag jobbar bara några tusen fler personer inom primärvården jämfört med 2010. Årligen utexamineras cirka 10 000 nya närvårdare.
I samband med diskussionerna om närvårdarna nämns ofta låga löner, obekväma arbetstider, bristen på uppskattning och under den senaste tiden också dåligt ledarskap.
Alla dessa omständigheter nämndes i media redan för trettio år sedan. Ett nyare begrepp som används i sammanhanget är etisk stress. Etisk stress uppstår när man tvingas gå emot det som känns rätt, till exempel på grund av tidsbrist. När man inte har tid för den som behöver vård.
Tröttnar de på jobbet och byter bransch?
Charlotte Rehn på Axxell i Raseborg utbildar närvårdare. Jag frågar henne hur hon tar upp de svåra frågorna på kursen.
– Visst talar vi om etisk stress.
Kollegan Martina Sjöblom stämmer in.
– Vi tar nog upp de svåra frågorna men jag vill ta upp positiva sidor, ge hopp, för att inte redan från skolan börjar lära ungdomarna att det är för stressigt, att det är brist på personal, att det är jobbigt.
Både Rehn och Sjöblom anser att de studerande är motiverade då de lämnar skolan. Men vad händer sedan?
– Vissa byter bransch. Det vet jag eftersom jag möter många av mina tidigare studerande på helt andra arbetsplatser än var de borde vara, berättar Martina Sjöblom. Hon vill ändå betona att det faktiskt också finns många som trivs på jobbet.
Hur många som byter bransch vet man inte. Det finns ingen sådan statistik. Men här har vi en pusselbit: vårdare lämnar vårdbranschen.
Har de vidareutbildat sig?
På fackförbundet för närvårdare Super svarar ordförande Silja Paavola artigt men med en suck. Hon har varit med om att göra utredningar och upprop, hon har strejkat och vädjat.
– Men under de senaste 10–15 åren har det gått mot det sämre, säger Paavola.
Hon räknar upp problemen: lönen, anställningsförhållandena, status … Och sedan en praktisk omständighet som hon bedömer vara betydelsefull: de så kallade stadigvarande nattskötarturerna slopades och i stället ska jobbet nu göras i tre skift.
– De som regelbundet gör natturer har en bättre hälsa än skiftarbetarna, konstaterar Silja Paavola med hänvisning till vetenskapliga undersökningar.
– Man tänkte bara på att spara pengar, och struntade i hur det påverkar orken.
Dessutom har arbetsuppgifterna förändrats så att närvårdarna har blivit ”alltiallon”. Det vill säga de lagar mat, tvättar kläder och städar vilket ge mindre tid för vårdarbetet.
Okej, det finns alltså många orsaker till att närvårdare försvinner från sina jobb – men vart?
– Det är omöjligt att säga, men det vi vet är att ungefär hälften av de som utbildar sig på yrkeshögskolorna inom vården redan har närvårdarutbildning, säger fackchefen Silja Paavola på Super.
Jag får en pusselbit till: vissa vidareutbildar sig, och slutar därför som närvårdare. Men jag tänker att det inte kan vara en heltäckande förklaring. Om närvårdarna blev 100 000 fler på drygt tio år, måste det vara något mer som glappar.
Ser man på det totala antalet personer som är legitimerade att jobba inom vården har antalet ökat från knappa 240 000 till drygt 350 000 på tio år men det råder brist också på sjukskötare och barnmorskor.
Hur många behövs?
Landets största hälsovårdsorganisation HUS har ett skriande behov av vårdpersonal. Det samma gäller Österbottens välfärdsområde.
Jag ringer chefsöverskötare Marjo Orava för att få hjälp med att hitta de försvunna vårdarna.
Marjo Orava vet att vissa vidareutbildar sig och andra byter bransch men hon har också en annan förklaring till vårdarbristen.
– Behovet är större än tidigare. Åldersstrukturen i landet ger fler äldre som behöver vård, konstaterar Orava.
Här finns alltså ännu en orsak till att mängden utbildade närvårdare inte räcker till. Eftersom närvårdare ofta jobbar just inom äldreomsorgen, behövs hela tiden fler i och med att befolkningen åldras.
Samtidigt visar europeiska jämförelser att Finland har betydligt fler skötare i förhållande till antalet läkare än i andra europeiska länder. Det finländska sjukvårdssystemet behöver stora mängder skötare.
– Därför talas nu om en digitalisering av vården, kastar Marjo Orava fram.
Tanken är att digitala vårdtjänster ska effektivera arbetet och minska behovet av personer som jobbar inom vårdsektorn. Vi är inte där ännu.
På Österbottens välfärdsområde skulle man gärna anställa några tiotal närvårdare omedelbart.
– Vi har kontinuerligt cirka 50–60 lediga vårdarplatser, berättar chefsöverskötare Orava.
Men om den offentliga sidan har personalbrist, så kanske det beror på att vårdarna väljer den privata sidan?
Är det privata bolag som tar skötarna?
Privata vårdbolag kämpar också om vårdpersonal, precis som välfärdsområdena. Personalsituationen är inte alls bättre där.
