Åren 1932–1963 ordnades de legendariska Djurgårdsloppen i Helsingfors. Som mest lockade motorcyklarna och racerbilarna över 80 000 åskådare runt den drygt 2 km långa banan som ansågs både farlig och krävande.
Trots att många förare klarade sig helskinnade ur tävlingen med små blessyrer eller en stukad självkänsla efter att ha blivit varvad av sina motståndare, skedde ändå många utkörningar med dödlig utgång.
Under Djurgårdsloppets 30-åriga historia utvecklades bilarnas och motorcyklarnas prestanda, medan själva banan behöll sin smala och kurviga karaktär, utan skyddsvallar eller andra säkerhetsarrangemang som idag är självklara.
Inte heller bilarna uppfyllde några större krav på säkerhet. Störtbågar och till och med säkerhetsbälten saknades i de populära Midget-bilarna: det här var helt enkelt en tävling för män med is i magen och farten i blodet.
Början på slutet
Sporadiska dödsolyckor hade skett i motorcykelklassen redan på 40- och 50-talet, men de tre dödsfallen i början av 60-talet skulle innebära Djurgårdsloppets definitiva svanesång.
År 1962 omkom motorcyklisten Oiva Laakso och fotografen Viljo Turunen och bara ett år senare dog den då 19-åriga föraren Örjan Atterberg till följd av en krock med en annan förare.
Motståndet mot tävlingarna växte, banan ansågs alltför farlig och året därpå ansökte inte ens arrangörerna om att få ordna någon tävling. Djurgårdsloppets saga var all och motorsportens vänner fick söka sig till andra orter för att på nära håll uppleva fartens tjusning.
Nostalgi och nya utmaningar
Trots att det i år gått 60 år sedan det sista Djurgårdsloppet kördes, så lever minnet fortfarande kvar av soldränkta tävlingar, bensindoft och en tusenhövdad publik som tagit sig till Djurgården för att heja fram favoriterna Curt Lincoln, Helge Hellman eller Fred Geitel.
– Idag har vi kanske lite svårt att föreställa oss vilken betydande motortävling Djurgårdsloppet var, säger Kalle Rantala.
Han är ansvarig för den lilla utställningen om Djurgårdsloppet som nu visas på idrottsmuseet Tahto. Stämnings- och publikmässigt kunde Djurgårdsloppet kanske jämföras med de olympiska spelen och det var också här som grunden för senare finska framgångar inom motorsporten lades.
– Motorsporten blev mer internationell både vad utrustning och publiktillvändhet beträffar, säger Kalle Rantala.
Grånade gubbar och nya tider
Minnet av tävlingar vid Tölöviken lever ändå kvar och många som deltog i loppen har tagit sig till Tahto för att återse eller bekanta sig med motorcyklarna som finns utställda på rad. En av dem är Seppo Töyräs som år 1957 deltog i motorcykelklassen med en fabrikstillverkad Jawa.
Via sitt jobb på Suomen Koneliike hade Seppo Töyräs fått tillgång till en Jawa på 500 cm³, men på grund av tekniska problem måste han avbryta redan efter tre varv.
– Inte heller starten gick särskilt väl, ung och nervös som jag var inför det spännande loppet.
Djurgårdsloppen bjöd under 30 år på fart och fläng, stor dramatik, personliga besvikelser och festyra. Samtidigt som tävlingarna i synnerhet på 40-talet erbjöd en välkommen tankeflykt från andra världskrigets dystra tider, var det populära evenemanget också ett sätt för en ung och kuvad nation att ta till sig modernare strömningar.
– Djurgårdsloppen förebådade urbaniseringen och den moderna tiden genom att bjuda på snabba och vackra fordon som finländarna aldrig tidigare hade skådat, säger Kalle Rantala.
Från att ha varit en lantbruksnation där hästen stått i fokus, fick man plötsligt upp ögonen för bilar och motorcyklar med betydligt fler hästkrafter. Efter andra världskriget förde de skinande fordonen med sig en fläkt från stora världen och en välkommen distraktion.
Här såddes förmodligen också de första Formel 1-fröna i den finska folksjälen, säger Kalle Rantala och tillägger till slut att Djurgårdsloppet bidrog till att andra tävlingsbanor såsom Keimola i Vanda började planeras.
Utställningen Eltsu Grand Prix visas på idrottsmuseet Tahto fram till den 14 juni.