Tre skådespelare sitter bakom ett långt bord längst bak i salen. De är nakna. Deras ansikten är vitpudrade, och under de blonda perukerna stirrar ögon svarta som knappnålar och munnarna är uppspärrade av genomskinliga plastattiraljer.
Det ser helknäppt ut. De stirrar intensivt och nickar välkomnande mot åskådarna som kommer in.
Den 10 maj hade scenkonstkollektivet 4 floors of whores premiär med sin föreställning Enfant Terrible. Föreställningen utgår från den franska surrealisten Roger Vitracs pjäs Victor, eller när barnen tar makten (1928) där ett barn på sin födelsedag med barns hela grymhet, oskuld och ärlighet beslutar sig för att avslöja familjens hemligheter.
Föreställningen är vad som i teatersammanhang brukar kallas för ”kroppslig” – med andra ord vankas det nakenhet, klått, föremål som petas in i kroppsöppningar … Den saknar en uppenbar handling och är främst en ohämmad lek med konsistenser och beröringar. Till sin hjälp har ensemblen en brokig uppsättning hushållsapparater, mat och sexleksaker.
Min tanke går till renässansmålaren Hieronymus Boschs målning Lustarnas trädgård, ett svindlande myller av nakna kroppar som hänger sig åt obegripliga förlustelser med bland annat jättelika ostron, fåglar, jordgubbar, blommor … Som åskådare fastnar man i storögd förundran. Vad i hela fridens namn är det som händer?
Det är groteskt men varken skrämmande eller obehagligt. Stämningen är istället överraskande rolig och empatisk. Ensemblen ger uttryck för den hämningslösa nyfikenhet med vilken barn utforskar sin omgivning och sina kroppar innan omgivningens uppfostran lär dem att känna skam och obehag för könsdelar och smuts.
Det som iscensätts är det lustfyllda och kravlösa urtillstånd som Freud ansåg att alla vuxna människor på mer eller mindre förträngda plan längtar tillbaka till. Därför finns det alltid också ett chockvärde i att se vuxna människor iscensätta en sådan lustfylld regression.
Den sortens (enkelt uttryckt) snusk är givetvis inget nytt på scenen utan en närmast konventionell beståndsdel av experimentella teaterformer. Ibland känns det som tröttsamt effektsökeri och andra gånger kan det, som nu, kännas fyndigt och genuint utmanande.
Det underliga är hur den här sortens konst alltid verkar ha någon diffus politisk dimension, trots att inget i dess budskap verkar kommentera några direkta samhällsfrågor.
Eller så är det inte alls underligt. Det illustrerar socialpsykologins vagt incestuösa insikt att människors politiska läggning formas av hurdana föräldrar de haft. I korthet röstar folk inte enligt förnuftsargument eller ekonomiska intressen, istället överförs barndomens familjedynamik på samhället i stort. Har man haft stränga föräldrar brukar man gilla starka ledare, lydnad och traditionella familjeroller. Har ens föräldrar betonat samförstånd och empati gillar man mjuka värden också i politiken.
Det är en konstigt simpel insikt och jag vet inte om den känns nedslående eller rörande mänsklig. Kanske både och. Men den kanske förklarar varför ”bajskultur” provocerar vissa partier mer än andra, och därmed blir en politisk fråga vare sig det är dess avsikt eller inte.
Denna föreställning leder på tankfull konsts vis åt många håll och öppnar för många sorters analys – vad verket betyder kan jag lämna åt andra att avgöra. Eller låta bli. Det här är ett verk man bara kan låta sig underhållas av, såvida man gillar den här sortens saker.
4 floors of whores: Enfant terrible. På scenen Anders Carlsson, Emilia Jansson & Astrid Stenberg. Ljuddesign Riku-Pekka Kellokoski. Scenografi Oscar Dempsey. Ljusdesign Katinka Ebbe.