När Ester (Ella Marie Hætta Isaksen) 1979 återvänder till sin hemtrakt för att arbeta som lärare är hon fast besluten att anpassa sig till det liv ortens tongivande grupp lever.
Hon tänker därmed tala norska, klä sig norskt och festa med sina norska kollegor.
Hon ska göra allt för att ingen ska få veta att hon packat ner sitt modersmål och sin identitet i fickorna på den samiska dräkt hon gömt längst bak i garderoben.
Hon skäms när kusinen Mihkkal (Gard Emil) hämtar henne i traditionsenliga kläder, låtsas att hon inte hör när någon tilltalar henne på samiska, drar ut på svaren när det ställs besvärande frågor om släktskap.
Men när det börjar koka bland de aktivister som har slagit sig ner vid Altaälven för att protestera mot ett planerat kraftverksbygge – då tvingas hon se sig själv i spegeln.
Vem är hon och på vems sida står hon?
Intimt och emotionellt
Regissören Ole Giaever slog igenom med det underbart originella dramat Out of Nature som 2015 nominerades till Nordiska rådets filmpris.
Någon kanske minns filmplanschen där en man (spelad av regissören själv) med rumpan bar sprang genom ett öppet fjällandskap?
I den nya filmen är tonfallet ett annat, men miljön och den mänskliga vilsenheten är densamma – och berättargreppet lika säkert.
Det är något speciellt med Giæver sätt att skildra en växelverkan mellan såväl människan och naturen som människor emellan. Bilderna är intima och majestätiska på en och samma gång.
I den nya filmen hänger kameran ofta ganska nära Ester, fångar in hennes ansiktsuttryck och blickar, men tar sedan ett steg tillbaka för att låta henne leva ut sina känslor.
Scenen då hon går lös på båtskjulet hon förknippar med sin döda pappa är omöjlig att skaka av sig. Hela hon förvandlas till ett svettigt vrål av förtvivlan.
Ella Marie Hætta Isaksens nyanserade spel gör det dessutom möjligt att leva sig in i Esters dubbelhet. Det är lika lätt att förstå viljan att smälta in som det är att förstå vad det är som får henne att slutligen bekänna färg.
Verklighet och fiktion
På samma sätt som då det gällde Amanda Kernells Sameblod är Låt älven leva en film som får en att kasta sig över mobilen i samma ögonblick som ljuset tänds i salongen.
Vad hände egentligen vid Altaälven i slutet av 1970-talet? Är Ester en verklig person? Hur hänger allt detta ihop med dagens samefråga?
Det krävs inget ihärdigt googlande för att inse att filmens skeenden ligger väldigt nära verkligheten. Protestaktionen i anslutning till Altakonflikten är ett av de största uttrycken för civil olydnad i norsk historia och regissören Ole Giæver talar gärna om hur den format honom.
Eftersom hans far deltog i aktionen bodde familjen på platsen under en tid och även om han själv (född 1977) inte minns så mycket av det hela så har han burit med sig känslan av att vara delaktig i någonting kollektivt.
Ester visar sig däremot vara en helt fiktiv gestalt även om det i verkligheten finns personer som delar en del av hennes historia. Giæver säger sig ha varit mån om de fiktiva konturerna för att ingen skall känna sig felciterad eller rentav utesluten ur berättelsen.
Valet att skildra händelserna ur Esters synvinkel gjorde att tyngdpunkten under arbetets gång kom att flytta från den kollektiva solidaritetsyttringen i allmänhet till att mera uttalat handla om just samefrågan.
Och i förlängningen öppnar filmen för en förståelse av hur viktig Altakonflikten kommit att bli för samerna i ett vidare perspektiv. Det här var den händelse som fick många samer som tidigare dolt sin bakgrund att våga bejaka sin identitet.
Det här var den tid då man började tala högt om det egna språkets betydelse, om förtryck och orättvisor.
En tid av nymornad samisk stolthet och ett Eurovisionsbidrag som 1980 framfördes av en norsk och en samisk artist som sjöng om den hungerstrejk som ägde rum under Altakonflikten.
Och jag som minns hur mycket jag och mina jämnåriga skämtade om låten Sámiid Ædnan skäms retroaktivt. När skammens rodnad lagt sig är jag både glad och ledsen. Glad över att Låt älven leva tätar mina kunskapsluckor.
Ledsen över att den är ännu ett bevis på att majoritetsbefolkningar – trots kunskap och innovationer – ofta framstår som amatörer när det gäller att leva i samexistens med såväl naturen som andra människor.
Lyssna på Kulturpodden om kamp och motstånd - om en teateruppsättning om miljökämpen Pentti Linkola och om filmen Låt älven leva**:**