– Vi anställer 4 000-5 000 närvårdare varje år, säger Terhi Lindgren på personalavdelningen på Attendo.
Jag går in på konkurrenten Mehiläinens nätsidor – bolaget behöver hundratals närvårdare genast.
Lindgren på Attendo lyfter fram samma förklaringar som Orava i Österbotten:
– Det finns allt fler som behöver vård än tidigare. Samtidigt blir de som söker sig till vårdbranschen färre.
Attendo har cirka 16 000 arbetstagare och av dem är ungefär hälften närvårdare.
Här kommer en ny förklaring till att så många tjänster är lediga: både inom den privata och inom den offentliga sektorn är omsättningen stor. Många byter ofta arbetsplats.
Men fortfarande har jag inte fått ett uttömmande svar. Hur är det med skötarflykten utomlands, som det talats om i många år?
Åker skötarna utomlands?
Enligt Institutet för hälsa och välfärd THL:s statistik har antalet skötare som jobbar utomlands fördubblats. Men antalet är inte så stort i sammanhanget. Mängderna har ökat från drygt tusen till drygt två tusen.
Det är speciellt Sverige och Norge som lockar. Eller egentligen är det väl de högre lönerna som lockar.
Alla jag talar med – facket, lärarna och närvårdarna själva nämner de låga lönerna.
Men enligt statistiken ligger medianen för närvårdarlönerna på cirka 2 900 euro brutto, är det inte en hygglig lön?
– Då ska du komma ihåg att det innebär arbete i tre skift, kontrar Supers ordförande Silja Paavola.
Är det anställningsförhållandena som avskräcker?
Grundlönen är cirka 2 200 euro enligt Super men varierar beroende på arbetsplats. De norska och de svenska lönerna är på en annan nivå. Men samtidigt betonar de, som jag diskuterar med, att lönen är inte det viktigaste. Anställningsförhållandena verkar vara nyckeln till problemen inom vårdbranschen.
Marco Esposito går på närvårdarutbildningen i Axxell. Esposito jobbar parallellt som företagare och vet vad arbetslivet kan erbjuda för utmaningar.
– Vi har funderat mycket här på kursen varför människorna trivs eller inte trivs på jobbet. Är det jobbet som är problemet eller kan det vara problem med ledarskapet?
– Om ledarna inte bryr sig, kan inte heller arbetet löpa bra, säger Marco Esposito.
Emmy Timonen som går på Axxells närvårdarutbildning betonar också trivseln på jobbet.
– Jag tycker att arbetet går bra om man har bra arbetskompisar, ett bra team, säger hon.
På vårdfacket Super säger man att de som är arbetslösa ofta är de som blivit utbrända. Just nu finns cirka 4 500 arbetslösa närvårdare.
Det hjälper inte att utbilda fler vårdare om de studerande inte söker sig till arbetsmarknaden
Terhi Tevameri
Någonting mystiskt sker då man ska in i arbetslivet
Jag kontaktar ännu en person, som borde ha bra koll på branschens utveckling.
Terhi Tevameri jobbar som sakkunnig på KEHA-keskus som är en utvecklingsorganisation för NTM- och TE-centralerna. Hon har märkt en ny – väldigt oroväckande trend. Det sker allt färre registreringar av närvårdarbeteckningen efter studierna. Mängderna är stora.
En person som har närvårdarexamen kan ansöka om att registrera sin yrkesbeteckning.
År 2020 var det 7 467 personer som ansökte om registrering, men två år senare var de bara 5 088.
– Någon borde undersöka vad det här beror på, säger Terhi Tevameri. Vad är det som sker strax innan man ska in i arbetslivet?
Hon är mycket bekymrad för utvecklingen. Samtidigt ser hon att allt fler studerande lämnar studierna innan de fått examen.
– Det hjälper inte att utbilda fler vårdare om de studerande inte söker sig till arbetsmarknaden, konstaterar Tevameri.
Närvårdarna är vardagshjältar som bär upp hela samhället
Martina Sjöblom
Var finns de om tio år?
Var närvårdarna Esposito och Timonen finns om tio år är en nyckelfråga för vårt samhälle.
Enligt läraren Martina Sjöblom är närvårdarna ”vardagshjältar som bär upp hela samhället”. Hon menar att vi är många som inte kan gå på jobb, om inte närvårdare tar hand om våra barn eller åldrande föräldrar
Var tror du att du jobbar om tio år?
– Jag kommer antagligen att vidareutbilda mig, men jag tänker jobba inom åldringsvården, säger Emmy Timonen.
Men som den här granskningen visar finns en hög risk att den som siktat in sig på vårdbranschen antingen byter bransch eller åker utomlands på jobb. Eller blir utbränd eller arbetslös.
Och även om många jobbar kvar, så behövs hela tiden fler. Eftersom vårdbehovet har ökat.
Och dessutom borde någon reda ut varför allt fler närvårdare låter bli att registrera sig för sitt yrke.
Rättat kl.15:40 Borttaget statistik från Statistikcentralen